7. Väckelse i ord och gärningar
I brev nr 5 berättade jag att det 1877, 27 år efter det att F. O. Nilsson 1850 hade drabbats av landsförvisningsdomen, fanns 11645 baptister i Sverige. Om man tar och tittar på hur det såg ut lite tidigare, 11 år efter domen, alltså 1861. Då uppgick antalet till nästan 5.000 (se boken ”De svenska baptisternas historia under de första 50 åren” av A. Drake och J. A. Borgström). Så det var en kraftfull väckelse med fokus på omvändelse till Gud genom Jesus Kristus och med absolut betoning på Bibelns lära om de troendes dop.
I samband med att F. O. Nilsson stod inför rätta och i anslutning till landsförvisningen, skedde många omvändelser och dop. Flera av de personer som Nilsson kom i kontakt med vid denna tid, blev just då eller längre fram baptister, som bröderna Palmqvist, körsnärerna D. Forsell och P. F. Hejdenberg. Om häradshövdingen T. H. Odencrantz, som småningom blev mycket verksam i Guds rike i Jönköping, berättas det att han blev väckt och bekymrad om sin själ på grund av Nilssons ”kristliga och frimodiga” uppträdande under rättegången.
I sin bifallna audiens hos kungen hade Nilsson bl.a. yttrat följande: ”Jag har aldrig övertalat eller lockat någon att anta min mening, men väl har jag vid umgänget med kristliga förtrogna vänner meddelat mina åsikter samt uppmanat dem att i detta avseende granska den heliga Skrift. Och sålunda ha några antagit samma övertygelse som jag. Det är dock för mig en plikt att meddela andra, vad jag anser vara rätt, och sedan må de själva pröva det.”
Den avskedsskrivelse som F. O. Nilsson författade till sin församling i Göteborg, eller om man säger på Västkusten, i den påminner han dem om den kristliga inbördes kärleken och att de skulle förbli i Kristus. Han manade dem att vara vaksamma och uppmärksamma på sig själva, samt att vinnlägga sig om att i hjärta, liv och vandel allt mer likna Frälsaren. Han skriver också att denna tidens lidande inte är lika, mot den härlighet som väntar de troende i himlen. För förföljelsens stormar rasade med full styrka på Västkusten. Avslutningen i avskedet lyder: ”Bedjen också för eder ovärdige men alltid ömt älskande broder i Kristus.”
fter landsförvisningen blev Nilsson rätt snart vald till pastor för baptistförsamlingen i Köpenhamn, som han stod kvar i tills våren 1853. Ett och annat besök gjorde han i Sverige under denna tid. Vid ett av dessa tillfällen förrättade han den första frikyrkliga vigseln i detta land. Saken blev bekant för hans motståndare, som skickade polisen på honom. Polisen bemötte honom dock vänligt och nöjde sig med att han gav sitt hedersord på att lämna Sverige snarast.
I mars 1852 fick F. O. Nilsson i Köpenhamn ett brev avsänt från en luthersk präst i Sverige, Anders Wiberg, som hade börjat skriva en bok om det nytestamentliga dopet. Nu ville han att Nilsson skulle skaffa lämplig litteratur åt honom. Och det slutade inte med det. Den 23 juli är Wiberg på plats i Köpenhamn och avlägger dopbekännelse inför baptistförsamlingen. Mitt i natten blir han sedan döpt av F. O. Nilsson i Östersjön, vilket gick till så här enligt Wiberg själv: ”Jag avklädde mig och ikläddes en vit dopskjorta av ylle. Jag föll så ned på mitt ansikte till marken och alla bröder och systrar omringade mig, även med sina ansikten liggande på marken. Efter bönen gick Nilsson med mig ut i vattnet över midjan och nedsänkte mig i vågorna i den treenige Gudens namn, varefter jag åter upplyftes. Vi klädde åter genast på oss, och bön förrättades på samma sätt som före dopet under händers påläggning av Nilsson. Under återvägen hade jag den saligaste promenaden i min levnad.”
Efter dopet i Östersjön reste Wiberg vidare till Amerika, dit Nilsson också rätt snart tog sig. År 1858 byttes det ökända konventikelplakatet ut mot en något mildare förordning och F. O. Nilsson kunde på hösten 1860 åter igen sätta sina fötter på svensk jord som pastor för Göteborgs och Västkustens baptistförsamling.
I Göteborgs frihamn vid Gullbergskajen i Göta Älv ligger en båt för hemlösa, Betelskeppet. Nuvarande båt är den sjunde i ordningen. Det är mycket troligt att Betelskeppet har sin upprinnelse i väckelsevågorna efter F. O. Nilsson. Redan 1875 låg nämligen det första Betelskeppet på plats i Göteborg. Men mer om det i nästa brev.
Med Jesu frid!
Sigvard Svärd – som har förmånen att jobba heltid på Betelskeppet