53. Pingstväckelsen och världens evangelisering

1955 utgav Förlaget Filadelfia, i ord och bild, ett referat i urval från Världspingstkonferensen i Stockholm den 13-20 juni 1955. Hälsningstalet hölls av Lewi Pethrus, sedan följde en talarlista med bl.a. Harry Liddle, Indien och Leonhard Steiner, Schweiz.

Från Harry Liddle´s anförande hämtar jag följande (sid. 127): ”År 500 e.Kr. finner vi att kyrkans fasad blivit förändrad. De som levde efter den nytestamentliga förebilden och ville följa Jesus och trodde på ett dop i den helige Ande, brännmärktes som villolärare. Man drog ut dem ur husen och brände dem på bål och kastade dem i fängelse, och från år 500 fram till 1500 upplevde världen en mörk period, som har kallats för djävulens tusenårsrike, men inte heller under denna mörka tid lät Gud sig vara utan vittnesbörd. Det finns många underbara skildringar om dess som brändes på bål, hur de prisade Gud och Jesu namn. Många sjuka fick också uppleva helbregdagörelse. Det är underbart, att Guds kraft är densamma i alla tider.”

Från Leonhard Steiners tal (sid. 114-115) citerar jag denna text: ”Alla har kanske läst den värdefulla och tidsaktuella artikeln av pastor A. G. Österberg, Kalifornien, om begynnelsen till väckelsen vid Azusagatan (Los Angeles i början på 1900-talet, min anm.), vari han påminner oss, som tillhör en senare generation, att pingstväckelsen i begynnelsen var en tårarnas väckelse. Jag tycker om avslutningen på hans vittnesbörd. Den lyder ungefär så här:

En himlafödd väckelse, given av den helige Ande, en väckelse, som på samma gång var en revolution, utförde sitt behagliga verk i hjärtana…Höga och låga, rika och fattiga, präster och lekmän, läkare, professorer, timmermän och murare, alla låg de förkrossade och botfärdiga på sina ansikten inför Gud…och de smälte samman till en enda stor familj, över vilken pingstens och Kristi baner vajade, utan fläck eller skrynka, så ren och så sund till sitt väsen som nyfallen snö, en gemenskap i liv, syfte och vittnesbörd för att sprida det härliga budskapet till jordens ändar. (Min kurs.)

Pingstväckelsen och världens evangelisering! I all blygsamhet är jag fast övertygad om att den sanning, som tagit gestalt i denna väckelse, utgör lösningen på de problem, som världens evangelisering medför. Det är Andens dop i biblisk fullhet, som skickliggör såväl församlingen som den enskilde att möta kraven i en värld, som alltjämt är full av hedniskt mörker. Utan att förhäva oss, kan vi vara stolta över att den rörelse, vi företräder, alltifrån begynnelsen varit en missionsrörelse och vi gör väl i att ständigt påminna vårt folk och våra församlingar om detta, för att övriga sidor av det andliga livet och den andliga tillväxten - exempelvis helgelsen, den kristna fullkomligheten och t.o.m. vår beredelse för Herrens tillkommelse - ej skall bli självändamål. De är uteslutande medel att skickliggöra oss för det stora uppdraget.”

I sitt avslutningstal yttrade sig Lewi Pethrus bl.a. med följande uppmaning: Vi har den tillförsikten, att vi skall kunna bidraga med något av verkligt värde till Kristi kropp, om vi förbliver det bestämda budskapet trogna, som den helige Ande anförtrott oss. Vi måste ständigt bevara elden brinnande på våra hjärtans altaren, och det skall vi göra med Guds hjälp. Därför uppmanar vi pingstfolket världen runt att avskilja en vecka till bön och fasta tiden 19-26 september 1955. Låt oss bedja, att Herren på nytt må utgjuta av sin Ande, som förmår fördriva ljumheten bland de kristna, och att Han må hjälpa våra bröder, som lider förföljelse.

Detta år, 1955, hade jag redan i januari som 9-åring bekänt Jesus Kristus som min frälsare (11/1) och låtit döpa mig i vatten (22/1) i Filadelfia Lammhult. Det skulle dröja till 26/5 1962 innan jag som 16-åring blev döpt i den helige Ande och började tala i tungor. Tyvärr följde sedan, från 1963 min olyckliga 5-åriga tid av avfällighet och flykt från Guds kallelse till tjänst. Men så den 23/9 1968 bekände jag inför Jesus min synd, fick förlåtelse, blev alltså frälst på nytt och fick, pris ske Gud, hans nåd att gå in i kallelsen igen. Om tjänsten har blivit exakt lika som den skulle ha varit utan avfälligheten och flykten, det kan jag inte svara på. Men det behöver jag heller inte hålla på, att med skuld och skam, älta fram och tillbaka.

Varma hälsningar med frid!

Sigvard Svärd