52. När pingstväckelse som ton var viktig
I Nya testamentet kan vi läsa hur de första kristna fick utså smädelser och motstånd av skilda slag från företrädare för både samhälle och religion. De blev exempelvis av dessa kallade för uppviglare och villolärare, samt att den kristna församlingsrörelsen i sig betraktades som en sekt. När jag i det här infobrevet citerar från avhandlingen ”Maranata - En sociologisk studie av en sektrörelses uppkomst och utveckling”, Curt Dahlgren, Lunds Universitet 1982, då får läsaren komma ihåg att även Pingströrelsen som jag i huvudskak ska nämna något om här, också har varit ansedd som en likvärdig sekt. På sidan 49 i avhandlingen börjar Curt Dahlgren skriva ett längre avsnitt om den svenska pingströrelsens utveckling från 1907 fram till 1950, det årtionde under vilket maranatarörelsen bröt fram.
Den svenska Pingströrelsen kan sägas framträda, skriver Dahlgren, som självständig rörelse i och med att Stockholms sjunde baptistförsamling, ”Filadelfiaförsamlingen”, som grundades 1910, uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet den 28 april 1913. Mer öppet nattvardsfirande, samt andedop med tungotal, har framhållits som orsak till uteslutningen.
Om man först och främst tittar över när andedop med tungotal förekom, då skulle det gå att framställa Öckerö Missionsförening som Sveriges kanske första ”pingstförsamling”, på grund av att det där inträffade både andedop, tungotal och profetia redan 1907. En morbror (född 1885) till Stig Utbult på Öckerö, var en av de tidigast andedöpta det året. I 25-årsberättelsen, författad av Algot Alexandersson 1925, skriver han att 1908 blev frågan om andeuppfyllelse mycket aktuell i församlingen. Delvis kom de andliga gåvor som omnämns i 1 Kor.12, i bruk. 1934 lämnade församlingen Svenska missionsförbundet och kallade sig därefter för ”Öckerö fria församling” som en fri pingstförsamling. 1937 antog man namnet Filadelfia.
Jag menar, nu här i mitt brev, att det fanns en väckelseton i denna tid som tydligt kan spåras, en ”pingstväckelseton”, vilket tog sig uttryck i både upplevelser och benämningar, både i tal och i skrift. Tron skulle vara radikal, frälsande, helgande och missionerande.
Redan innan Filadelfiaförsamlingen i Stockholm blev utesluten ur Svenska Baptistsamfundet 1913, började baptistpastorn Algot Gustavsson i Göteborg 1909 utge en liten tidning, ”Glöd från altaret”, vilken var den svenska pingstväckelsens första organ. I denna tidning var den norske metodistpastorn T. B. Barratt, som kallats ”Nordens pingstapostel”, en flitig medarbetare. Barrat kom i kontakt med pingstväckelsen under en vistelse i USA 1906, och vid sin återkost till Norge i december 1906 började han förmedla pingstväckelsen till det norska folket. Under 1907 besökte Barratt bl.a. Stockholm, Uppsala och Göteborg, där han höll väckelsemöten. ”Glöd från altaret” utkom med sitt sista nummer 1911. Detta år började pingstpionjärerna Carl Hedeen, O. L. Björk och Lewi Pethrus ge ut en ny tidning, ”Brudgummens röst”. Annsvarig utgivare var Carl Hedeen. Björk och Pethrus var medredaktörer. ”Brudgummens röst” ägdes, liksom ”Glöd från altaret”, alltså inte av någon församling. Styrelsen för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm beslöt emellertid snart att utge en veckotidning - ”Evangelii Härold” Det första numret kom ut i december 1915.
Pingstväckelsens medvetenhet om sig själv som egen rörelse, stärktes dels av den starka betoningen på återupptäckten av Andens gåvor, och då framför allt tungomålstalandet som blev ett tecken på Andens dop, och dels av den förföljelse som rörelsen utsattes för från press, myndigheter, Svenska kyrkan och vissa frikyrkliga samfund. Rörelsens medvetenhet om sig själv stärktes inte bara av ovanstående, utan också av dess församlingssyn. Lewi Petrhus hävdade vid denna tid: ”att församlingen skulle vara helt fri och stå utanför alla samfundsorganisationer”. De frikyrkliga samfundens förmåga att fungera som lämpliga vägledare i kristen tro ifrågasattes, inte minst på grund av deras medverkan i den växande världsekumeniken.
Ja, nog är denna historisk återblick mer än bara ett konstaterande av något som skett. Visst bör det även vara läge för eftertänksamhet och ställningstagande hos oss väckelsekristna idag.
Nåd och frid från Herren Jesus Kristus!
Sigvard Svärd