48. Tvångsdop i Närke

Tar här hjälp av Ingegerd Sjölin och hennes avhandling ”Dopsed i förändring - studier av Örebro pastorat 1710-1910”, Lund University Press 1999, sidorna 135-142, för att förankra historien om Svenska kyrkans tvångsdop av barn till baptister i Sverige.

Enligt Sjölin hölls det första ”fria” religiösa mötet i Örebro i januari 1851 hos en familj i Skebäck med efternamnet Söderberg. Mötet leddes av körsnären P. F. Hejdenberg. Under våren samma år flyttade de till Örebro, där de den 9 februari 1853 fick en son. 1854 bildades Örebros första baptistförsamling. Den startade med sju medlemmar. Under den här perioden tjänstgjorde P. A. Pettersson som vice pastor inom Örebro pastorat och han skrev till domkapitlet i Strängnäs i ärendet. Brevet behandlades på domkapitlet den 29 mars 1853. Pettersson föreslog att domkapitlet, utifrån de kungliga breven 1733 och 1740, skulle begära handräckning för att under tvång döpa barnet. Efter brevväxling med Kungl. Maj:t , uppmanade domkapitlet Pettersson att ta en förnyad kontakt med Hejdenberg och försöka finna en lösning utan hjälp från den världsliga myndigheten. Till domkapitlets sammanträde den 1 juni meddelade Pettersson att det inte var möjligt att påverka Hejdenbergs ståndpunkt. Domkapitlet skickade då en skrivelse till landshövdingsämbetet om den skulle bistå pastorsämbetet vid dopet. Strax därefter skedde tvångsdopet. Pastorsämbetet bestod också med faddrar. Dessa faddrars uppgift var att intyga att barnet verkligen blivit döpt.

Den omnämnda baptistförsamlingen i Örebro hade fyra år efter tillblivelsen, alltså 1858, vuxit till 61 medlemmar. Jonas Petter Lundqvist blev församlingens föreståndare 1856. Lundqvist och hans hustru fick en son den 21 december 1853. Detta barn döptes också med begärt bistånd av den världsliga makten efter föräldrarnas dopvägran. Den 27 juli 1854 fick familjen Hejdenberg ytterligare ett barn. Efter anmälan om dopvägran till domkapitlet blev beslutet detsamma, trots att två ledamöter ansåg att tvångsdop inte skulle tillämpas. Men barnet tvångsdöptes och även i fortsättningen beslöt domkapitlet att ta hjälp av ordningsmakten för att alla barn skulle bli döpta. Totalt tvångsdöptes sex barn i Örebro församling under perioden 1853-1857.

Antalet anmälningar från pastorat i Närke till Strängnäs domkapitel för dopvägran var som högst 1862, då 18 anmälningar gjordes. 12 av dem framställdes från det geografiska området Västernärke. 

Till domkapitlet den 11 februari 1863 anmälde vice pastor P. E. Blomberg i Hallsberg en familj för att de vägrat låta döpa sitt barn. Domkapitlet beslutade att begära handräckning hos landshövdingeämbetet. Så skedde också för ett barn i Lerbäck på sammanträdet den 18 mars, samt för fyra barn på sammanträdet den 22 april.  Samma år, den 28 augusti fastslog Kungl. Maj:t i en deklaration att tvångsdop inte längre var tillämpligt. De präster som i fortsättningen anmälde föräldrar som vägrat döpa sina barn fick ett utdrag ur Kungl. Maj:ts brev. I Närke blev Kungl. Maj:ts brev 1863 slutpunkten för tvångsdop. I Södermanland där den baptistiska väckelsen inte brutit fram som i Närke, inkom till domkapitlets sammanträde den 21 december 1864. en anmälan om dopvägran från Västra Vingåkers församling, gällande en skomakares son. Domkapitlet tillskrev landshövdingeämbetet i Nyköping för handräckning. Pojken tvångsdöptes den 23 april 1865. 1869 anmäldes en familj i Floda för dopvägran, och en familj från Frustuna-Kattnäs (Gnesta) anmäldes för dopvägran så sent som 1872.

I Jesus Kristus i alla sorters tider!

Sigvard Svärd