45. Brödsbrytelse bland för-följda baptister
När jag 1946-1953 växte upp i den lilla byn Möcklehult i Småland, något ungefär mellan Värnamo och Växjö med Jönköping i Norr, var min mamma och pappa som pingstvänner anslutna som medlemmar till Filadelfiaförsamlingen i Lammhult, men aktiva i utposten Sion Slättö nära Möcklehult. Jag minns både bönemöten och söndagsskola i vårt hem. Alice och Ruben var inte bara söndagsskollärare, de hade även ansvar att det fanns bröd och alkoholfritt vin till mötena i Sion då ”brödsbrytelse” skulle hållas. Vinet förvarades i inköpta flaskor i vår kallkällare under huset. Brödet bestod av en sockerkaka som mamma bakade till varje tillfälle - vilket var på en söndag, en gång i månaden. Vid själva brödsbrytelsestunden, bröts brödet i små delar och jämte vinet i en bägare, välsignades dessa gåvor av församlingens pastor och utpostens gruppledare och äldste. Dessa yttrade sedan: ”Skifta detta er emellan”, och så skickades det brutna brödet runt på ett silverfat i bänkarna och likaså skedde med vinbägaren jämte en vit avtorkningsduk.
Snart kom jag att förstå att det som kallades nattvard i Svenska kyrkan inte skedde på samma sätt. Vilket jag egentligen inte då undrade över, utan nöjde mig med vad som lästes upp från Bibeln. Småningom fick jag klart för mig att vårt sätt med brödsbrytelse, hade sin grund i baptisters upplevda förföljelse i mitten på 1850-talet. För att påminna om denna väckelsehistoria hos läsare av Ur-Baptistisk Pingsts infobrev, tar jag mig friheten att ännu en gång citera från Owe Samuelssons avhandling från 1998: ”Sydsvenska baptister inför myndigheter - Tillämpning av religionsbestämmelser i Lunds och Växjö stift 1857-1862”, Lunds University Press. Idag då vi i pingstförsamlingarna alltmer vill söka likhet med hur ritualerna är för nattvardsfirande inom katolsk och luthersk tillämpning, hoppas jag att detta brev kan bidra till en helig respekt för våra föregångares tro och kamp - och gärna en återgång till det bibliskt enkla och därmed mindre sakramentala.
Enligt sakramentslagen som blev stadfäst mellan Svenska kyrkan och staten 7/3 1855, utdömdes bötesstraff för ”den som utan att vara präst, i annat fall än särskilt medgivet är, förvaltar sakramenten och efter varning därmed ej avstår” (sid. 22). Bötesstraff gällde även för den som av sådan person mottog nattvarden. Vid forskning om förföljelsen av baptister, framgår det av historien att kyrkan var värre än staten.
Baptisterna i Skepparslöv i Kristianstads län, råkade i maj 1857 ut för åtal enligt denna sakramentslag (sid. 158). Två av de åtalade, bröderna Per och Nils Persson, var endast 14 respektive 12 år gamla. Samtliga svarade att de hade mottagit nattvarden av kolportören Sven Trullson, också efter det att de hade erhållit varning av kyrkorådet. Deras nattvard uppgavs ha skett som så, att Trullson skiftat brödet, obrutet eller sönderbrutet mellan sig och de som tagit emot. Tillvägagångssättet var för övrigt vanligt bland baptister vi denna tid. Man satt helt enkelt runt ett bord eller i en ring och skickade brödet och vinet från den ene till den andre. I detta såg man ett upprepande av lärjungarnas handlande vid den första nattvarden. Brödets brytande stod i centrum och utgjorde höjdpunkten i de troendes innerliga gemenskap, medan den som läst instiftelseorden ur Bibeln och välsignat gåvorna höll sig i bakgrunden. ”Avsikten med de yttre anordningarna var att så nära som möjligt anknyta till vad som berättats i Nya testamentet. Nattvarden betraktades mera som en bekännelse-, åminnelse- och kärleksmåltid än som ett nådemedel eller sakrament i egentlig mening. Man talade därför hellre om ”brödsbrytelse” än om Herrens heliga nattvard.” (Se sid. 159).
I ett annat mål vid samma häradsrätt i oktober1858, uppgav baptisten Simon Månsson, att sammankomst ägt rum vid det åtalade tillfället, men ”i avsikt att läsa och höra Guds ord, varefter åt de församlade utdelats vetebröd och saft” (sid. 161). Meningen var inte att utföra en sakramental handling, utan en så kallad ”kärleksmåltid”.
I ännu ett annat åtal (sid. 191) nu mot baptister i Ljungby juni 1859, medgav de fyra kvinnorna (som 1857 avtjänat ett fängelsestraff) att de utträtt ur statskyrkan och att de vid flera tillfällen ”anammat den heliga nattvarden på så sätt, att sedan brödet och vinet blivit framsatt, hade de under bön och instiftelseordens läsande själva tagit brödet och vinet utan att någon särskild person bjudit dem detsamma, och anser sig svarandena sig härigenom hava uppfyllt Frälsarens ord: Tager och äter.”
Förföljelsen mot baptisterna i fråga om nattvard, var en maktdemonstration av kyrkan och staten i maskopi, oförskämt och villolärigt på samma gång. Men det hade samtidigt det goda med sig, att baptisterna genom förföljelsen tvingades hålla sig till det ursprungliga och avskalade som stod skrivet i Nya testamentet om nattvard.
Varma hälsningar i Jesus Kristus
Sigvard Svärd