41. Min tjänst att profetera
Först vill jag uttrycka min glädje över att det hållits många bibliska dopförrättningar i Sverige under 2012. I varje fall gäller detta för Pingströrelsen, och då tänker jag exempelvis på Smyrna Göteborg och församlingen Hillsong i Stockholm. Pris ske Gud för alla dessa som döpts!
För det andra tar jag mig friheten att berätta om hur det gick till då jag för första gången erfor Guds maning att tala i tungor och uttyda, eller om jag kallar det för att profetera.
En tid efter det att jag hade kommit tillbaka till Gud efter min avfällighet och flykt från hans kallelse, vilket pågick under åren 1963-1968, satt jag på ett förmiddagsmöte i Filadelfia Lammhult då Gud började tala till mig om att profetera. Guds Ande kom starkt över mig strax efter att predikan hållits. Men trots detta vågade jag inte börja på. Snart var det försent i mötet. Förutsättningarna fanns inte längre. Tiden hade gått. Bedrövad och skamsen inför Gud tog jag mig ut ur kyrkan och åkte hem. Där fortsatte min förtvivlan och sorg över att jag misslyckats att göra Guds vilja. Hur skulle det nu bli med kallelsen?
En del detaljer i det här dramat i mitt liv har bleknat, men ungefärligt minns jag förloppet. Möjligen somnade jag efter en stund, trött och uppgiven, ledsen och - trodde jag - övergiven. När jag vaknar till händer något underbart. Jag hör Guds Andes röst i mitt inre. Talet är lugnt, hoppfullt och läkande: ”Var inte orolig eller rädd. Du är kvar i min kallelse. Inget är förstört. Du ska få fler tillfällen att bära fram profetiska hälsningar. Det är inte lätt i början att lyssna in och våga mitt i församlingen. Men snart är det dags igen.”
Alltså vilken sten som föll från mig! Lättnaden var så ljuvlig! Upprymd av Guds härlighet i hans närvaro, gick det inte att ligga kvar i sängen längre. Nej, nu stod jag fort upp, under det att jag kände den heliga kallelsens eld i mitt hjärta - brinna starkt och klart igen! Lidandet var över! Nu handlade det om seger!
Men något hade jag också lärt mig. Lärdomen har följt mig genom alla åren sedan dess. Man kan inte som bärare av andliga nådegåvor helt kontrollera situationerna. Ibland blir det inte helt rätt. Ibland misstar man sig på Guds tider och stunder. En människa är alltid en människa. Och det är inget minus. Det är inget farligt. Det är istället precis som de ska vara. Flera ting ska paras ihop inför en profetia. Frimodighet med ödmjukhet, radikalitet med vislighet, rakt på sak med återhållsamhet, och så vidare.
Nå, hur har det då gått med löftet Gud gav mig, att snart få möjligheten på nytt få profetera i församlingen? Det har gått bra. Minns inte när det väl inträffade i just Filadelfia i Lammhult igen, men visst kom nästa tillfälle inom kort. Sedan har det fortsatt, år ut och år in, i många olika sorters möten, i församling efter församling, i kyrka och kapell. Inte sällan har jag varit uttydare av andras tungomålstal. Någon statistik har jag inte fört på antal gånger. Sådant har himlen fått tagit ansvar för. Resultaten av de profetiska budskapen likaså, trots att de till en viss del varit präglade av min personlighet. Ofta har jag dessutom strax efteråt glömt hur orden kom över mina läppar. Kvar är innehållet i stort. Själva ärendet. Men visst har Guds tilltal rätt var det varit, skett på ett så uppenbart och tydligt sätt att min minnesbild är intakt nu lång tid efteråt. Somliga ordsatser och syner går liksom inte bort. Två, eller om det blir tre, dylika profetior ska jag berätta om i nästa brev.
Ett gott 2013 till er alla!
I Jesu namn!
Sigvard Svärd