40. När dopet verkade 1968

Tidigt i mitt liv gjorde jag olika upplevelser av en Gudskallelse. Det började redan innan skolåldern. 1954, vid åtta års ålder gick jag fram för förbön till frälsning. Fjärde januari 1955 blev jag döpt i vatten. Det här med kallelsen fortsatte att trycka på då och då. När jag var 16 år tog jag emot Andens dop och började att tala i tungor. Direkt ville jag börja be för andra och vara med i möten och vittna om min tro. Kallelsens låga brann och jag fick ofta tack för min frimodighet.

Men tyvärr klarade jag inte det utan djävulen lurade mig till högmod. Allt brast då jag nonchalant utan förberedelse, går fram till talarstolen i ett tältmöte året efter Andedopet för att avlägga ett vittnesbörd. Guds mått med mig var rågat. Jag kunde inte öppna min mun. Det var som igenstängd. Lyckades till slut få fram några ”osanna” ord. Där och då lämnade jag Gud för att aldrig komma tillbaka mer. Det följde några år i avfällighet. På det fjärde året utan Gud, mådde jag så illa att tankarna hade börjat kretsa kring självmord. Jag ska inte här berätta hur jag levde. Men rätt var det var under den här tiden, kunde Gud på en del olika sätt pocka på med sin utväljelse. Märkligt egentligen, att han inte gav sig. Vid varje tillfälle sådant inträffade, la jag locket på, stängde av, sa nej till Gud.

I mars månad 1968, jag var då 22 år, hade mitt liv nått en sådan gräns av tomhet, hopplöshet och ensamhet, att jag beredde mig för självmordet. Åkte från Lammhult upp till Jönköping en söndag kväll och satte mig ensam vid ett bord och rökte cigarett efter cigarett. Ungefär vid 22.30 var jag färdig med min förberedelse. Sätter mig i bilen och åker ner mot Lammhult. Strax före Hoks herrgård fanns kurvan jag siktade in mig på - och långtradaren som dök upp i kurvan söder ifrån. Men Gud höll sig framme igen för att stoppa mig. Den här gången stängde han inte igen min mun då jag lekte med hans helighet, den här gången låste han ratten så att jag inte hade en möjlighet att vrida bilen över på fel sida och frontalkrocka. Han som kunde tysta mig när det behövdes, han kunde även rädda mig från självdöden fienden lockade med.

Och i ett nu, i detta inre kaos av ”ondska”, hör jag Guds heliga, lugna, och kärleksfulla röst som gör att alla andra ”ljud” tystnar: ”Sigvard, jag har en uppgift för dig.” Direkt blir mitt löfte till Gud att komma tillbaka till honom. Att det skulle dröja till sensommaren det året, var inget jag då i räddningens stund planerade. Men just den kvällen, den 23 september, fick jag en stark känsla av att det var nu eller aldrig. Kommer hem till Lammhult från Växjö strax efter 23.30. Kastar ut min ”trogna” stilett bl.a. och parkerar bilen några hundra meter från mitt föräldrahem. Böjer mig med knäppta händer över ratten och ber innerligt Jesus om förlåtelse för all synd, allt jag ställt till mig och att jag hade övergett kallelsen till helig tjänst. Markerar tydligt mot satan med ord i Andens kraft.

Erfar ingen märkbar förlåtelse eller frälsningsglädje. Åker hem och lägger mig. Börjar på att tacka Gud för att jag är förlåten. Plötsligt kommer det en lätt vind eller våg och träffar mig upptill på huvudet. Sakta, sakta går eller rinner detta från Gud genom hela min kropp - och jag känner att där den har gått fram är jag renad från synd, både andligt, själsligt och kroppsligt. Avklädd och upprättad i samma ström. När detta från Gud försvann ut genom mina fötter, fylldes jag av en enorm frälsnings- och kallelseglädje. Kan säga att jag skrattade högt för mig själv en lång stund där i sängen. Jag var tillbaka hos Gud! Jag var renad och förlåten! Kallelsen gällde igen! Och vet ni som läser detta, jag är övertygad om att detta från Gud som sakta drog eller flöt genom hela mig, naturligtvis var den helige Andes vind, men också och kanske framför allt: Det var dopets vatten från den fjärde januari 1955 som sköljde över mig igen!

Det är så det bibliska dopet i vatten fungerar. Det är så vi ska tänka. Det är så vi ska tro. Det är så vi ska predika. Dopet man en gång har varit med om verkar. Som Guds folk i Gamla förbundet endast en gång gick ner i Röda Havet och steg upp på andra sidan, så går den på Jesus troende i Nya förbundet, bara en gång ner i vattengraven och uppstår till ett nytt liv. ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom.6:4, jfr. också Kol.2:12)

Med Kristi kärlek från Sigvard den döpte!