4. Döparpionjären F. O. Nilsson – del 3

Ett tag efter det att F. O. Nilsson 1847 återvänt till Göteborg från Tyskland där han blivit döpt av pastor J. G. Oncken, var som sagt Nilssons hustru och två av hans bröder jämte flera andra troende beredda att låta döpa sig.

Den 18 september 1848 kom baptisten A. P. Förster från Köpenhamn till Göteborg för att på uppmaning av pastor Oncken utföra en ”hemlig” dopförrättning. Åtta personer var anmälda till dop. Men då det gällde att gå från ord till handling, drog sig tre tillbaka. Men fem avlade en bekännelse om sin tro på Kristus inför dopet: Sara Ulrika Nilsson (F. O. Nilssons hustru), Sven Kristian Nilsson och Bernt Nicklas Nilsson (bröder till F. O. Nilsson), Anders Wång från Göteborg och Abraham Lindström från Värö.

Själva dopakten ägde rum den 21 september 1848 i Vallersvik, en vik av Kattegatt ungefär en kilometer från Frillesås järnvägsstation i Halland. De som kom från Göteborg hade tagit sig dit med häst och vagn. Efter dopet gick de glada till ett hus i närheten. Förster undervisade där de nydöpta om lärjungaskap. Herrens nattvard firades, och F. O. Nilsson utsågs att som diakon ta vård om den lilla (Göteborgs)församlingen.

Under enkla former och med enkla människor hade den första svenska döparförsamlingen kommit till stånd. Den bildades alltså av sex personer, fem män och en kvinna, med F. O. Nilsson som ledare. Och en biblisk dopväckelse hade börjat i Sverige.

Den 30 december blev ytterligare fyra troende män döpta av F. O. Nilsson i Göta Älvs utlopp i Göteborg. Under vintern ökade skaran av döpta. I mars 1849 skrev Nilsson ett brev till pastor Ira R. Steward i New York: ”Vi är nu 28, märk 28 troende och döpta i Sverige.

För två år sedan, då jag och min hustru talade om baptisternas läror, sa vi till varandra: ’Visst är det rätt, om bibeln är sann, att baptisternas läror är de enda apostoliska och de enda sanna, men inga mer än vi i Sverige kommer att omfatta dem’, ”men lovad vare Gud, vi hade tagit fel.”

Den 10 april 1849 hölls ett möte av troende och döpta kristna, som nu utgjorde ett antal av 35 personer. Från detta möte skickades en önskan till pastor Oncken i Hamburg, att F. O. Nilsson nu genom baptistförsamlingen i Hamburg, skulle ordineras till lärare och äldste i den svenska baptistförsamlingen. Svaret blev ja. Den 6 maj 1949 var Nilsson på plats i Hamburg och blev genom bön och handpåläggning ordinerad. I ett medföljande brev hem till Sverige från församlingens äldste och lärare: J. G. Oncken, J. Köbner och Alb. Schauffler önskades i retur, ”att Herren måtte låta denna handling tjäna till välsignelse för många dyrbara själar i Sverige”.

Sverigeförsamlingens namn återges något olika i de få protokoll som finns i behåll (från 1850- och 60-talen): ”Baptistförsamlingen”, ”Första Svenska Baptist Församlingen”, ”Baptistförsamlingen av döpta kristna” och ”En speciell och oberoende apostolisk Kristi församling”. Namnet var inte huvudsaken, men hur man benämnde församlingen visar ändå på hur viktig Nya testamentets lära var för de döpta. Guds ord var rättesnöret.

Nästa brev kommer att handla om förföljelsen i Göteborg mot baptisterna.

I Jesus Kristus

Sigvard Svärd