3. Döparpionjären F. O. Nilsson – del 2

Här följer den andra delen av lite fakta om döparpionjären F. O. Nilsson.

F. O. Nilsson var inte den förste svensk som lät baptistiskt döpa sig. Redan på 1700-talet hade enstaka svenskar i England och Amerika tagit detta steg.

I början på 1840-talet hade en svensk murargesäll, Olof Pettersson, blivit döpt i Köpenhamn och sedan återvänt till sin hembygd i Skåne. Men på grund av dopet fick han utstå så mycket motstånd att det till och med blev svårt för honom att köpa mat. Pettersson for då till Amerika. En svensk som vid denna tid redan fanns i Amerika, var kaptenen Gustav W. Schröder. Genom en medlem av ”The Baptist Mariners Church” i New York, leddes Schröder till att studera denna församlings trosbekännelse om dopet. Efter att noggrant ha studerat den, fann han att den var i överensstämmelse med Guds ord. Då lät han döpa sig och förenades med nämnda församling.

I samband med sin omvändelse och sitt dop upplevde Schröder en sådan underbar glädje och trosvisshet, att han kände det som en kallelse att berätta för andra vad han själv varit med om. Så han vittnade frimodigt om sina andliga erfarenheter. 1845 gjorde Schröder en resa till Sverige. I Göteborg träffade han på F. O. Nilsson och några andra troende. För dem berättade han om sina andliga upplevelser och sin anslutning till en baptistförsamling. De som var samlade verkade gilla hans framställning. Nilsson sa just då inget speciellt.

Efter besöket i Sverige fortsatte Schröder sin resa till Hamburg, där han samtalade med baptistpastorn J. G. Oncken om förhållandena i Sverige. Denne lämnade honom några skrifter om dopet, som Schröder skickade till Nilsson ihop med ett brev i vilket han framhöll vikten av att Nilsson studerade dopet i Nya Testamentets ljus. Schröders brev gjorde starkt intryck på F. O. Nilsson. Då han småningom blev ställd inför ”Kongl. Göta Hofrätt”, kom han att vittna om sin övertygelse med orden: dopet bör ske ”medelst hela kroppens neddoppande” i vattnet.

I juli 1847 reste Nilsson till Hamburg, där en organiserad baptistförsamling funnits sedan 1933. Inför denna församling avlade Nilsson bekännelse om sin tro. Hans bekännelse ansågs vara god, så han beviljades dop och församlingsgemenskap ”enhälligt och med glädje”. Den 1 augusti 1847 döptes så F. O. Nilsson i Elbefloden av pastor Oncken. Efteråt kände han sig lycklig, fastän han förstod vilka yttre konsekvenser hans dop kunde få för honom hemma i Sverige.

Återkommen till Sverige, var det i första hand hans närmaste som slöt upp omkring honom. Men många dörrar som tidigare hade stått öppna för honom, stängdes sedan han hade blivit baptist. Han fortsatte dock att verka bland sjömän i Göteborgs hamn som tidigare, och gjorde även predikoresor till andra platser. Nilssons hustru och två av hans bröder visade sig snart vara beredda att låta döpa sig.

Historien om döparpionjären F. O. Nilsson fortsätter i nästa utskick som kommer snart. Då är vi framme vid dopförrättningen i Vallersvik.

Mina källor i huvudsak är: ”Döpare och kyrkomän – bilder ur den svenska folkväckelsens historia” av Eric Wärenstam, utgiven på Förlaget Filadelfia 1946, samt ”History of the Swedish baptists in Sweden and America” av Gustav W. Schröder 1898 (en bok som jag tillfälligt har lånat av baptistpastor Paul Lilienberg i Göteborg – vilket jag tackar för!).

Er döparbroder i Jesus Kristus

Sigvard Svärd