Det finns en överhängande risk att nyfrälsta inte omedelbart blir döpta i vatten, eftersom det i regel finns ett krav på att de blir medlemmar i en församling för att få bli döpta. Här måste man då fråga sig om det kan vara i enlighet med NT att församlingen görs viktigare än dopet, när dopet närmast är en del av omvändelsen. Nog är den teologi tveksam som tvingar nyomvända att vänta med att låta sig döpas, för att ingen församling finns på plats, eller för att en församling eller ett samfund först ska avgöra om en som är ny i tron får döpas. Här går vi med församlingstanken troligtvis utanför NT:s undervisning i evangelierna och breven. Alla exemplen på dop i Apostlagärningarna är också entydiga som bevis i denna sak.
Den etiopiske hovmannen frågade visserligen evangelisten Filippos om det var något som hindrade att han blev döpt (Apg.8:34-39), vilket det tydligen inte var efter att hovmannen hört Filippos förkunna budskapet om Jesus för honom. Tron räckte för att få bli döpt. Och i Apg.10:44-48 frågar aposteln Petrus vem som kunde hindra de hedningar att döpas i vatten som nyss fyllts av den helige Ande och börjat tala med tungor och prisa Gud. Ingen hade någon åsikt emot. Nej, dop skedde på en gång, som i Efesos (Apg.19:1-7) där missionären Paulus träffade på några lärjungar som bara var döpta med ”Johannesdopet” och inte i herren Jesu namn. ”Då lät de döpa sig i herren Jesu namn.” Inte heller här yttrades det något om församling först.
Från skriften ”Församling, Dop, Samfund” (Svenska Missionsförbundets förlag 1932) av Teol. dr David Hedegård citerar jag från sidorna 46-47: ”Aldrig säges heller, att dopet ägde rum i församlingen. Icke heller finnes i N.T. någon föreskrift om att det skall äga rum i församlingen. Vi har förut påpekat, att dopet i nytestamentlig tid följde omedelbart efter omvändelsen. Den nya födelsen och dopet sammansmälta därför till en enda erfarenhet. Ananias säger till Paulus: ”Varför dröjer du? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dina synder och åkalla därvid hans namn”, Apg.22:16. Dopet är ”ett bad till ny födelse”, Tit.3:5. Vi ”bliva frälsta genom vatten, nämligen genom ett dop, som inte betyder, att man avtvår kroppslig orenhet, utan att man anropar Gud om ett gott samvete”, 1 Petr.3:21. Petrus säger sålunda, att dopet frälsar. Dopet ägde sålunda rum strax vid omvändelsens ögonblick. Men därav följer också, att det icke alltid kan ha skett vid församlingssammankomster. Ty omvändelserna ägde givetvis icke alltid rum vid sådana sammankomster. Med all säkerhet inträffade omvändelser även vid andra tillfällen. I många fall måste någon tid ha förflutit mellan en människas omvändelse och nästa sammankomst i den kristna församlingen på den plats där hon vistades. Under sådana förhållanden är det, såsom framgår av vad vi redan anfört, uteslutet, att hennes dop skulle ha uppskjutits till närmaste följande församlingssammankomst. Dopet ägde rum i omedelbar anslutning till omvändelsen. Härav följer också, att dopets utförande var den enskilde kristnes angelägenhet. Ingenstädes i N.T. säges, att dopets utförande är en församlingens angelägenhet. Aldrig meddelas till församlingarna några föreskrifter om huru dopet skall förrättas. Om nattvardsfirandet meddelas däremot föreskrifter. (Jfr 1 Kor.11).”
Att den nytroende genom dopet ökar de troendes antal är bibliskt. Att den döpte blir en del av en större församling eller en liten husförsamling är också bibliskt. Båda dessa församlingstyper kan i nytestamentlig mening kallas för ”Kristi kropp” med plats för ”tjänstegåvor” och ”nådegåvor”, se exempelvis Apg.2:41-47, Ef.4:7-16. Men man får inte helt likställa församlingen med Jesus Kristus. Den som döps, döps ju knappast till församlingen, till någon kyrka eller något samfund, men väl till Kristus. Så att ställa församling och samfund ”mot” dopet, kan inte vara i evangeliets anda. Det gäller att tänka efter inom kristenheten idag, så att vi inte låter kyrka, församling och samfund få en sådan stor betydelse att apostolisk väckelse med omvändelse och dop kvävs. Ett sådant förhållningssätt kan visa sig vara en villfarelse. Och det kommer alltid något sämre i väckelsens ställe.
I den omnämnda skriften ”Församling, Dop, Samfund” skriver Hedegård på sidan 43 om ”nutidens” kristenhet: ”Ingenstädes följer man så vitt känt i nutiden den nytestamentliga ordningen att döpa människor omedelbart efter omvändelsens ögonblick. Man låter alltid någon tid förflyta mellan omvändelsen och dopet. Varför? Givetvis därför att man vill bli fullt viss om omvändelsens verklighet. Därmed har man också erkänt, att vår tids kristendom i jämförelse med det apostoliska tidevarvet är andefattig. Vare det fjärran ifrån oss att påstå, att denna andefattigdom skulle vara i överensstämmelse med Guds vilja.”
Låt oss inte ge upp den bibliska tron på att Gud kan frälsa människor i Sverige idag lika radikalt som judar och hedningar på apostlarnas tid!
Sigvard Svärd