13. Väckelsen i min hembygd
Mina sju första år levde jag i byn Möcklehult i södra delen av Jönköpings län. När pingstväckelsen bröt ur där, innan jag föddes 1946, var det i min familj och mitt hem väckelsen tog sin början.
På ett sätt var väl inte utgångsläget det allra bästa. Just i det huset, Björkelund, i lilla Möcklehult, som grunden las till Sion Slättö, hade ett hemskt våldsbrott blivit begånget några år innan det blev en bostad för min familj. En smed som bodde med sin familj i huset var framemot jul 1902 svårt alkoholiserad, och även den 16-årige äldste sonen hade börjat dricka. Dagarna innan jul och på julafton drack fadern fruktansvärt och tyranniserade familjen. På juldagen satt han och sov i sin gungstol när den berusade sonen störtade in och slog sin far i huvudet med en sten. I 23 dygn levde fadern i stugan, nästan bara på brännvin. Till slut var man tvungen att frakta honom till sjukstugan i Sävsjö, där han strax dog. Sonen, som hade insett att han skulle bli anklagad för faderdråp, hade några dagar tidigare rest till Amerika. Där förblev han.
1921 köptes huset Björkelund av min morfar och mormor, Carl och Josefina Pettersson. Då var min mamma, Alice, tre år gammal. Nu, 5/9 i höst, fyller min mamma 90 år.
Småningom dog Carl, så Josefina lämnades ensam med en son och fyra döttrar. Nu uppstod ett nytt namn på huset Björkelund, nämligen ”Finnes ställe”, efter Josefina. Det var alltså i den här familjen och i det här huset som pingstelden började brinna. Och med det menar jag att man lät sig uppfyllas av den helige Ande och började tala i tungor. Redan sonen Manfreds bortgång i en svår sjukdom påverkade den andliga utvecklingen. När han i hemmet låg på sin dödsbädd, kallade han till sig sina ofrälsta närmaste kamrater och manade dem att lämna sig åt Jesus. Flera av dem kom sedan att ta detta steg.
BRYTNING MED KYRKOR
Men tungotal ledde till en brytning med den etablerade kristenheten i bygden. Om det skulle talas i tungor var de andedöpta inte välkomna till alla byns kyrkor. Nu blev man dessutom i familjen Pettersson, och hos ytterligare ett par familjer, klara över det bibliska dopet, vilket inte gjorde situationen lättare bland vissa kristna församlingar. Inget kunde dock stoppa Josefina och de övriga, som blev allt flera, utan man begav sig rätt var det var iväg till pingstvännerna i Stockaryd och blev döpta där. Vi är nu framme vid 1933.
Hemkomna till Möcklehult igen, höll ”bönegruppen” först till i en torpstuga som stod övergiven i skogen. En ung man från byn smög sig en natt dit och brände ner stugan. Pingstvännerna förlät honom, och de som avskydde pingströrelsen förlät honom på sitt sätt.
Snart nog hade gruppen ordnat ett nytt ställe nordost om byn att samlas i för att få plats. Så uppstod Sion Slättö, som på 1940-talet anslöts till Filadelfiaförsamlingen i Lammhult. Som mest bestod Sion Slättö av ett 50-tal medlemmar.
Som liten pojke minns jag både möten och söndagskola i Sion och, inte minst, möten och söndagsskola i ”Finnes ställe”. Vilka bönemöten som hölls i vårt hem! Josefina kallades ”Saliga Finna”, en annan kvinna gick under namnet ”Halleluja-Emma” och en annan person minns jag endast som ”Tack och lov”! Både mamma och pappa var söndagsskollärare, fast pappa Ruben talade, å andra sidan, aldrig i tungor enligt honom själv.
Det är inte fel att säga att jag har vuxit upp mitt i baptism och pingst. Jag tror att den teologiska hemvisten ”Ur-Baptistisk Pingst” har sin grund i en nutida kallelse av Gud så klart, men också genom jordmånen i den tidiga väckelsen i den lilla byn.
* En del av ovanstående historik är hämtad från astronomen och författaren Peter Nilsons bok ”Den gamla byn”, Norstedts 1997. Som nioåring kom Peter med far och mor till Möcklehult 1947. Han var en av dem som gick i söndagsskola i Sion Slättö och i ”Finnes ställe”.
I Jesus Kristus
Sigvard Svärd