Brev 99. Frihet att tjäna i allt

Dags för det andra infobrevet (nr 98 är det första, min anm.) med citat ur Lennart Magnerots bok från januari 2016: ”Vi behöver en ny reformation”, förlaget PLM. Magnerot som gått noggrant till väga i studiet och upplevelsen av svensk frikyrka, gör i början av boken ett väckande tillägg till bokens titel, där det heter: ”Profetisk vägledning för frikyrkan i Sverige”. Citaten som följer här är från sidorna 51-53:

”Redan i gamla förbundet förklaras, att Israel är ”ett rike av präster och ett heligt folk” i 2 Mos 19:6. Det finns alltså en tydlig kollektiv prästkallelse över det judiska folket. I det nya förbundet framträder en direkt parallell när Petrus skriver, att vi som efterföljare till Jesus också är ”ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk”. Samma tanke framkommer även i Uppenbarelseboken. Ordet som används om de gammaltestamentliga prästerna, om Jesus själv, samt om alla kristna är grekiskans hiereus, som närmast betyder offerpräst.

Får vanliga kristna tjäna Gud på fler sätt än vi tror? Som vi tidigare berört har alla troende en grundtjänst inom vilken ingen åtskillnad görs genom specifik kallelse. Martin Luther vände sig starkt mot den katolska kyrkans syn på ämbeten och tjänster inom kyrkan. Han väljer istället uttrycket ”det allmänna prästadömet”, som lättbegriplig definition för alla kristnas tjänst. Per Runeson skriver i sin utmärkta avhandling ”Det allmänna prästadömet hos Luther, Rosenius och i vår tid”, att Luther räknade till sju uppgifter för varje kristen: Förkunna, döpa, förrätta nattvard, lösa och binda synd, offra sig själv till Gud, vara förebedjare samt att bedöma läran. Jo, du läste rätt! Alla dessa sju uppgifter har varje troende rätt att utföra. Det krävs ingen särskild kallelse eller smörjelse för att förkunna eller att vara en förebedjare! Vi får både lösa och binda synd samt bedöma den kristna läran! Hur ofta ser vi en majoritet av oss leda nattvardsfirande eller döpa andra troende? Detta och mycket annat förbehålls idag, helt i strid mot Skriftens undervisning, särskilt avskilda präster, pastorer och några få lekmän.

Under den grundläggande tjänsten genom det allmänna prästadömet tilldelas även var och en personliga nådegåvor. Dessa delas ut av Anden på ett sådant sätt att de ska komma till bästa möjliga användning. Listan på nådegåvor är relativt lång och finns återgiven i kapitel tolv i det första brevet till Korint. Alla troende förväntas använda sina personliga gåvor med det mått av tro man har. Även inom detta område ser vi idag en stor förlamning i västvärldens kyrkor. Många kristna ser sig själva som andligt obrukbara och tvivlar starkt på sin egen möjlighet att bidra med något då man möts, tvärtemot vad Paulus säger. Likt hjälplösa fågelungar sitter vi på söndagarna för att matas lite till. Problemet är att vi redan är så mätta efter alla gamla predikningar, att vi inte längre orkar ta till oss mera mat. Detta har pastorerna uppmärksammat varför de tvingas ”blanda ut kosten” så mycket, att det inte längre kan kallas föda.

Det första som händer när det allmänna prästadömet inte fungerar har med vår position inför Gud att göra. När Jesus fullbordade försoningsverket i sin död och uppståndelse, inträffade en revolution i andevärlden, som bokstavligt talat slet sönder förhänget i templet. I samma sekund som Jesus gav upp andan på korset öppnades en ny och levande väg till Fadern för var och en som gör anspråk på den. Tidigare var det bara översteprästen, som en gång varje år fick träda inför Gud, men nu är vägen alltid öppen till Fadern.  Vi kan inte nog poängtera att vi alla står i exakt samma juridiska position inför Gud.”

Varsågod i Jesu namn!

Sigvard Svärd