96. Lärjungar i kvalitet är urkristet
Alldeles i dagarna har det kommit ut en intressant och högaktuell bok skriven av Holger Klintenberg (förlag evangelie 2016) med huvudtiteln ”Den fria kyrkan”. Klintenberg behandlar begreppet Kristi församling, och har valt att språkligt bruka ordet kyrka (eng. church) som namn utifrån det grekiska begreppet ekklesia. Och här skiljer han i generella ordalag, enligt min tolkning av boken, på folkkyrkan (traditionshistoriska och mer överstyrda kyrkor) och den fria kyrkan (lärjungainriktade och mer självständiga församlingar). Jag citerar från sidorna 57-59:
”Folkkyrkans centralisering innebär att den räknar medlemmar i kvantitet. Den försöker få så många som möjligt att delta på samlingar och offra pengar till verksamheten. Den fria kyrkan räknar däremot lärjungar i kvalité, och detta innebär att den vill att gemenskap byggs upp inifrån och blir massiv. För att en person ska vara med i församlingen måste den personen komma med i gemenskapen. Detta är en tanke som blir ganska naturlig om församlingen ses som en gemenskap och en livsstil, som någonting ´man är´ och inte bara någonting ´man går till´.
Eftersom den fria kyrkan räknar med multiplikation och decentralisering sprids ledarskapet hela tiden ut, och detta leder till att människor hela tiden kommer in i nya funktioner, får bruka sina gåvor och tränas på olika sätt. Folkkyrkan har däremot ganska låsta positioner och där endast några få personer leder en stor och ofta passiv skara. Detta innebär att folkkyrkan blir en kyrka av konsumenter, en kyrka där medlemmarna passivt kan ta emot det som serveras. Den fria kyrkan blir istället en kyrka av producenter, där det stora flertalet är med och bidrar.
I den fria kyrkan tvingas medlemmarna att stötas och blötas med varandra, medan en medlem i folkkyrkan kan vara ganska anonym. Det viktiga för folkkyrkan är kvantiteten, att samlingslokalen fylls ut och den får människor som ekonomiskt bär upp verksamheten. En väsentlig orsak till denna skillnad är den fria kyrkans radikala syn på omvändelse och medlemskap. I den fria kyrkan omfattar omvändelsen inte bara en persons tro. Omvändelsen handlar om hela livet och innebär överlåtelsen till Jesus Kristus som Herre, vilket ger en ny inriktning, livsstil och tillhörighet. Den fria kyrkan binds samman av denna tydliga överlåtelse, och nytillkomna måste ta ställning till den för att bli fullvärdiga medlemmar. Detta ger den en kvalitativ syn på lärjungaskapet.”
Under rubriken ´Lite djupare´ fortsätter författaren: ”På 220-talet efter Kristus lanserade den dåvarande påven Callistus en ny tolkning av Jesu liknelse om ogräset (Matteus 13:24-30). Han menade att åkern som både säden och ogräset växer i, inte syftar på världen utan på kyrkan. Detta innebär i så fall att ogräset eller synden i kyrkan inte bör rensas bort. Kyrkan blev enligt denna tolkning en mixad gemenskap, bestående av både ´syndare´ och ´heliga´. Denna tolkning av liknelsen om ogräset kom att bli ett av Augustinus viktigaste argument gentemot den nordafrikanska proteströrelsen donatisterna (efter Donatus, biskop i Karthago 313-347, min anm.). Augustinus använde också en del andra underliga omtolkningar av kända bibelord. Han menade till exempel att mannens kända ord i Jesu liknelse om festen: se till att folk kommer hit så att mitt hus blir fullt (Luk.14:23, min anm.), ska tolkas som att kyrkan med alla medel (även våld) kan tvinga människor till sig. Vi kan tycka vad vi vill om dessa bibeltolkningar, men Callistus och Augustinus syn på kyrkan som en mixad gemenskap har varit rådande i folkkyrkan ända sedan dess.
Den fria kyrkan har dock behållit synen på kyrkan som en gemenskap av heliga. Ett av de mest grundläggande bibelorden i dess församlingssyn har varit Jesu undervisning i Matteus 18:15-22. Denna undervisning är ett av de två sammanhang där begreppet ekklesia omnämns i evangelierna. Ur detta skriftställe läser den fria kyrkan ut ett flertal sanningar, som till exempel att:
1. i en församling får inte stridigheter tillåtas att fortsätta,
2. kristna har ett moraliskt ansvar för varandra,
3. församlingen har auktoritet att binda och lösa,
4. Kristus möter även i de mycket små sammanhangen, och
5. kärleken och förlåtelsen måste vara utgångspunkten för alla förmaningar.”
Som avslutning på detta infobrev passar jag på att framföra min stora glädje över de många dopförrättningar som hålls i Sverige, här tänker jag t.ex. på den med flera invandrare som nyss hölls i Centrumkyrkan i Sundbyberg.
I tron på Frälsaren Jesus Kristus
Sigvard Svärd