92. Från boken "Lewis arv" - del 3

Detta är infobrev nr 3 med citat från boken ”Lewis arv”. Här är sidorna 144-145 aktuella. Citatet med kursiv stil gäller för bokens redaktör, Petter Danling. Allt annat är av Lewi Pethrus.

”Vid den tiden (20-30-talet, min anm.) fanns det tre ganska stora riktningar i Sverige som var berörda av pingstväckelsen, men som inte samarbetade med pingstförsamlingarna.

Det var en grupp inom Svenska Missionsförbundet, de s.k. ”pingstbetonade”…Där väcktes behov efter ett djupare andligt liv, och många fick där ta emot sin pingsterfarenhet. Frank Mangs var en av de samlande krafterna där…Det var endast kraftigt motstånd från ledningens sida inom Missionsförbundet som gjorde att inte denna rörelse grep ännu mer omkring sig inom dess led…

Vid den tiden hade också den franklinska utbrytningen skett i pingstväckelsen, och en hel del vänner hade samlats omkring denna verksamhet…Dessutom fanns Örebro Missionsförenings verksamhet, som 1931 hade förlorat sin ursprunglige ledare, pastor John Ongman, och som stod färdiga att lämna Baptistsamfundet. En förening av de tre grupperna, som nog hos vissa av deras ledare var påtänkt, skulle blivit en ganska kraftig verksamhet…

Det mäktigaste medel till sammanhållning mellan människor är friheten. Detta visade sig inte minst inom pingstväckelsen i början av 30-talet.

Under åren efter Filadelfiaförsamlingens uteslutning 1913 slöt sig flera predikanter från frikyrkosamfunden och präster från Svenska kyrkan till de fria församlingarna.

En bland dem var Kyrkoherde G. E. Söderholm…Han hade kommit i förbindelse med pingstvänner i sitt pastorat. De frågor han brottats med hela tiden som präst, när det gällde ett segrande och andefyllt liv, hade han kommit till allt större klarhet igenom Nya Testamentet och även därigenom att han mött människor som upplevt en genomgripande frälsning…Han önskade bli döpt och ville gärna komma ned i vår församling i Stockholm och göra sig bekant med oss…På Uppsalagatan 11 predikade han en söndagsförmiddag…Han inledde sin framställning med att säga:

´Det är det stora med dem som upplevt pingstundret, att de inte växt bort från Guds-Lammet, Jesus Kristus. De har inte kommit in i Andens gåvor så pass att de glömt bort Jesus. När jag första gången kom i beröring med pingströrelsen, var mitt första intryck det, att denna rörelse var från Gud…

Det är ju så, att Jesus har sin Ande i världen, inte för att Anden skulle förhärliga sig själv utan för att han skulle upplysa hur vi är i oss själva. Jag har lagt märke till att när Guds Ande verkligen kommit in i hjärtat på människorna, som under många år bekänt sig vara Guds barn, då har dessa blivit ännu mindre i sig själva. De har då fått en djupare och klarare medvetenhet om sina synder, och de har inför Herren gråtit över sitt fördärv. På samma gång som Anden visar oss vad vi är i oss själva, att det inte finns något helt på oss utan idel sår och blåmärken, pekar han också på Jesus och på de förmåner vi har i honom.´…

Den 14 juli 1920 insände han sin avskedsansökan till Härnösands Domkapitel och lämnade sin kyrkoherdebefattning…Det var en handling i tro och förtröstan på Gud… G. E. Söderholm blev en stor tillgång för pingstväckelsen. Han hade gjort det bibliska ordet ´sanning i hjärtegrunden´ till sitt livs motto, och i allt vad han företog sig följde han denna linje. En mera bottenärlig kristen kan man inte träffa. Det var sanningskravet som drev honom att ta det modiga steget ut i pingstväckelsen, där han kunde vänta sig bekymmer, arbete och motstånd.”

Saliga fridshälsningar!

Sigvard Svärd