89. Tungotal på en gata i Göteborg 1923
Facklans Förlag i Stockholm gav 1935 ut en skrift av Nils Ramselius med titeln ”Som präst och pingstvän”. Denne Ramselius var född i trakten av Tomelilla i Skåne 1883. Småningom, närmare bestämt 1916, prästvigdes han i Lunds Domkyrka för en komministertjänst inom Luleå stift. 1922 blev det flytt och ny tjänst i Nordingrå pastorat inom Härnösands stift, nu som kyrkoherde. Men tiden där blev inte lång. Redan 1923 beviljades Ramselius avsked från prästtjänst och kyrkoherdeämbete, och som han själv skriver (sidan 110): ”jag startade på nytt i livet denna gång omsider som fri pingstevangelist”.
Anledningen till nystarten var den växande troskrisen han genomgick. Krisen bestod av egen rädsla inför döden, personliga synder och tillkortakommande, samt brist på ansvar och att som präst vara en förebild. På sidan 139 i boken framgår det att han ansåg sig att inte helt ha lagt sin vilja och sitt liv ”i Mästarens händer”. Ja, han skriver vidare på samma sida: ”Söndersliten och söndersargad lade jag omsider min vilja helt i Jesu händer och då började vandringen på allvar.”
När Ramselius avskedsansökan från prästämbetet och kyrkoherdetjänsten kom till pressens kännedom, och då han i samband med detta talade väl om pingstväckelsen, blev det elaka och sensationslystna frågor om vad han skulle göra nu. Ett par uttryck som återkom i tidningsskriverierna var att han nu var på väg att bli en ”religiös vilde” och ett ”offer för pingströrelsen”. Någon kontakt i detta läge tog inte Ramselius med Lewi Pethrus, men det skulle ändå bli i Filadelfiakyrkan i Stockholm som han blev troendedöpt. Redan på sommaren efter dopet, gav han sig ut på sin första resa som pingstevangelist, dock utan att ännu vara Andedöpt. Färden gick genom Dalarna och upp i Hälsingland.
Citerar nu ett längre stycke, se sidorna 141-142:
”I april 1923 blev jag genom dopet i vatten införlivad med den fria församlingskroppen, som bär pingstväckelsens hallstämpel. Och redan följande år (ska nog vara ”samma år”, se längre ner i citatet, min anm.) besvarade Gud min bön om att bliva döpt i Helig Ande.
Gud har även givit mig gåvan att tala i tungor, som är en rik källa till uppbyggelse, ehuru den av många, tyvärr, anses såsom tecken på andligt mindervärdighetsskap. Tungotalet får ej betraktas som utslagsgivande tecken på andlig mognad, fastmer är det ett tecken på denna andliga väckelse, som sedan decennier gått över jorden av apostolisk karaktär…
Denna erfarenhet, min upplevelse av Andens dop, var mycket märklig och dyrbar. Jag var 1923 på hösten i Göteborg på konferens… Gud kom till mig på natten och mötte mig i sömnen. När jag vaknade på morgonen och gick ut i staden hade jag en sådan levande förvissning, att Gud döpt mig i den Helige Ande, att när jag gick gatan fram, begynte jag tala i tungor och prisa Gud. En obeskrivbar glädje fyllde hela mitt väsen. Det blev stort jubel, då jag på konferensen vittnade om denna min upplevelse.
Någon tid innan Gud på detta sätt mötte mig och döpte mig i Helig Ande hade jag haft en underbar dröm. Jag drömde att jag fick mottaga ett stort ämbar, eller kärl fyllt med ett doftande, skönt innehåll. När jag i drömmen tog kärlet och hällde det välluktsrika, lena innehållet över mitt huvud, och de flöt ned över hela min varelse, fylldes jag av en obeskrivbar förnimmelse, som ännu (alltså 1935, min anm.) sitter kvar i mig, rent fysiologiskt.
Upplevelsen av Andens dop har i sig något av detta lena, läkande, som ej i ord kan beskrivas. Det är som det står i sången, ´det kan blott erfaras´.
Även en annan dröm hade jag i de tider, då jag bad och längtade som ivrigast efter Andens dop. Jag befann mig i drömmen vid en väldig flod, som forsade fram. Jag har en gång badat i en väldig biflod till Missourifloden i Amerika. Det var kanske detta som gick igen i drömmen. Vi stodo några på stranden, färdiga att hoppa i. Jag hade en levande känsla av att det var förenat med fara och risk att våga hopp. Men jag vågade hoppet. Jag kom upp ur flodens djup och hela mitt väsen fylldes av glädje över att ha vågat hoppet i floden.
Andens dop har också något av detta i sig, något av det som en sång besjunger så här: ´Våga försöket, du ängsliga hjärta´.”
En kväll någon gång på hösten 1924 hölls ett möte i Salemförsamlingen, Göteborg (se här infobrev 60 - Salem var det första namnet på den friförsamling som senare gavs namnet Gilead). Nils Ramselius var med på mötet. Ett brev lästes upp från missionärer som arbetade på Island som kom att påverka Ramselius mycket. Han fick klart för sig att dit ville Herren sända honom och hans hustru. Detta meddelade han församlingsledningen i Salem vid ett senare tillfälle, vilka tillstyrkte ett utsändande.
Vid denna tid reste Ramselius som en av många pingstevangelister land och rike kring och den folkrörelse som uppstod, kallade han för ”den nedbrutna väggens väckelse”. Orsaken till uttrycket var att nästan överallt hölls mötena i lägenheter, där man brutit ner en vägg för utrymmets skull. När köket blev för litet, tog man ner väggen in till ett rum bredvid. Andra lokaler än enkla oinredda fanns mestadels inte för pingstmöten. Oftast blev man vägrad att hyra offentliga byggnader och salonger.
I oktober 1925 anlände paret Ramselius till Westmanöarna på Island. I början av 1926 fick de vara med om att döpa 22 nyfrälsta islänningar. Efter sju månader på ön och sedan så länge missionsvistelsen varade, predikade Nils Ramselius alltid på isländska. Den andliga kampen på Island kostade på. Ockult folktro, spiritism och teosofi m.m. vägde tungt. En dag föll Nils ihop på golvet med spjutspetsliknande smärtor i högra sidan, efter att ha hållit förbön med handpåläggning för en ung fiskare som blivit fördärvad både fysiskt och psykiskt av spanska sjukan. Hans hustru smorde honom då med olja i Herrens namn, samtidigt som hon i den helige Ande bar fram ett profetiskt budskap till honom om helande till kropp och själ. Från den stunden steg Nils upp och fortsatte sin evangeliska tjänst.
Önskan om liv och kraft i den helige Ande!
Sigvard Svärd