86. Ett personligt vittnesbörd

”Bibelns hjältar sig ej fingo sola uti lycka, rikedom och prakt. Nej, de fostrades i livets skola till att känna himmelrikets makt. Sedan kunde de beträda färden såsom Herrens trogna sändebud, med en tro som skakade på världen med en ödmjuk ande inför Gud.” (Segertoner, 618, v. 1, text av Emil Gustavsson)

I förra infobrevet, nr 85, handlade det om Alexander Mackay, en väckelsens hjälte i Uganda. Han passar väl in i Emil Gustavssons sångvers. Däremot är det svårare, åtminstone för mig, att själv koppla upp mig mot innehållet i sångtexten. För det första på grund av bristen på tro och resultat av tjänst i jämförelse med Mackay, men även på grund av att min kamp och mitt lidande är långt ifrån hans i fråga om klass.

Dock, när jag var 50 år gammal, hösten 1996, och befann mig som lärare i en veckas undervisning på Pingstkyrkan Kristinehamns bibelskola, kände jag för första gången av problem med ryggen. Sista morgonen under veckan, fanns det en trötthet i ländryggen som jag aldrig känt av tidigare. Sedan dess har mina ryggbekymmer stadigt växt. Idag är det från läkarhåll konstaterat att jag bär på arvsanlag som gör att mitt skelett degenererar. För att om möjligt bli frisk eller bättre, är jag oupphörligt föremål för förbön av familjen, av olika troende vänner och i församlingar, ibland via handpåläggning och smörjelse med olja. Egen bibelläsning och bön hör naturligtvis hit också.

Andra sätt jag brukar är regelbunden träning på fysioterapi under övervakning av terapeut, samt att jag även går på lämplig massage då och då. Att spela målvakt i korpfotboll höll jag på med fram till dess jag fyllt 57 år (2003), sedan satte ryggen stopp för det. 60 år fyllda (2006) började jag springa Göteborgsvarv. Det blev under sju års tid fem varv, men från och med 2013 blev smärtan i kroppen för intensiv för att fortsätta. Redan 1997 fick jag höra av en erkänd idrottsmassör, som jag då anlitade några gånger, att jag troligtvis skulle komma att sitta i rullstol småningom. Förslagen jag har fått av omtänksamma människor om olika hälsokurer, har jag inte nonchalerat men likväl i stort sett avstått från. Värkmedicin tar jag ingen förutom en och annan Alvedon ibland.

Mina frågor i sammanhanget är: Skapade jag mitt skelettelände genom idrottsmissbruk av kroppen då jag var ung? Kom det sig av mitt dåliga sätt att leva under några års bortavaro från Gud? Eller uppstod sjukdomen ihop med att jag återkommen till Gud hösten 1968, fastade i sex dygn helt utan vatten och bröd? Eller beror det på senare ovanor som pastor med för mycket kaffe, för lite sömn och för mycket stress? Drog jag kanske på mig skörheten i skelettet ihop med att jag vistades en månad inom en pingströrelse i just Uganda i början av 1993, då jag på en gång både drabbades av malaria och kraftig tyfoidfeber samtidigt som jag undervisade i ämnet ”Falsk kristen lära”? Kanske är orsaken den andliga kampen jag har stått i mot olika former av ockultism, i vilken kamp också ett antal ockulta besvärjelser under årens lopp riktats mot mig?

Vissa påståenden från andra kristna har varit: Att jag saknar tillräcklig tro för ett personligt Guds helande, eller att jag inte sökt förbön av rätt bedjare än. Men även att jag inte lever heligt nog, utan snarare döljer hemliga synder, samt exempelvis har för nära relationer med kriminella. Vidare att det sjukliga arvet, är en demonisk släktförbannelse som jag behöver befrias ifrån. Slutligen att jag är för frän i debatter om biblisk tro med andra kristna, särskilt med andra pingstpastorer.

Hur som helst går nu verket vidare med höstens Gullbergsmöten. Vi är en 15-20 stycken som möts varannan vecka i en mindre kursgård nära Centralstationen i Göteborg 10 gånger, för en timmas klart, öppet och drivet bibelstudium och därefter en stund med kaffe och enkelt dopp. Gullbergsmötet, som uppstod efter ett Andens tilltal till mig våren 2011, är en evangelisk kristen ”husförsamling” i den avfälliga tid som nu är, med mig som ledare/pastor under pågående prövning.

”Husförsamlingen” kännetecknas av fyra frihetsvärden hämtade från kapitlen i början av Apostlagärningarna: 1. Ingen statlig inblandning (inga kollekter tas till exempel upp), 2. Fri från riksstyrelse, 3. Anslutning (sker när man önskar det) genom frivilligt troendedop, 4. Frihet från synd (predikas varje gång) genom Jesus Kristus.

Vi som kommer samman är från olika frikyrkor, eller har numera inget kyrkomedlemskap alls. Det gemensamma är längtan efter Guds ords framgång till väckelse i det egna hjärtat, likväl evangelisk väckelse hos folk i allmänhet. Eget böneliv förutsätts. Lärovindar måste alltid underställa sig summan av Guds ord, precis som nådegåvorna får underställa sig Anden som ger dem. I detta verk av den helige Ande uppstår vår gemenskap. Kommer man till ett Gullbergsmöte och saknar denna heliga längtan, känner man sig knappast hemma där. Men varmt välkommen om denna längtan finns hos dig!

Jesu underbara frid!

Sigvard Svärd