67. Pingstväckelse i Lappland - 1

1983 framlade prosten Lars Samuelsson sin doktorsavhandling, ”Väckelsens vägar- Pingströrelsens framväxt i Lycksele och Arvidsjaur socknar fram till ca: 1940”, vid teologiska fakulteten, Uppsala universitet. En särskild utgåva av denna bok gavs ut i serien ”Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen”, som nr 39. Men avhandlingen gavs också ut i bokform på Normans Förlag/DAGEN-huset.

Citerar från sidan 39: ”År 1895 blir han (John Levin) Lappmissionsföreningens i Göteborg arbetare bland lappar och svenskar i Sorsele. Då en missionsförening på 1890-talets slut bildas (i Lappland), väljs han till dess föreståndare. Han genomfar den stora Sorselesocknen gång på gång och bjuder ut ´frälsningens evangelium´. Efter några år får han sällskap i predikouppgiften av Sorselefödde Abraham Holmgren, vilken dock senare lämnar sin tjänst och går över till pingströrelsen. Levin - deltar utan större betänkligheter - i gudstjänster i Sorsele kyrka och gör predikoresor tillsammans med präster, EFS (Evangeliska Fosterlands- Stiftelsen) HF-predikanten (Helgelseförbundet) Napoleon Bjuhr, HF-evangelisten Gustaf Nyström och många andra. Också en annan missionsarbetare med anknytning till ett icke samfundsbundet sällskap verkar i Sorsele, nämligen Ester Sundin, från början av 1910-talet och flera årtionden fram i tiden anställd som bibelkvinna av Lärarinnornas Missionsförening.”

Nu citat från sidan 41: ”Till Lycksele tätort hade Armén (Frälsningsarmén) kommit så tidigt som 1897. Men redan året därpå flyttades verksamheten över till Vilhelmina. Under då år då ingen ordnad kårverksamhet fanns besöktes Lycksele då och då av kringresande officerare. Bl.a. besökte Ernst Lander, ansvarig för Frälsningsarméns samemission, Lycksele 1902, 1903 och 1917…Den rörelse som mer än någon annan beredde väg för pingströrelsen var Helgelseförbundet. Den hade 1897 stiftats av personer som kommit i kontakt med den över hela världen verksamme evangelisten Fredrik Fransson och som påverkats av William Boardman och den amerikanska helgelserörelsen… HF kan närmast karakteriseras som en från USA överförd frälsnings-, helgelse- och helbregdagörelserörelse med en ofta skakande förkunnelse om Kristi snara återkomst och med erbjudande till de troende om en ´andra välsignelse´ eller ett ´andedop´. Redan från början var HF i princip en döparrörelse men betonade kraftigt att ingen på grund av avvikande mening i dopfrågan skulle utestängas från gemenskapen. HF var vid denna tid mer en rörelse med goda kontakter åt olika håll än ett slutet samfund. Med Missionsförbundet var relationerna vanligtvis mycket goda…Professor Gunnar Westin kommenterar HF:s svagt utvecklade församlingstanke så: ´Möjligt är, att väntan på Jesu snara återkomst, som i dessa kretsar var så stark, gjorde att man var mer upptagen med att ´vinna själar´ än organisera församlingar. Uppenbart är att andra samfund skördade frukterna av en sådan verksamhet.”

Och nu citerar jag från sidan 44: ”Den ´gnista´ som tände pingstväckelsen i Lyckselebygden var händelserna i Vinliden vintern 1912. Om dessa berättar Gunnar Sameland, född och uppväxt i bygden och tidigare pastor i Svenska Baptistsamfundet, numera pingstpastor, i en minnesskrift. ´Från Örebro Missionsförenings bibelskola sändes ´andedöpta och brinnande evangelister´ ut över hela vårt land. Till Vinlidens Baptistförsamling kom vid jultiden 1919 Gustaf Carlsson, ´en man full av helig ande och tro´…Snart föll Guds helige ande mäktigt över den bedjande och längtande skaran på ett sätt som för tanken till urkristendomens dynamiska Gudsuppenbarelse. Väckelsen spreds från by till by…De andliga manifestationerna var starka och ovanliga. Guds kraft var så stark att människor föll till marken. De kom i hänryckning i timtal, talade i tungor, profeterade och såg syner.´ Även om Samelands beskrivning av vad som hände i Vinliden är kraftigt kryddad och vad beträffar ordvalet färgad av pingstvänsvokabulären, förefaller det uppenbart - flera andra har gett liknande skildringar av ´Vinlidenväckelsen´- att ´fallarväckelsen´ där kom att bli den rörelse, som öppnade för pingströrelsen och dess andedopsförkunnelse.”

Fortsättning följer i nästa brev, nr 68.

Sigvard Svärd