64. Frank Mangs, den helige Ande och Öckerö - 1

I ett par brev kommer jag igen (se ett avsnitt i brev 52) att beröra väckelsehistoriska händelser på Öckerö. Främst gör jag det utifrån Frank Mangs bok ”Högst personligt del 1”, Harriers förlag 1977. I detta första brev hämtar jag material från sidorna 168-175. 

Sommaren 1923 var Frank Mangs ”dödstrött” efter att under hela vintern hållit på med ett intensivt väckelsearbete. Han var också ”gruvligt missnöjd” med både sin egen andliga ställning och med sin gärning som evangelist. Han försökte på flera mänskliga sätt att komma till rätta med sin situation. Men ingenting hjälpte. På väg till Öckerö, där han skulle tala i en veckolång uppbyggelsekonferens anordnad av Öckerö Missionsförening tillhörande Svenska Missionsförbundet, kände han sig andligt ”kruttorr”. Då han stod vid Lilla Bommen för att ta båten till Öckerö, bad han till Gud om en avgörande förändring annars fick det vara slut med predikogärningen. Innerst inne var han klar över att det han mest av allt behövde, var ”ett dop i den helige Ande”.

Den första sammankomsten på Öckerö var hos Martin och Karolina Andreasson, i vars hem han skulle bo i under konferensen. Det var lördag och mötet började klockan fem på eftermiddagen, en timma efter att Mangs kommit till Öckerö. Tolv till femton deltagare var på plats. En av dessa var den dåvarande riksevangelisten inom Svenska Missionsförbundet, Alex Olovson, samt fiskaren Calle Simonsson. Efter sång och inledningsord från Bibeln blev det bön på knä. Plötsligt började Martin Andreasson tala i tungor. Det var i och för sig inget nytt för Mangs att höra, men denna gång var det annorlunda. ”Det kändes”, skriver Mangs, ”som om någon tagit tag i mig, sett mig i ansiktet och sagt: - ´Frank Mangs! Det gäller dig!´” Då Martin talat i tungor en stund, tog Calle Simonsson vid med en uttydning. Och jag citerar Mangs: ”Om jag hade tillbragt hela den timme jag varit på Öckerö till att berätta om hur jag hade det, hur jag kände det, hur jag såg det och hur tillståndet i hela min inre värld var, hade jag inte kunnat göra det tydligare.” Efter det första budskapet kom ett till. Och det kom ett tredje också.

Så här uttrycker sig Frank Mangs: ”Jag sög in och drack in. Jag var fullkomligt öppen för allt det Gud ville ge. Jag tror att varje por på min hud dröp av svett. Jag låg på knä och skalv. Men där var någonting mer. Hela min inre värld, nej, hela min varelse med ande, själ och kropp genomsköljdes, genombävades, genomrusades av en ström, som verkade ett materiellt flöde men som i verkligheten var någonting oändligt mycket mer. Det var en ström av renhet och helighet, en ström av övernaturlig glädje och frid. En ström som förbrände och tände. En ström som gjorde den gudomliga världens verkligheter mer verkliga än vad de någonsin förut varit. Ändå ropade jag inte högt. Jag sade inte ett enda ord i nya tungor. Inte då. Det är möjligt att jag bad och tackade Gud med hörbara ord. Men det är inte säkert. Istället stämde jag upp en kör från Frälsningsarmén: ´O, ära vare Jesus, hallelujaropet går. Hjälp mig sjunga Jesu ära dagen om. Ty med himlens klara solsken varje fönster öppet står. Tänk, att jag på hallelujasidan kom.´”

Och Mangs fortsätter: ”De andra sjöng med, men jag vet inte om någon av dem visste, vad som skett med mig och varför jag tog upp just den kören. Men själv har jag aldrig kunnat tvivla på att jag den gången blev döpt i Guds helige Ande.” Det kom att dröja ett år innan Mangs också började tala i tungor, som han formulerar sig: ”Tungorna kom ett år efteråt.” Andedopet resulterade i en process av underbara ting för Mangs, som exempelvis detta: ”Värken i magnerverna, som hade pinat mig dag och natt i åratal, var försvunnen. Och hela atmosfären omkring mig tycktes vara full av liv - gudomligt liv. Jag behövde bara andas för att inandas Gud.”

Fortsättning följer i brev 65.

Sigvard Svärd