61. Närmare en apostolisk kristendom

Pingstpastor Daniel Wärn kom i december 2013 på Obadja Media ut med en andra omarbetad upplaga av sin bok ”Låt alla döpa er!” Därmed erbjuds på nytt tillgång till en närmast oöverträffad skrift om det kristna dopet i vatten. Vid kontakt med Daniel har jag fått tillåtelse att obehindrat citera från materialet, som hans ord lyder till mig: ”Du är fri att citera vad du vill.” Och då vill jag i detta infobrev ta med hela Daniels inledning till boken, vilken kommer här:

”Dopet debatteras livligare än på länge, inte minst sedan Sveriges två största pingstförsamlingar under hösten 2013 presenterade ett förslag om att öppna medlemskapet också för barndöpta kristna. Som jag ser det är utvecklingen tragisk, och en följd av den numerära tillbakagången som kännetecknar frikyrkligheten och väckelsekristendomen i vårt land. När jag 1950 blev döpt i vatten hade den svenska pingströrelsen 82 700 medlemmar. Efter en topp på cirka 100 000 medlemmar är medlemsantalet numera tillbaka på samma nivå. 2012 hade pingstförsamlingarna 83 284 medlemmar. Och tar man hänsyn till att 7 738 av dessa medlemmar också tillhör något annat samfund blir siffran 75 546. När min far 1931 blev pingstvän var utvecklingen en annan. Under hans första tio år som pingstpastor mer än fördubblades antalet medlemmar i pingströrelsen.

Dagens dopdebatt ter sig än märkligare när man tänker på att världens kyrkoledare egentligen är överens om att barndop strider mot Nya testamentets lära. Vänder man sig till det så kallade Limadokumentet från 1982, som utarbetats av ledande teologer från alla de kyrkor som finns representerade i Kyrkornas Världsråds Faith- and Order kommissionen för tro- och ordningsfrågor, finner man följande deklaration: ´Man kan inte utesluta möjligheten att barndop praktiserades i apostolisk tid, men dop på grundval av personlig bekännelse är det mönster som tydligast omvittnats i Nya testamentets skrifter.´ (Dop, Nattvard, Ämbete. Nordisk ekumenisk skriftserie 11, sid 19). Till och med i en katolsk teologisk tidskrift (Lumen, nr 1-2, 1977, sid 89) står att: ´De nytestamentliga texterna talar inte direkt och av allt att döma inte heller indirekt om barn-, ej heller spädbarnsdop. Tvärtom kan man hävda att Nya testamentet så starkt understryker förbindelsen mellan tro och dop att ett barndop syns vara teologiskt uteslutet.´

Men varför praktiserar då inte världens kyrkor troendedopet? Vad ja kan förstå beror det på att de inte anser att Nya testamentet text är avgörande, utan tar hänsyn till den tradition som utvecklats under historien. Men att nutidens pingstledare också vill frångå Bibelns ord om dop och församlingsgemenskap är en utveckling som för våra företrädare var fullständigt otänkbar.

När min bok om dopet kom ut första gången berodde det på att den doppraxis som tillämpades i pingstförsamlingarna också då hade sina problem. Även om den praxis med troendedopet vi tillämpar i våra församlingar ligger betydligt närmare Nya testamentets mönster än det dop som de barndöpande kyrkorna praktiserar lever vi ändå inte upp till de första kristna församlingarnas doppraxis. Under den första kristna tiden skedde omvändelsen, dopet i vatten och dopet i Anden nästan samtidigt. Förhoppningsvis kommer den nya utgåvan av min dopbok att bidra till ett fördjupat studium av Nya testamentets undervisning om dopet och därmed till bön om dopväckelse som för oss närmare en apostolisk kristendom.”

Ja och Amen säger jag till Daniel Wärns förhoppning!

Sigvard Svärd