58. Meningen med Pingstväckelsen

1927 gav Förlaget Filadelfia ut ett föredrag i skrift av den svenske pingstpredikanten och missionsmannen A. P. Franklin, med titeln  ”Vad kan vara Guds mening med Pingstväckelsen”.  Föredraget var hållet i Filadelfiaförsamlingen, Chicago, den 19 oktober 1926.

Jag citerar från sid. 6-7: ”Pingströrelsen är icke någon ny företeelse. Den begynte på pingstdagen. Den kom såsom uppfyllelse av de i Gamla Testamentet givna profetiorna. Därför blev lärjungarna varken förvånade eller förskräckta, då Anden föll. För dem var hela händelsen en naturlig följd av Jesu försoningsverk, och därför hade Petrus svaret färdigt, när folket strömmade till och i bestörtning frågade: ´Vad månde detta vara?´ Här uppfylldes det, som är sagt genom profeten  Joel: ´Det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött´.

Den som är bekant med Apostlagärningarna, vet, att Anden föll över de troende, varhelst Ordet predikades, och likaså veta de, som äro bekanta med kyrkohistorien, att Anden föll under de första århundradena och att de troende talade i tungor. De veta också, att genom kyrkans förvärldsligande förminskades Andens kraft och gåvor mer och mer. Det är icke så, som många teologer nu påstå (1926 min anm.), att, på grund av större insikt i Ordet, andlig tillväxt och manlig mognad, Andens gåvor inte längre behövas, sedan församlingen hunnit ur barnskorna, så att säga. Nej, det var alldeles motsatsen. Genom världens inträngande i kyrkan utträngdes Guds Ande och därmed även de andliga nådegåvorna. Livet förbyttes mot ceremonier…

Under alla tider sedan den första pingstdagen har det dock funnits några själar, som varit öppna för Gud och blivit döpta i den Helige Ande. Historien har många exempel på detta såväl inom som utom de erkända kyrkosamfunden. Själar, rörda av den Helige Ande, ha talat i tungor, långt innan den nuvarande pingströrelsen begynte. Valdenser och hugenotter, metodister och frälsningssoldater, ropare och ´fallare´ har prisat Gud på nya tungor.” (slut på citat)

Min mormor Josefina var döpt i den helige Ande och talade i tungor. Eftersom hon bodde i vårt hem ända tills hon på grund av sjukdom, lite över 80 år fyllda fick flytta hem till Jesus, hörde jag henne tala i tungor i bönemöten som hölls i vårt hem, men även ihop med hennes dagliga bibelläsning och bön.

När jag och mina syskon skulle gå till skolan på vardagarna, kunde vi få en karamell av mormor om vi var och en gick in till henne i rummet. Men det fanns en förutsättning för oss som kunde läsa att få tillgång till karamellen. Det var att man först för mormor högläste en vers i Bibeln som hon i förväg hade sett ut. När man läst berättade hon var i rummet hon gömt karamellen för just den här dagen. Slutligen tog hon ens hand och önskade Guds välsignelse.

Om detta kan kallas ”hjärntvätt” så inte mig emot. Det är mycket jag ångrar av dåligt liv då jag som 17-åring vände Gud ryggen under en tid av fem år.  Men mormor Josefinas vägvisning in i Ordet och Anden ångrade jag egentligen inte ens då. Det var som det existerade ett ”gudomligt minne” i min hjärna från mormors tid, vilket välde fram som en strid ström, så snart jag som 22-åring var tillbaka hos Gud igen.

Med varm fridshälsning från Sigvard Svärd