Vi kallar oss pingstvänner

Vi kallar oss pingstvänner

Anförande av Sigvard Svärd i Pingstkyrkan i Mölndal pingstafton 2009.

 

Bibeltext: Apg.2:1-4, 37-41.

 

Det är intressant och väckande att fundera över ämnet: ”Vi kallar oss pingstvänner”, bl.a. därför att det mer relevanta påståendet idag kanske är: ”Vi kallade oss pingstvänner”. I det kan det ju ligga något positivt, om vi vill erkänna uttrycket ”pingstvänner” som ett rättvist skällsord på grund av bevisad osundhet, typ Filadelfiaförsamlingen i Knutby eller Charisma Center i Stockholm. Negativt blir det däremot, som jag ser det, om omnämnandet: ”Vi kallade oss pingstvänner”, står för att vi pingstvänner förlorat pingstens kraft och liv, och övergått till politisk och ekumenisk korrekthet.

 

1500-talet till 1900-talet

För att beskriva utgångspunkten för Pingstväckelsen kan man ju lämpligtvis börja på två ställen i kyrko- och väckelsehistorien. Det ena är att man tar avstamp direkt och enbart ur Bibelns NT, och sedan följer den kristna trons väg genom tiderna fram till 1900-talets början då den aktuella Pingstväckelsen hade sin begynnelse. Det andra är att nöja sig med att starta upp från 1500-talet, och därifrån stega fram till början av 1900-talet. Det är vad jag kommer att göra här. Men jag vill också då ha det sagt: Att ge en helhetsbild åt denna väckelsehistoria på den tid jag har till förfogande nu, är så klart en omöjlighet.

 

Men Fil. Dr. Torbjörn Aronsson, skriver i sin bok ”Guds eld över Sverige” (Förlaget Trons Värld Ordbild, 1:a upplagan 1990), att 1500-talets reformation, där Martin Luther och Johan Calvin spelade huvudroller var, upprättelsen av läran, medan 1700-talets metodistiska/ pietistiska väckelser och 1800-talets helgelserörelser, innebar upprättelsen av det helgade livet och 1900-talets (världsvida) pingstväckelse var upprättelsen av kraften. Detta ska då ses mot att urkristendomens bibeltro, helgelse och övernaturliga kraft försvann undan för undan från 300-talet e.Kr.

 

Upprättelse av läran

I fråga om upprättelsen av läran på 1500-talet:

 

Den evangelisk-lutherska kyrkans grundare och reformator, tysken Martin Luther flyttade 1507 efter sin prästvigning till augustinklostret i Wittenberg. Här kom han till klarhet över att det enda rättesnöret för människans tro och liv var ”Bibeln allena” och ”Rättfärdiggörelsen genom tron”. Påven Leo X inledde en kättarprocess, som 1521 resulterade i att Luther utestängdes (bannlystes) från den katolska kyrkan.

 

Huldrych (Ulrich) Zwingli, schweizisk reformator, lyckades som kyrkoherde i Zürich 1523, vinna stadens myndigheter för reformationen, där Bibelns bud skulle vara samhällets rättesnöre.

 

Efter att ha påverkats av evangelisk förkunnelse och upplevt en plötslig omvändelse, bröt den fransk-schweiziske reformatorn Johan Calvin 1533 med katolicismen. I Genève försökte han sedan upprätta ett teokratiskt samhälle, vars lagar bestämdes av Guds vilja och Bibeln.

 

Från Calvin uppstod i England på 1600-talet Puritanerna. De hade Bibeln som mönster och ivrade för ett rent liv med sedliga ideal. – Och då är vi på väg in i nästa upprättelse…

 

Upprättelsen av det helgade livet

Rörande upprättelsen av den helgade livet på 1800-talet:

 

Redan vid 1600-talets slut uppkom en fromhetsrörelse inom de lutherska kyrkorna som fått namnet Pietismen. Här predikades omvändelse från världen och ett gudfruktigt liv.

 

En riktning inom Pietismen var Herrnhutismen på 1700-talet, som starkt betonade kärleken till Jesus och lyckan att tillhöra honom.

 

Georg Fox och den s.k. Kväkarrörelsen från mitten på 1600-talet hör också hit. De viktigaste kännetecknen var tron på ”det inre ljuset”, en direkt kontakt med det gudomliga, som gjorde alla sakrament och yttre former överflödiga. Den dagliga gudstjänsten var en stilla andakt, där den som kände sig manad kunde komma med budskapet från Gud.

 

Predikanten John Nelson Darby på 1800-talet, var i stort sett grundaren i England av den frikyrkliga Plymouthrörelsen. Rörelsen växte i Amerika, och betraktade i väntan på Kristi snara återkomst, Anden som den ende sanne ledaren.

 

Metodismen som uppstod under 1700-talet i England, bildades av bröderna John och Charles Wesley. Men väckelserörelsen bröt också fram i Amerika under denna tid. Likasinnade möttes i till metodiska fromhetsövningar där stor vikt lades vid avgörelse och helgelse.

 

Frälsningsarmén, grundlagd 1865 av William och Catherine Booth, började sprida evangeliet och hjälpa nödställda i Londons slumkvarter. Läran vilade på metodistisk grund och huvudvikten låg på personlig omvändelse. I Sverige introducerades Frälsningsarmén 1882.

 

För svenskt vidkommande kan vi här på 1800-talet även ta in Fredrik Fransson och Svenska Alliansmissionen, Missionssällskapet Helgelseförbundet och Emil Gustavsson.

 

En tidig riktning av baptism fanns i Europa redan på 1500-talet. Baptism står för trosdop eller om man säger nedsänkningsdop. Beskyllningsnamn i förföljelsen mot baptister, var vederdöpare (tyska) och anabaptister (grekiska), namn som betyder omdöpare. Den engelska baptismen grundades på 1600-talet. Riktigt stor blev rörelsen i södra USA.

 

I Sverige hölls de första dopen 1848. Ett tag efter det att F. O. Nilsson (Sveriges förste baptistpastor) återvänt till Göteborg där han blivit döpt av pastor J. G. Oncken, var Nilssons hustru och två av hans bröder jämte några andra troende beredda att låta döpa sig. Den 18 september 1848 kom baptisten A. P. Förster från Köpenhamn till Göteborg för att på uppmaning av pastor Oncken utföra en ”hemlig” dopförrättning. Åtta personer var anmälda till dop. Men då det gällde att gå från ord till handling, drog sig tre tillbaka. Men fem avlade en bekännelse om sin tro på Kristus inför dopet: Sara Ulrika Nilsson (F. O. Nilssons hustru), Sven Kristian Nilsson och Bernt Nicklas Nilsson (bröder till F. O. Nilsson), Anders Wång från Göteborg och Abraham Lindström från Värö.

 

Själva dopakten ägde rum den 21 september 1848 i Vallersvik, en vik av Kattegatt ungefär en kilometer från Frillesås järnvägsstation i Halland. De som kom från Göteborg hade tagit sig dit med häst och vagn. Efter dopet gick de glada till ett hus i närheten (Borekulla). Förster undervisade där de nydöpta om lärjungaskap. Herrens nattvard firades och F. O. Nilsson utsågs att som diakon ta vård om den lilla (Göteborgs) församlingen. Under enkla former och med enkla människor hade den första svenska döparförsamlingen kommit till stånd. Den bildades alltså av sex personer, fem män och en kvinna, med F. O. Nilsson som ledare. Och en biblisk dopväckelse hade börjat i Sverige. Den 30 december (!) blev ytterligare fyra troende män döpta av Nilsson i Göta älvs utlopp i Göteborg.

 

Så långt det var möjligt ställde sig församlingen positiv till samhällets lagar och paragrafer. Men i valet mellan Guds bud och människors stadgar och förbud, tvekade man tydligen inte om vilken väg man skulle gå. Men de kyrkliga och världsliga myndigheterna kunde inte acceptera baptisternas tro och livsstil, utan började på olika sätt förfölja dem. Redan 1848 och 1849 hade det förekommit tvångsbegjutningar av nyfödda till baptister. Baptismen skildrades som ett ”djävulens anslag”. Det spreds till exempel ett rykte bland folk i allmänhet i Göteborg, att det inte kostade mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist. Pöbelhopar samlades och jagade baptister. Stenkastning och förstörelse av egendom var inget ovanligt.

 

1882 begav sig en enkel arbetarhustru från Västra Tunhem i Västergötland in till staden Vänersborg. Professor Gunnar Westin fortsätter att teckna historien, och jag lånar nu Westins skildring från pastor Sven Lidmans bok ”Var inte förskräckt!”: ”En novemberkväll 1882 vandra hon i skymningen fram över västgötaslätten på väg till staden Vänersborg…Hon skall ikväll avlägga bekännelse inför den lilla baptistförsamlingen i Vänersborg och i natt vandra den flera kilometer långa vägen från staden bort till det dopställe bland Dalbobergen i Vänern, där församlingens nytillkomna medlemmar brukar döpas. Hon vet väl, vad hon utsätter sig för. Hon har längesen beräknat kostnaderna för sin gärning: det dagliga, oavlåtliga trycket, motståndet och förtalet från den allmänna opinionen inom socknen, ett oavlåtligt, själsligt tryck, som frestar och fordrar mera av tålamod och uthållighet än den oerfarne skulle tro. Denna kvinna hette Anna Kristina Johansson. Hon var moder till pastor Lewi Pethrus.”

 

 

Dopbild från denna tid av J. Westin: ”En troende döpes i isvaken”.

 

Genom hela Bibeln kan man lägga märke till att den här ordningen är genomgående: först kommer Guds ord, därefter heligt liv i enlighet med Guds ord, och som nummer tre kommer mottagande av Guds kraft till tjänst för honom. Det är inte svårt att se, att där den bibliska läran idag bland pingstvänner monteras ner, där kommer som ett brev på posten ett sänkt bibliskt helgat liv och i nästa steg, förlorad biblisk kraft. Vem som helst med ärligt sinne kan iaktta detta.

 

Andedop och tungotal

Vanligen brukar man lokalisera pingstväckelsens födelse till Topeka i Kansas, USA, nyårsdagen 1901, och dess genombrott till Azusa Street i Los Angeles 1906. I Topeka hade den före detta metodistpastorn Charles Parham startat ett s.k. ”helandehem” och en bibelskola. Parham, som trodde på både andedop och helbrägdagörelse genom tro, gav i slutet av år 1900 sina bibelskolelever i uppgift att studera sambandet mellan andedop och tungotal i Bibeln. Eleverna kom fram till att tungotalet var det bibliska tecken som åtföljde dopet i den helige Ande. De började be om att få uppleva det.

 

På nyårsdagen 1901 hände så det efterlängtade i ett bönemöte där bibelskoleleverna bad om Andens utgjutande. En 18-årig flicka vid namn Agnes Ozman bad Parham om handpåläggning för att ta emot dopet i den helige Ande med tungotal som åtföljande tecken. Det skedde henne som hon trodde och hon började tala i tungor, som det senare visade sig, på kinesiska. Därefter dröjde det inte länge förrän flertalet av bibelskoltelever vad döpta i den helige Ande med tungotal som åtföljande tecken. Många märkliga saker hände. Bl.a. skrev man ner sitt tungotal, tog reda på vilket språk det var och åkte sedan som missionär till det land där språket talades. 1901-1905 predikade och undervisade Parham med medarbetare i olika samhällen i mellanvästern och 1905 flyttade han bibelskolan till Houston, Texas.

 

Vad som hände i Los Angeles var till att börja med att en av Parhams elever, William Seymour, blev kallad att predika i en församling tillhörande den svarta delen av amerikansk helgelserörelse. Seymour var en liten, nästan blind, svart man som på grund av segregationen fått sitta utanför dörren till det rum i vilken Parham undervisade om Andens dop. Att han överhuvudtaget blev antagen till bibelskolan i Houston var i sig ett under i det av svåra rasmotsättningar präglade sekelskiftes Amerika.

 

Azusa Street

Seymour hade själv inte upplevt dopet i den helige Ande under sin tid vid Parhams bibelskola i Houston, men predikade ändå om det ämnet vid sitt första möte i Los Angeles. Hans text var Apg.2:1-4, och han förkunnade att tecknet på dopet i den helige Ande var tungotal. Det fick inte oväntat som följd att han bannlystes från församlingen. En familj tog emellertid emot förkunnelsen och anordnade möten med Seymour i sitt hem. Den 9 april 1906 föll så den helige Ande över de församlade och den förste som tog emot var en liten svart pojke på åtta år. Strax därefter upplevde många i ”hemförsamlingen” Andens dop. På grund av tillströmningen av folk flyttade man mötena till en förfallen gammal metodistkyrka på 312 Azusa Street. Kyrkan hade en längre tid tjänstgjort som lagerlokal. På golvet strödde man ut sågspån och lade ut plankor på gamla tunnor för folk att sitta på. Som talarstol användes två tomma packlådor.

 

Under de följande tre åren kom den helige Andes kraft att vila över lokalen på ett oerhört starkt sätt. Under dessa år hölls ständigt möte i den lilla lokalen på Azusa Street. Dygnet runt fanns det människor i lokalen som bad och ropade till Gud. Mötena började på förmiddagarna och höll på långt in på natten.

 

En svensk vid namn Andrew Jansson (Ek) befann sig i Los Angeles vid denna tid och berättar att Anden i början av väckelsen föll tre kvällar i rad så mäktigt att husen skakades och jorden skalv. Nyheten om väckelsen spred sig snabbt och människor från hela världen åkte till Los Angeles för att ta emot dopet i den helige Ande. Ett ögonvittne vid namn Eric Hollingworth berättar i Svenska Tribunen den 25 mars 1908 (se Aronssons bok) om väckelsen på Azusa Street: ”Guds barn från olika samfund samlades och såg den kärlek och kraft som uppenbarades. Alla blev förvånade över att man bad så mycket. Där var mycken bön, brinnande böner, bön för alla samfund och bön för alla predikanter. De låg i timmar i bön för hela världen. Om de ej hade haft gudomlig kraft, skulle det varit omöjligt för dem att fortsätta. Det var härliga vittnesbörd i Andens kraft om Jesu blod, som renar från alla synder… Många sjuka satt på sina platser och blev botade…Gud verkade inte bara i lokalen utan enskilda personer i hemmen blev döpta i den helige Ande under det att de arbetade i hemmet eller på gatan… Inget anseende till person, fattig eller rik, svart eller vit, alla älskade varandra, alla sökte Jesu ära. Pastorn där, enögd, låghalt och svart, såg jag mer än en gång i famnen på lärda och aktade män. Skrymtare fanns också där, men de blev snart avslöjade. Aldrig tog de upp någon kollekt. De trodde helt barnsligt, att Herren skulle draga försorg om alla utgifter, och han gjorde det. Män, som blev kallade av Gud att gå ut som vittnen, gick åstad många gånger utan att rådfråga någon människa. De var endast beroende av Gud… Jag tror en av orsakerna varför denna väckelse spred sig så fort var den, att Gud själv personligen sände ut sina tjänare.”

 

T.B. Barrat

Väckelsen i Los Angeles fick en omedelbar påverkan på den frikristna utvecklingen i Skandinavien och övriga Europa. Metodistpastor T.B. Barrat från Norge hade nämligen 1905 rest till USA från att samla in pengar till byggandet av en ny kyrka i Kristiania (dåvarande namnet på Oslo). Barrat hade redan i sin ungdom fått en djup längtan efter dopet i den helige ande. När nyheterna nådde honom på annan plats i USA, om andedopsväckelsen i Los Angeles, beslöt han att skriva ett brev till Azusa Street för att få hjälp att ta emot den helige Ande. Svaret på hans brev förde honom in i en stark upplevelse av den helige Ande, men han kom inte igenom till tungotal. W.J. Seymour skrev därför själv ett brev till Barrat och gav honom ytterligare undervisning. Detta brev förlöste Barrat. Den 15 november 1906 kom han i andehänryckning och låg under Andens kraft i åtta timmar och talade och sjöng på ett flertal språk. Andra människor som var närvarande såg en eldkrona över hans huvud och en delad eldtunga ovanför kronan.

 

Den upplevelsen förvandlade T.B. Barrats liv. Väckelsen i Kristiania bröt loss omedelbart efter Barrats hemkomst. Överallt där han drog fram blev människor döpta i den helige Ande. T.B. Barrat blev bokstavligt talat en pingstväckelsens apostel i Skandinavien och Europa.

 

Skövde

Pingstväckelsens genombrott i Sverige kom 1907. Samtidigt med väckelsen i Kristiania inträffade något liknande i baptistförsamlingen i Skövde. Skövde har därför med all rätt betecknats som pingstväckelsens födelseplats i Sverige. Den andedopsväckelse som bröt ut i Skövde var förbunden med Azusa Street-väckelsen, genom förut nämnde Andrew Jansson (Ek) som var i Los Angeles när väckelsen började där. Andrew Jansson träffade Barrat i New York och fick dennes stöd vid sin hemresa.

 

John Ongman och ÖM

Men redan i slutet av 1905 hade en väckelse utbrutit i baptistpredikanten John Ongmans bibelskola, Örebro Missionsförening (ÖM), och församling, Filadelfia i Örebro. Man predikade mycket om dopet i den helige Ande i enlighet med den amerikanska helgelseväckelsens undervisning och det fanns en stor förväntan på en landsomfattande väckelse. När nyheten om väckelsen i Skövde nådde Örebro, åkte John Ongman ner till Skövde där han fann ”att det var den helige Ande som talade genom Janssons mun och det vore en stor synd, att sätta sig upp mot detta vittnesbörd om Guds andes krafter”. Ongman öppnade upp för pingstväckelsen inom baptistsamfundet och Andrew Jansson predikade kort därefter i Filadelfiakyrkan i Örebro. Pingstväckelsen spred sig sedan med dåtida mått snabbt. Enligt professor Emanuel Linderholm förekom andedop, tungomålstal och profetia på ett 80-tal platser i Sverige under 1907.

 

Lewi Pethrus andedop

Samma år kom även Lewi Pethrus i kontakt med pingstväckelsen. Den 7 januari 1907 fick Lewi Pethrus, som då var ung baptistevangelist i Lidköping, reda på att något nytt var på gång i Oslo. Den dagen läste han nämligen en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”En ny väckelse över Kristiania”. Pethrus hade då sökt dopet i den helige Ande i ett år och tre månader. Artikeln nämnde Barrats namn vilket fick Pethrus att lystra. Pethrus kände Barrat både från åren 1901-1902 då han själv hade bott i Kristiania och från ett besök av Barrat i Stockholm 1904.

 

Pethrus bestämde sig omedelbart för att åka till Kristiania och delta i Barrats möten. Där fick han för första gången undervisning om sambandet mellan andedop och tungotal. Vid ett samtal med Barrat ställde denne de tre klassiska frågorna som kom att bli livsavgörande för Pethrus: ”Är du villig att bli vad som helst för Jesus? Är du villig att göra vad som helst för Jesus? Är du villig att gå vart som helst för Jesus?” Lewi Pethrus svarade ja på alla tre frågorna.

 

Själva andedopet följt av tungotal fick Pethrus inte hos Barrat utan i Sverige en tid strax därefter, när han före ett kvällsmöte bestämde sig för att böja sina knän och be, och han skriver själv (Samlade skrifter band 5 sidan17): Då greps min tunga av en härlig kraft och salighetsström, som jag rätt ofta förut erfarit, och utan att jag hade uppmärksammat det och utan någon medverkan från min sida, talade jag ett annat tungomål, eftersom Anden ingav mig att tala. När det stod klart för mitt medvetande, vad som hade skett, talade jag i tungor och sjöng i anden. Med denna erfarenhet följde en underbar visshet om att jag hade fått ett bibliskt dop i den helige Ande.

 

I sin bok ”Urkristna kraftkällor” (sid.36) skriver Lewi Petrus: ”Det har inträffat under den härliga pingstväckelse, som under de sista åren gått över vår jord, att eldstungor visat sig över deras huvuden, som mottagit Andens dop. Så hände i Pandita Ramabais flickskola i Mukti, Indien, vid denna väckelses början. Och när Andens eld föll i vårt land 1907, såg man på olika platser dessa eldsfenomen.”

 

"Den nya rörelsen"

Lewi Pethrus var en av de första fyra baptistpredikanterna i Sverige som mottog dopet i den helige Ande med tungotalet som åtföljande tecken.

 

1910 blev Pethrus föreståndare för sjunde baptistförsamlingen i Stockholm, Filadelfia. Denna baptistförsamling hade tillsammans med en rad andra baptistförsamlingar i landet, öppnat sig för pingstväckelsen. Stridens vågor gick höga inom baptistsamfundet om ”den nya rörelsen”. 1912 uteslöts Filadelfiaförsamlingen ur Svenska Baptistsamfundet på grund av skilda meningar om nattvarden. Fast många menade att den bakomliggande orsaken var andedopsförkunnelsen och tungotalet i församlingen. Med Lewi Pethrus som pastor och det stora medlemsantalet (från 70 stycken 1911 till 1.660 1920), kom Filadelfiaförsamlingen i Stockholm naturligt att inta en ledarställning bland de baptist- och helgelseförsamlingar som anslöt sig till väckelsen eller som uppstod genom den samma. Pingstförsamlingarnas antal uppgick 1915 till 17 stycken och 1920 till 129 stycken.

 

Missionärer

Även utanför vårt eget lands gränser kom svenska pingstpionjärer att spela en framträdande roll. Bland dem som upplevde dopet i den helige Ande på Azusa Street 1906, kan nämnas Linda och Adolph Johansson samt Ellen och Gustav S. Lundgren. De båda paren blev svenska pingstpionjärer i Kina, dit de avreste som missionärer i slutet av 1907.

 

Ett av de allra märkligaste skeendena i svensk missionshistoria tog sin början sommaren 1910 South Bend, Indiana, USA. I stadens nybildade pingstförsamling fanns två unga svenska, nyligen andedöpta, evangelister, Gunnar Vingren och David Berg. Vid ett bönemöte fick de ett profetiskt budskap från Herren, som kom att få enorma konsekvenser. Vingren berättar om vad som hände (se sidan 25 i Aronssons bok): ”Under de nämnda lördagskvällarna, då vi bad, märkte vi redan från början att en av bröderna kom i Anden på ett särskilt sätt, ja liksom i profetisk hänryckning. Det kunde sägas om ett par av bröderna, som aposteln Paulus fordom sade: ´Om vi äro utom oss, så äro vi det för Herren.´ Den ene brodern, som hette Adolf Ulldin, fick så en dag genom den helige Ande uttala underbara ord om förborgade ting. Bland annat sade Anden genom omnämnde broder, att jag skulle gå till Para, och omtalade vidare att folket som jag skulle vittna för om Jesus Kristus och honom såsom korsfäst, stod på mycket låg nivå. Jag skulle lära dem de allra första grunderna i Kristi lära. Vi fick även höra det språk, som talades av dem. Vi skulle få äta så mycket enkel mat, men Gud skulle fylla alla behov. Anden sade även att jag skulle gifta mig med en person som hette Strandberg, vilket sedermera uppfylldes, då jag gifte mig med Frida Strandberg. Detta hände många år innan jag lärde känna henne. Gud sade även många andra ting, som jag sedermera fick se vara med sanningen överensstämmande. Gud hade talat och jag förstod, att jag hade fått en gudomlig kallelse till mitt framtida missionsfält. Ära vare Jesus! Nu fattades bara att då reda på var Para låg, emedan ingen av oss närmare kände till detta namn. Dagen efter sade jag till ovan nämnde broder: ´Låt oss gå till biblioteket här i stan och se om det finns någon plats på jorden som heter Para.´ När vi kom dit fann vi verkligen i en ordbok, att det i norra Brasilien fanns en stad, som hette Para. Vi förstod, att Gud hade talat, och sålunda var jag klar med min kallelse till Brasilien. D v s jag var fullkomligt viss därom. Ära vare Jesus!”

 

Vingren och Berg for sedan till Brasilien, där de kom att utföra ett verkligt apostoliskt arbete. Idag räknas antalet medlemmar bara i den brasilianska pingstväckelse som uppstått efter Vingren och Berg till över 18 miljoner.

 

Frihet

Lewi Pethrus var starkt kritisk till samfundsorganisation, predikantskolor med nedtonat evangelium och menade att dessa på olika sätt hindrade den lokala församlingens väckel-searbete. Pethrus slog i stället vakt om ”den fria bibliska församlingen”, ”fria predikanter” och ”ett fulltonigt evangelium”. Därför var det aldrig aktuellt att i pingstförsamlingars stadgar fram till senare tid ha någon annan utskriven troslära än, som Smyrna Älvängen: Församlingen, vilken under namnet Smyrnaförsamlingen i Älvängen stiftades den 23 februari 1936, omfattar bekännare av den evangeliska tron enligt Bibelns lära om den nytestamentliga församlingen samt har som ändamål gemensam gudstjänst och inbördes uppbyggelse, så och inre och yttre mission samt omhändertagande och vård av hjälpbehövande.

 

1930-talet

1930-talet blev för övrigt ett decennium av väckelse. Baptistpredikanten Samuel Sollerman skriver så här (sidan 28 i Aronssons bok): Trettiotalet var en tid, då folk fyllde kyrkor, bönhus och tält, där evangeliska möten hölls. Jag skulle tro att inget senare årtionde har kunnat uppvisa flera omvändelser och frälsningssökanden eller fler döpta än trettiotalet. Folk kom till tro i hundratal i vissa församlingar och mötesserier och åtskilliga tusen blev döpta i vårt land. Även andedopsupplevelserna var legio.

 

Pingstväckelsen expanderade snabbare än vare sig förr eller senare. 1930 hade den 30.000 medlemmar, 1935 var antalet 52 000 och 1940 över 75 000. Och veckotidningen Evangelii Härold hade 1945 sin högsta topp någonsin, då upplagan varje vecka låg på 72.500 tidningar.

 

Småland

En riktig raritet i skriftväg om pingstväckelsen är den lilla boken ”Passar pingstväckelsen för det småländska kynnet?”, av A. P. Franklin, Förlaget Filadelfia 1924. Tio smålänningar har här gett sina personliga vittnesbörd. En av dessa smålänningar, Osmin Halldorf Fil. Kand., skriver (sidan 7): ”Följden av dessa studier (i Apostlagärningarna) blev, att jag inom kort blev övertygad om sanningen om de troendes dop och därför följde min Mästare i dopets grav samt ytterligare stärktes i min tro, att Andens gåva även var för mig. Det dröjde emellertid nära fyra år, innan jag fick uppleva, vad jag själv måste förkunna. Under denna väntetid var det ofta, som om tomheten personifierad gått vid min sida, varför jag ofta föll ned på mina knän och bad: ´Herre Jesus, visa att Du kan fylla mitt hjärtas djupaste behov!´ Ibland tyckte jag, att det var, som om jag sökte en dyrbar klenod, ja, kärnan i livet utan att kunna finna den. Då min själ var riktigt hungrig, brukade jag gång efter annan läsa de bibelställen, som talade om Andens uppfyllelse. Och ´Herren lämnar icke den rättfärdiges hunger omättad´ Ordspr.1:3. Prisat vare Herrens namn!”

 

Mina egna sju första år levde jag i den lilla byn Möcklehult i södra delen av Jönköpings län. När pingstväckelsen bröt ut där, innan jag föddes 1946, var det i min familj, Josefina Petterson med barn, och i mitt hem väckelsen tog sin början; som pingstelden började brinna. Och med det menar jag att man lät sig uppfyllas av den helige Ande och började tala i tungor. Redan min mormors son Manfreds hemgång i en svår sjukdom påverkade den andliga utvecklingen. När han där i hemmet låg på sin dödsbädd, kallade han till sig sina ofrälsta kamrater och manade dem att lämna sig åt Jesus. Flera av dem kom sedan att ta detta steg. Men tungotal ledde till en brytning med den etablerade kristenheten i bygden. Om det skulle talas i tungor var de andedöpta inte välkomna till alla byns kyrkor. Nu blev man dessutom i familjen Petterson, och hos ytterligare ett par familjer, klara över det bibliska dopet, vilket inte gjorde situationen lättare bland viss kristna församlingar. Inget kunde dock stoppa Josefina och de övriga, som blev allt flera, utan man begav sig rätt var det var iväg till pingstvännerna i Stockaryd, ett par mil bort, och blev döpta där. Vi är nu framme vid 1933. Hemkomna i Möcklehult igen, höll ”bönegruppen” först till i en torpstuga som stod övergiven i skogen. En ung man från byn smög sig en natt dit och brände ner stugan. Pingstvännerna förlät honom, och de som avskydde pingströrelsen förlät honom på sitt sätt. Snart nog hade gruppen ordnat ett nytt ställe nordost om byn att samlas i för att få plats. Så uppstod Sion Slättö, som på 1940-talet anslöts till Filadelfiaförsamlingen i Lammhult. Som mest bestod Sion Slättö av ett 50-tal medlemmar. Som liten pojke minns jag både möten och söndagsskola i Sion och, inte minst, möten och söndagsskola i ”Finnes ställe”, vårt hem. Vilka bönemöten som hölls där! Josefina kallades för ”Saliga Finna”, en annan kvinna gick under namnet ”Halleluja-Emma”, och en annan person minns jag endast som ”Tack och lov”! En gång vid ett möte i Sion såg min pappa när min kusin Robert Johanssons pappa, Ernst, av den helige Ande lyftes upp en halv meter från golvet och blev hängande där en stund. Men det var ingen unik händelse vid denna tid. På flera platser i Sverige inträffade liknande ting. Både pappa och mamma var söndagsskollärare, fast Ruben talade, å andra sidan, aldrig i tungor enligt honom själv. Det är inte fel att säga att jag har vuxit upp mitt i baptism och pingst.

 

Pingstteologi

Från en artikel betitlad ”Ha pingstvännerna rätt?” av Lewi Pethrus i tidskriften ”Den Kristne” 1944 sidan 260, vill jag citera följande avsnitt om ”pingstteologi”: ”Det är på grund av att de andra kristna ställt sig oförstående och ofta rent fientliga till pingstväckelsen, som dess folk kommit ´att samlas i särskilda församlingar´. En annan orsak härtill är, att pingstförsamlingarna blivit bärare av stora gudomliga sanningar, som andra kristna skjutit åt sidan eller förkunnat på ett ofullständigt sätt. Det är pingstfolkets klara förkunnelse om Andens dop samt Andens nådegåvor och ämbeten, som givit det dess existensberättigande. Att dessa församlingar sedan blivit en kär tillflykt för sådana, som i överensstämmelse med denna förkunnelse upplevt Faderns löfte eller längta därefter, är ju en naturlig sak. Men vi hävda icke, att vi repsenterar kristendomen i högre grad än andra kristna eller att vi äro bättre än de. Budskapet är ju icke vårt, och vi kunna därför icke berömma oss av detsamma. Att vi söka den gudomliga kraften sker icke, därför att vi anse oss bättre än andra, snare motsatsen. Det är nämligen medvetandet om vår svaghet och brist, som klargjort för oss vårt behov av ett dop i den helige Ande. Helt naturligt ser man även hos oss mycken svaghet och brist, nämligen hos personer i vilkas liv Gud icke på en gång lyckats genomföra sitt verk. Leret går sönder i krukmakarens händer. Pingstväckelsen är en Guds verkstad och ingen utställningslokal för färdiga arbeten. Otaliga personer smyga sig naturligtvis in även bland oss. Men de falska mynten kunna ju icke beröva de äkta deras värde. Judas Iskariot gjorde ju icke Jesus och de övriga lärjungarna till bedragare, och alla de oärliga individer, som uppträdde i den första kristna församlingen, kunde ju icke göra dess gudomliga karaktär om intet.”

 

Vanliga predikoämnen

Kännetecknande predikoämnen och läromässiga ståndpunkter för Lewi Pethrus och den tidiga pingstväckelsen var, lite olika formulerat bara: Bibeln är Guds ord, Gud är Skaparen, Israel är Guds utvalda folk, Jesus är Frälsaren, Den nytestamentliga församlingen, Det bibliska dopet, Dopet i den helige Ande, Helande genom tro, Jesu snara tillkommelse (redan 1912 gav Förlaget Filadelfia ut Lewi Pethrus bok ”Jesus kommer”), Inre och yttre mission, Hjälp åt nödlidande. När jag drar ner antalet predikoämnen till de tre absolut viktigaste för den tidiga pingstväckelsen i Sverige, heter dessa tre: Bibeln, Dopet och Andedopet.

 

Frågor för samtal

1. Kommer beteckningen ”Pingstvänner” att upphöra framöver?

 

2. Saknar vi som nutida pingstvänner något bibliskt som de första svenska pingstvännerna var kända för?

 

3. Om så är, hur kan vi i så fall återfå det som dessa pingstvänner trodde på och visade prov på?