Stå eniga i tankar och åsikter

"Stå eniga i tankar och åsikter"

Denna tolkningsuppgift genomfördes av David Svärd inom ramen för masterprogrammet i teologi/religionsvetenskap vid Lunds universitet i kursen Bibeltolkning (TEO M02), höstterminen 2009.

 

TEXTTOLKNING

Mitt texttolkningsarbete i denna övning är strukturerat efter en modell enligt vilken tolkningen består av fem olika komponenter. Modellen kan formuleras: Subjektet (A) tolkar texten (B) som ett visst slags text (C) för någon eller några (D) i syfte (E). I detta arbete har jag gett de okända variablerna följande värden. Jag, David Svärd, tolkar texten 1 Kor 1:10-13 som en bibeltext för kursens deltagare i syfte att påverka deras tro och liv. Nedan kommer jag att diskutera tolkningsprocessen, resultatet av min tolkning, samt på vilket sätt de olika komponenterna påverkar resultatet av min tolkning. Jag kommer att vänta med att diskutera tolkningsprocessen tills jag har presenterat mina tolkningsstrategier, vilket jag gör i samband med diskussionen om vilken typ av text jag tolkar.

 

1 Tolkningens subjekt

Min förförståelse av texten påverkar hur jag tolkar den. Jag har läst texten ifråga många gånger tidigare och reflekterat över den i förhållande till mitt liv och min samtid. Jag har med mig många teologiska övertygelser som har formats genom min uppväxt inom pingströrelsen i det svenska samhället, och mitt aktiva studium av Bibeln, samt otaliga bibelsamtal med främst min far. Mitt bibelstudium innebär att jag har bildat mig en uppfattning om Bibelns teologiska riktlinjer, och mer specifikt vad Paulus lär i olika frågor. Mitt förhållningssätt till Bibeln präglas av min bibelsyn, som är mer lik den tidiga kyrkans än den som idag på dominerar västerländska universitet. Jag tror att hela Bibeln är inspirerad av Gud, är Guds ord, och tillförlitlig i allt den lär, vidare att Bibeln är den yttersta auktoriteten för kristendomen. Detta innebär bl a att jag räknar med en teologisk enhet i Bibeln och att det är främmande för mig att läsa bibeltexterna med misstänksamhet mot dem.

 

Till läsningen av min text kommer jag med vissa huvudfrågor som kan formuleras: Vad säger texten om grupperingar bland kristna som grundar sig på ställningstaganden för den sanna läran mot falsk lära? Vad säger texten om teologiska skiljaktigheter inom den kristna församlingen? Dessa frågor styr tolkningen och innebär att jag inte gör anspråk på att redogöra för allt vad den aktuella texten betyder.

 

Särskilt relevant vid tolkningen av denna text är mitt ställningstagande för det nya teologiska initiativet Ur-Baptistisk Pingst (se www.urbaptistiskpingst.se), som min far tagit och som är ett väckelsesvar på den nedtonade baptismen, pingsten och bibeltron inom etablerade samfund och rörelser. Det finns en risk att man låter själviskhet, partiskhet och okunnighet påverka och grumla sitt omdöme så att man inte ser eller vill se vad texten säger. Därför är det viktigt att framhålla läsarens roll i tolkningen. Om man är bunden till en auktoritet är risken större att man läser in denna auktoritets åsikter och föreställningar i texten, vare sig auktoriteten är det egna jaget, en kyrka eller ett universitet.

 

2 Tolkningens objekt

Innan jag skulle välja text för denna övning bad jag till Gud om vägledning. Valet av texten i 1 Kor 1:10-13 (se Appendix) kändes sedan ödesmättat och jag tror att Gud vägledde mig. När jag först läste texten fylldes jag av glädje, tillförsikt, apologetisk iver, men även en viss oro. Texten har ju ibland uppfattats som en kritik av själva existensen av samfund och teologiska rörelser. Orden ”Jag hör till Paulus” eller ”Jag hör till Apollos” kan de lika gärna ersättas med orden ”Jag hör till Pingströrelsen” eller ”Jag hör till Svenska kyrkan”?

 

3 Typ av text

I detta avsnitt presenterar jag hermeneutiska utgångspunkter och strategier som haft stor betydelse för min tolkning av den aktuella texten. Jag tolkar min text som en viss typ av text, nämligen en bibeltext. Därmed har jag sagt att bibeltexter behöver tolkas på ett särskilt sätt i vissa avseenden.

 

En bibeltext bör tolkas inom ramen för Bibelns kanon. Bibelns böcker hänger samman på ett förunderligt vis. Senare bibeltexter citerar ofta eller alluderar ofta till tidigare bibelböcker och bygger vidare på samma teman. Ofta kan man följa en röd tråd från en gammaltestamentlig text, till en evangelietext och vidare till en episteltext. Budskapet kan i dessa vara i princip de samma, men senare texter kan också införa nya perspektiv. De gamla profetiska Skrifterna kan ofta ha en djupare mening än den enbart historiskt-bokstavliga. En konsekvens av denna kanoniska enhet är att man får en god inblick i Paulus teologi och världsbild genom att jämföra hans skrifter med Bibelns övriga skrifter. Detta perspektiv blir tydligt i den ”intertextuella” analys jag presenterar nedan mellan min episteltext, en evangelietext och en gammaltestamentlig text.

Inom Bibelns kanon finns emellertid väl avgränsade skrifter, samt i viss mån tidsbundna och partikulära perspektiv. Jag anser att man bör beakta att bibeltexterna ofta uppger en adressat och ett historiskt tillfälle för nedtecknandet och därför ta hänsyn till textens historiska sammanhang. När jag studerar hela 1 Korinthierbrevet som en enhet gör jag det med en medvetenhet om att det finns en mänsklig författare vars avsikter i en viss historisk situation finns att utläsa i brevet som helhet. Således spelar den litterära kontexten, d v s vad Paulus skriver i brevet utöver min perikop en avgörande roll i min tolkning av perikopen. Författarens intentioner finns dock endast tillgängliga för oss i texten sådan den är, och förmedlas genom språket och eventuellt litterära konventioner. Av denna orsak har lingvistisk analys framförallt i form av lexikal semantik getts en viktig plats i min tolkningsprocess.

 

Det är enligt min mening felaktigt att anta att Bibelns samhällskritiska och orädda författare och karaktärer oreflekterat bar på föreställningar som var vanliga eller dominerande i den omkringliggande kulturen. Som sagt ovan tror jag att man får säkrare kunskap om deras föreställningar genom att undersöka de gammaltestamentliga skrifterna som de erkände som Guds ord eller genom att jämföra med den övriga apostoliska undervisningen. Därmed inte sagt att man inte kan få hjälp att förstå språkliga uttryck och kulturella fenomen genom att även studera utombibliska källor. En sådan historisk analys ges visst utrymme i min tolkning.

 

Är det möjligt att överbrygga det historiska och kulturella avståndet mellan tillkomstsituationen och läsarens situation? Jag tror att det är möjligt. Inte så att vi kan göra historiska rekonstruktioner av hela den historiska situationen. Men texterna ger oss ofta tillräckligt mycket kunskap om situationen för att vi ska förstå budskapet och även kunna tillämpa det i vår tid. Inom ramen för kanon tror jag att det är möjligt att göra en i huvudsak objektiv tolkning av Bibelns texter, om man undviker att grunda tolkningen på spekulativa antaganden som inte går att härleda från texterna.

 

För att verkligen förstå Bibelns andliga budskap och heliga texter behöver läsaren också upplysning och vägledning från den Helige Ande, som från början inspirerade de mänskliga författarna. Detta har jag tagit fasta på genom att bedja under arbetets gång. Förhoppningsvis är den Helige Andes vägledning synlig i resultatet av min tolkning.

 

4 Tolkningsprocessen

Mitt tolkande kan grovt beskrivas av den hermeneutiska bågen. Jag börjar med en viss förförståelse av texten, utför en förklarande analys och landar i en ny förståelse alternativt har kvar min tidigare förståelse. I mitt fall anser jag att jag fick en mer nyanserad och mer textuellt förankrad förståelse av texten efter min exegetiska analys. Tolkningen börjar med ett inlyssnande av texten och fortsätter med en analys eller prövning, jfr Jesu ord: ”Lyssna och försöka att förstå” (Matt 15:10). De exegetiska analyser jag genomförde skildras nedan.

 

Litterär, lingvistisk och historisk analys. Till en början försöker jag att sätta in texten i dess litterära kontext. Den aktuella perikopen återfinns tidigt i ett av aposteln Paulus brev, det som kallas 1 Korinthierbrevet. Detta brev skrev Paulus förmodligen i början eller mitten av 50-talet till den kristna församlingen i Korinth som han själv grundat. I brevet tar aposteln bl a upp en mängd olika ämnen angående vilka han vill ge församlingen undervisning, uppmuntran, vägledning, förmaning, tillrättavisning och varning. I den aktuella perikopen lyfter han upp ett ämne som han senare kommer att återvända till flera gånger i brevet, nämligen att det förekommer splittringar och oenighet i församlingen. Paulus öppnar sitt brev med en hälsning (1:1-3) och därefter en tacksägelse till Gud (1:4-9). Härpå följer 1:10-17 som utgör en avgränsad textenhet. Min uppfattning är emellertid att huvudtemat i enheten växlar i v 13 från oenighet i församlingen till Paulus syn på sig själv som förrättare av dop. Därför är det relevant att kommentera avsnittet 1:10-13 för sig. Det tema om stridigheter och oenighet som påbörjats i 1:10 fortsätter därefter ända till 4:21.

 

I perikopen belyser Paulus ett antal missförhållanden i församlingen och beskriver hur det istället borde vara. Missförhållandena består i att det förekommer σχίσματα (v 10) och ἔριδες (v 11) bland medlemmarna, samt att var och en säger (λέγει) sig tillhöra Paulus, Apollos, Kefas eller Kristus. Istället borde de alla τὸ αὐτὸ λέγητε och κατηρτισμένοι ἐν τῷ αὐτῷ νοῒ καὶ ἐν τῇ αὐτῇ γνώμῃ (v 10). Den logiska motiveringen till åtminstone varför de inte ska gruppera sig efter de olika apostlarna kommer i två retoriska frågor (v 13).

 

σχίσματα. När det gäller att förstå vilken typ av problem som förekommer i församlingen är det väsentligt att förstå betydelsen av att det förekommer σχίσματα bland medlemmarna. Bibel 2000 översätter uttrycket i 1:10, μὴ ᾖ ἐν ὑμῖν σχίσματα, med ”inte dela upp er i olika läger”; Folkbibeln har ”inte låta stridigheter förekomma bland er”; och 1917 års översättning lyder ”icke låta söndringar finnas bland eder”. Översättningen i Bibel 2000 för tankarna tydligare i riktning mot förekomsten av organiserade, sociala grupperingar. Medan de andra två styr tankarna i riktning mot olikheter i åsikter eller verbala stridigheter. Om det är grupperingar som avses anser Fitzmyer att σχίσματα inte behöver syfta på partier eller fraktioner med medlemskap, ideologi och struktur, och enligt Garland behöver grupper till följd av σχίσματα inte inneha en viss doktrinell ståndpunkt.

 

Ordet σχίσμα har dels en bokstavlig innebörd av något som rivits, ”rämna, reva” (jfr Matt 9:16 par). Termen förekommer tre gånger i 1 Korinthierbrevet med mer eller mindre metaforisk innebörd. Den första gången är i 1:10 som vi sett. I 11:17-18 talar Paulus om att församlingens sammankomster är skadliga och att det finns σχίσματα bland medlemmarna. I detta sammanhang tycks stridigheterna eller söndringarna bl a ha ekonomiska anknytningar eftersom vissa i församlingen har mat och dryck som de snabbt sätter i sig utan att vänta på de andra, som sitter hungriga (11:20-22, 33). Det tredje sammanhanget i vilket ordet förekommer är när Paulus undervisar om att församlingens medlemmar är lemmar i Kristi kropp i det tolfte kapitlet. Paulus framhåller att ”när Gud satte samman kroppen lät han de ringare delarna bli särskilt ärade för att det inte skulle uppstå splittring [σχίσμα] inom kroppen och för att alla delarna skulle visa varandra samma omsorg.” (12:24-25) Det finns kroppsdelar som är svaga, ringa och inte så fina som inte får nedvärdera sig själva eller nedvärderas av de andra starkare och mer framstående delarna.

 

Utifrån dessa tre sammanhang tycks de σχίσματα som finns i församlingen ha att göra oenighet i tal, tankar och åsikter, och splittringar till följd av uppblåsthet över ekonomisk, social och kanske t o m andlig ”ställning”, ett självupphöjande som resulterade i nedvärderande och respektlöst beteende gentemot andra. Det är dock osäkert i vilken grad detta resulterade i organiserade grupperingar.

 

ἔριδες. Bibel 2000 har översatt termen med ”motsättningar” och Folkbibelns översättning är ”stridigheter”. Fitzmyer menar att ἔρις åtminstone utanför Bibeln användes för att beteckna politiska tvister. Termen förekommer ofta i Paulus syndakataloger. I 1 Kor 3:3-4 tar Paulus återigen upp problematiken med att korinthierna säger sig tillhöra olika apostlar. Att de gör det är ett tecken på att de lever som alla andra, på vanligt mänskligt vis och således har kvar den gamla naturen. I detta sammanhang använder Paulus ordparet ζῆλος καὶ ἔρις. Bibel 2000 har här översatt ζῆλος med ”ofördragsamhet”, men ordet kan även bära betydelsen ”avund” och har översatts så i Folkbibeln och Bibel 1917. Av detta drar jag slutsatsen att sammanknutet med bekännelsen till olika apostlar fanns ett drag av avund.

 

τὸ αὐτὸ λέγητε. Enligt Fitzmyer använder sig Paulus här av ett inom den klassiska grekiskan välkänt ideomatiskt uttryck, som han har översatt ”that … you may agree in what you say”. Bibel 2000 nedtonar den verbala aspekten och har endast ”att vara överens”. Den ordagranna översättningen är ”att ni ... må säga samma sak”, vilket står i kontrast till vad som sker i församlingen. De är ju t ex inte överens i sitt tal när den ene säger: ”Jag hör till Paulus”, och den andre: ”Jag hör till Apollos”.

 

κατηρτισμένοι ἐν τῷ αὐτῷ νοῒ καὶ ἐν τῇ αὐτῇ γνώμῃ. Verbet καταρτίζω har betydelsen ”put in order or proper condition”. Fitzmyer menar att det är svårt att skilja mellan betydelsen hos νοῦς och γνώμη, men anser att det förra refererar mer till tänkande och observerande, medan det senare konnoterar bedömning och planering. Garland å sin sida anser att νοῦς referar till tänktesätt, som skulle kunna inkludera moralisk omdömesförmåga, och att γνώμη syftar på mål (jfr. purpose) och åsikter om sanningen. Jag konkluderar att enighet i tankar och åsikter kanske inte fångar in alla möjliga konnotationer, men antagligen de viktigaste. Att församlingens medlemmar säger olika saker är i mycket ett uttryck för att de inte står eniga i tankar och åsikter. Den inre oenigheten resulterar i yttre verbal oenighet och strid.

 

Ἐγὼ μέν εἰμι Παύλου, Ἐγὼ δὲ Ἀπολλῶ, … I 1 Kor 1-4 återkommer Paulus flera gånger till församlingens relation till de apostoliska tjänarna och förklarar hur de bör se på den. Även om apostlarna hade olika gåvor (3:5), och något olika uppgifter – Paulus planterade och Apollos vattnade (3:6), så var de endå ett (3:8), och utförde samma mission – de förde korinthierna till tro (3:5). Av detta förstår vi att de inte predikade olika evangelium, utan hade den talets och tankens enhet som Paulus vill att även korinthierna ska ha. Om det var så att Apollos eller Kefas hade förkunnat avvikande läror för korinthierna hade Paulus sin vana trogen tagit avstånd från detta och knappast framhållit enheten mellan apostlarna. Den dogmatiska enheten innebär bl a att de håller sig till Skriften (4:6).

 

Även om Paulus och möjligen några få till är korinthiernas andliga fäder (4:15), Kristi tjänare (4:1) och Guds medhjälpare (3:9), så betyder de ingenting i sig själva (3:7). Paulus är ingen frälsare. Han har inte blivit korsfäst för dem och de har inte blivit döpta i hans namn (1:13). Det är bara Gud som betyder något (3:7) och det är Kristus som de tillhör (3:23). Det finns alltså ingen anledning att grunda sin stolthet på människor (3:21), varken på sig själv (3:18) eller på någon av apostlarna (3:22). Att skryta med den ene aposteln på den andres bekostnad, eller att skryta över sin egen ställning, sin mat, sin rikedom eller sin status är således ett uttryck för den gamla naturen (4:6-8). Att var och en säger sig tillhöra en viss apostel är alltså ett uttryck för orättfärdigt upphöjande av dessa och dem själva på bekostnad av Kristus och andra trossyskon.

 

Det kan i och för sig finnas teologiska motsättningar i församlingen, och i sådana fall är det tänkbart att dessa innefattas i den oenighet Paulus beskriver i 1 Kor 1:10-11. Den personfixering Paulus avvisar i 1:12-13 beror emellertid inte på att de olika apostlarna bildade olika teologiska skolor utan på ett världsligt tänkande där stolthet och skrytsamhet över de olika ledarna på bekostnad av andra, samt ett överdrivet upphöjande av dem, behärskade deras sinnen. Att rivalitetstänkande kunde prägla korinthierna är inte konstigt, eftersom det finns en dokumenterad rivalitetskult i den grekiska kulturen.

 

Sammanfattningsvis har jag i den litterära, historiska och lingvistiska analysen kommit fram till ungefär samma slutsats som Garland, nämligen att det inte var primärt teologiska frågor som orsakade den oenighet och de strider i församlingen Paulus adresserar i min perikop. Detta är i linje med Paulus ofta uttryckta uppfattning att ta avstånd från villolärare (t ex Rom 16:17). Det fanns oenighet, splittringar och stridigheter bland korinthierna som berodde på uppblåsthet över dem själva och deras ställning eller uppblåsthet över olika apostoliska ledare. Stolthet över människor är dock något Paulus avvisar. Kärlek till och omsorg om trossyskonen i församlingen, samt enhet i och identitet i Kristus var vad. Paulus ville att församlingen istället skulle präglas av.

 

Intertextuell analys med Joh 17:18-23 och Amos 9:11-15. Inom bl a Svenska kyrkan fungerar det s k ”kyrkoåret” som något av en auktoritet, som bibeltolkningen styrs av. I kyrkoåret är min perikop sammanförd med evangelietexten Joh 17:18-23 och med den gammaltestamentliga texten i Amos 9:11-15 under temat ”Enheten i Kristus”. Vid tolkning inom ramen för kanon är det särskilt meningsfullt att jämföra dessa texter för att finna eventuella samband mellan dem.

 

I kontexten av min perikop återfinns ett ställe (1 Kor 3:8) där Paulus i sin kritik av korinthiernas personfixering skriver: ”[d]en som planterar och den som vattnar är ett”, syftande på honom själv och på Apollos. Detta uttryck ”att vara ett” har en central plats i min Johannestext, där Jesus ber att hans lärjungar och de som genom deras ord tror på honom skall bli ett liksom han själv och Fadern är ett. Den enhet som finns mellan Fadern och Sonen är alltså förebildande för den enhet som han vill att hans lärjungar ska få. I ljuset av detta finner jag det troligt att det är just en sådan enhet som finns mellan Paulus och Apollos – Guds medarbetare som är ett. På vilket sätt är då Fadern och Sonen ett? I Johannesevangeliet ger Jesus en hel del undervisning om sin relation till Fadern. Han är fullständigt enig med sin fader. Han har samma undervisning, samma gärningar, samma vilja som sin Fader. Detta påminner om den enhet Paulus skriver till korinthierna om i min perikop, i 1:10, där han uppmanar dem att vara eniga i tal, tankar och åsikter. Detta stöder min uppfattning att Paulus, Apollos och även Kefas var ett i lära och liv. Jämförelsen med episteltexten stärker min uppfattning att det är en ortodox och ortoprax enhet Paulus uppmanar till. Motsättningarna uttryckta som ”Jag hör till Paulus”, ”Jag hör till Apollos”, o s v, bygger således inte på doktrinella skillnader mellan dessa apostlar.

 

I den gammaltestamentliga texten från Amos 9:11-15 skildras hur Gud ska återupprätta Israels land, som också innebär en upprättelse av Guds folk. Amos fokuserar på hur landets boningar skall återuppbyggas och landets planteringar på nytt ska anläggas. Jag tror att det är möjligt att finna anknytningspunkter till Paulus beskrivning av församlingen, gudsfolket, i Korinth såsom en Guds åker och ett Guds bygge (1 Kor 3:9). Davids förfallna hydda, de förstörda städerna, det raserade, samt rämnorna i muren liknar den synd som förstör den nytestamentliga församlingen, och som bl a tar sig uttryck i form av splittringar och stridigheter. Att plöjaren, skördemannen och vintramparen i Amos 9:13 följer tätt efter varandra påminner också om den enhet som råder mellan t ex Paulus och Apollos som planterar och vattnar på Guds åker, vilket är församlingen.

 

Temat ”Enheten i Kristus” som är angivet i evangelieboken är träffande eftersom alla tre texterna sätter Kristus i centrum. Jesus talar i Joh 17 om att lärjungarna och de som tror genom deras ord skall ”vara i oss” (17:21) och att han själv ska vara i dem (17:23). Paulus menar att Kristus inte är delad utan att de alla är döpta i hans namn (1 Kor 1:13). Slutligen, den återupprättelse för Israel som Amos talar om får sin uppfyllelse i Kristus (jfr Apg 15:13-18).

 

5 Tolkningens adressat

Som jag sade inledningsvis tolkar jag texten primärt för kursens deltagare, däribland ingår naturligtvis jag själv. Även läraren som ska bedöma och betygsätta mitt arbete ingår i målgruppen för mitt skriftliga arbete. De flesta av kursens deltagare är, vad jag har förstått, aktiva medlemmar i Svenska kyrkan och prästkandidater. Jag utgår från att alla är åtminstone någorlunda insatta i debatten angående kyrkosplittring och kristen enhet som pågår inom kristenheten. Jag räknar också med att alla är väl bekanta med både kyrklig och akademisk bibelsyn och hermeneutik. Dessa förutsättningar påverkar hur jag formulerar min tolkning.

 

Uppgiftens förutsättningar, däribland kursinnehållets diskussion av en bredd av förhållningssätt till bibeltolkning samt fokuseringen på att formulera en egen tolkningsstrategi, bidrar också till en frihet att på ett personligt och kreativt sätt formulera arbetet. Med tanke på att uppgiften skall bedömas av läraren utifrån kursinnehållet har jag anpassat arbetes struktur och visar förtrogenhet med litteraturen genom en mängd anspelningar på framförallt Björn Vikströms, Vernon Robbins och David Dockerys böcker. Att jag inte delar litteraturens alla ståndpunkter framgår av mina val av perspektiv som jag argumenterar för i den mån utrymme ges. Anpassningen av mina formuleringar och i viss grad även valet av metod är gjort med förhoppningen att min tolkning ska bli förstådd, trodd och erkänd. Om en annan målgrupp hade varit aktuell hade jag troligen arbetat lite annorlunda och även formulerat uppgiften annorlunda, men själva tolkningen hade rimligen blivit densamma.

 

6 Tolkningens syfte

När det gäller tolkningen av bibeltexter anser jag, på grund av den auktoritet jag utgår från att Bibeln har, att dessa bör tillämpas i läsarens liv. Att endast nöja sig med att konstatera vad en bibeltext har eller har haft för innebörd är inte nog. Guds ord bör man efterleva i alla tider. Syftet med min tolkning och den förståelse av texten den innebär är att den ska ge vägledning för mig själv och också påverka tolkningens övriga adressater till att tänka och handla på ett sätt som är troget bibeltexten. Motiveringen till detta är, som sagt Bibelns auktoritet, men även övertygelsen om att min tolkning i stor utsträckning är riktig och objektiv, även om en mer ingående analys kunde ha givit ett noggrannare resultat. Jag anser att det finns andra tolkningar som inte är trogna texten och som därför bör avvisas.

 

Den samtida tillämpningen av min tolkning kan bl a ses som ett inlägg i den inomkyrkliga debatten om kristen enhet och splittring, såsom jag i första hand känner den från tidningarna Dagen, Världen idag och personliga kontakter. I denna debatt finns positioner som jag med hjälp av min tolkning vill motverka till förmån för min tolkning. Jag vill använda texten för att i samtiden mana alla kristna bekännare att akta sig för en ytlig enhetslära, som strider mot Paulus undervisning. Den ytliga enhetsläran bygger ibland på föreställningarna om ”yttre” enhet och teologisk relativism. Den ”yttre” enheten innebär att man tänker sig att det viktiga är att man har samma organisation och gemensamma mötesplatser. Att verkligen vara eniga i tal, tankar och åsikter vilket Paulus förespråkar riskerar att försummas. Den teologiska relativismen kan utgå från en felaktig tolkning av 1 Kor 1:10-13, som menar att Paulus i v 12 förespråkar en teologisk relativism som innebär att inbördes motsägande teologiska uppfattningar kan rymmas sida vid sida i församlingen. Det är inte Paulus avsikt och hans starka ställningstagande på andra ställen mot falsk undervisning påvisar att det är en djupgående ortodox och ortoprax enhet i Kristus han uppmanar församlingen till.

 

En konsekvens av detta är att det inte finns några genvägar till den enhet Paulus uppmanar till och den som Jesus ber om. Vägen till enhet är densamma som vägen till fullkomlighet, vilken kan beskrivas som helgelse genom Guds ord (jfr Joh 17:19, 23). Ekumeniska strävanden, på lokal eller nationell nivå, som bygger på och leder till teologisk relativism eller falsk teologi anser jag vara till skada. Varje ekumeniskt initiativ behöver prövas för att se om det resulterar i mer eller mindre av den enhet Paulus förespråkar i 1 Kor 1:10-13.

 

Litteratur

Fitzmyer, Joseph A., First Corinthians: A New Translation with Introduction and Commentary (AB 32A; New Haven: Yale University Press, 2008).

 

Garland, David E., 1 Corinthians (Baker Exegetical Commentary on the New Testament; Grand Rapids: Baker Academic, 2003).

 

Radl, Walter, ”σχίσμα”, EDNT 3 (Grand Rapids: Eerdmans, 1993), 318-9.

 

Spicq, Ceslas O. P., ”ἐρεθίζω, ἐρίζω, ἐριθεία, ἔρις”, TLNT 2 (Peabody: Hendrickson, 1994), 69-72. 

 

Appendix: 1 Kor 1:10-13

Bibel 2000, min strukturering

10 Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder,

att vara överens

och inte dela upp er i olika läger,

utan återigen stå eniga i tankar och åsikter.

11 Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er.

12 Vad jag menar är att ni alla säger:

"Jag hör till Paulus",

eller "Jag hör till Apollos",

eller "Jag hör till Kefas",

eller "Jag hör till Kristus".

13 Har Kristus blivit delad?

Var det kanske Paulus som korsfästes för er,

eller var det i Paulus namn ni döptes?

 

Nestle-Aland 27, min strukturering

10 Παρακαλῶ δὲ ὑμᾶς, ἀδελφοί, διὰ τοῦ ὀνόματος τοῦ κυρίου ἡμῶν Ἰησοῦ Χριστοῦ,

ἵνα τὸ αὐτὸ λέγητε πάντες,

καὶ μὴ ᾖ ἐν ὑμῖν σχίσματα,

ἦτε δὲ κατηρτισμένοι ἐν τῷ αὐτῷ νοῒ καὶ ἐν τῇ αὐτῇ γνώμῃ.

11 ἐδηλώθη γάρ μοι περὶ ὑμῶν, ἀδελφοί μου, ὑπὸ τῶν Χλόης ὅτι ἔριδες ἐν ὑμῖν εἰσιν.

12 λέγω δὲ τοῦτο, ὅτι ἕκαστος ὑμῶν λέγει,

Ἐγὼ μέν εἰμι Παύλου,

Ἐγὼ δὲ Ἀπολλῶ,

Ἐγὼ δὲ Κηφᾶ,

Ἐγὼ δὲ Χριστοῦ.

13 μεμέρισται ὁ Χριστός;

μὴ Παῦλος ἐσταυρώθη ὑπὲρ ὑμῶν,

ἢ εἰς τὸ ὄνομα Παύλου ἐβαπτίσθητε;