Brev 6

6. Landsförvisningen

F. O. Nilsson, i Hamburg den 6 maj 1849 ordinerad till lärare och äldste i den första svenska baptistförsamlingen, var klar över vilket öde som väntande honom inför Göta hovrätt i Jönköping den 8 mars 1850 på grund av, i första hand, de baptistiska dopen.

 

Missgärningsbalken som åberopades mot honom löd: ”Utsprider inländsk eller främmande man villfarande lärosats och efter varning därmed ej avstår, varde och den förvist riket.”

 

I en anklagelseskrift undertecknad av en viss vice pastor Joh. Ol. Johansson (samfund okänt) mot Nilsson, ställd till Göteborgs domkapitel (H. V. konsistorium) 4 december 1849 heter det bl.a.: ”Av vad nu blivit anfört, anser jag mig äga grundade skäl till min farhåga, och vågar jag därför hos höga domkapitlet i ödmjukhet anhålla, att, så vitt domkapitlet ankommer, gör allt för att kungl. maj:s utslag mot föreståndaren för den baptistiska sekten, f. d. sjömannen F. O. Nilsson, måtte med det snaraste gå i verkställighet, att, om möjligt är, ogräset må kvävas.”

 

Så att Nilsson den 19 december 1849 skriver följande i ett brev till pastor A. P. Förster i Köpenhamn, om hållningen till honom hos Göteborgs domkapitel och vad den svenska lagen säger var inte så märkvärdigt: ”Med avseende på mig själv så är jag, lovad vare Gud, ännu i frihet, men konsistoriet har nu fört saken så långt, att jag skall stå tillrätta inför hovrätten och dömas efter lagen. Lagen är i detta fall så tydlig, att jag icke har något hopp att undgå landsförvisning.”

 

Men i sitt utförliga svarsbrev till pastor George Scott i England, 13 november 1849, hade F. O. Nilsson tydligt klargjort sin radikala inställning: ”Den lilla församling som, alltsedan jag blev övertygad om riktigheten av baptisternas åsikter, har varit samlad kring mig vid pass ett års tid, utgöres av sådana, som vilja av kärlek till Herren hålla hans ord. Att dessa personer valde mig, fattig syndare, till sin underherde, var ej underligt. Skulle jag nu av själviska hänsyn eller blott för att undgå lagens arm avsäga mig denna kallelse? Skulle jag ej, genom att handla sålunda, på det svåraste kränka, förbrylla och oroa dessa kära bröder och systrar i tron? Det förbjude Gud! En predikant bland baptisterna är icke församlingens herre, utan han är dess tjänare och har intet annat uppdrag än det att närmast Gud vara dess ledare, så länge församlingen är tillfreds med honom och vill hava honom kvar... Därför kan jag lika litet tvingas genom någon lag att nedlägga mitt kall, som jag kan drivas till att uppgiva min på Guds ord grundade övertygelse... Trohet och lydnad mot Gud måste alltid sättas i första rummet.”

 

Den 26 april 1850 föll domen mot Nilsson i Göta hovrätt och den lydde: ”eftersom Nilsson följaktligen gjort sig saker till det brott, varom 11 kap. 4 § 1:sta mom. I missgärningsbalken handlar, prövar kungl. Hovrätten i förmåga av detta lagens bud rättvist döma Nilsson att, för det han sålunda låtit sig till last komma, varad ur riket förvisad.”

 

Även om det inte fanns stora utsikter till en ändring av hovrättens dom, så överklagade han den ändå till Högsta domstolen i Stockholm. På inrådan av några troende vänner begärde F. O. Nilsson även audiens hos kungen, vilken han fick 1 juni. Kungen var mycket vänlig mot Nilsson och tackade honom för det goda han uträttat för nykterheten i Sverige. I själva sakfrågan yttrade han: ”Jag skall följa målet med uppmärksamhet, men kan inte själv göra något, utan dess utgång beror på Högsta domstolen. Dock, om den icke kan ändra domen, får ni inkomma till mig med nådeansökan.”

 

Högsta domstolens utslag avkunnades inte förrän den 9 oktober. Den 4 november delgavs Nilsson resultatet. Högsta domstolen fann inget skäl att ändra i hovrättens tidigare dom, utan överklagandet lämnades utan avseende. Nilsson beviljades däremot någon tids anstånd för att ordna sina angelägenheter, innan han tvingades i landsflykt.

 

F. O. Nilssons nådeansökan till kungen är daterad den 15 november. I sammanhanget skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som nu på grund av religionsfrihetens sak vaknat till och tagit ställning för Nilsson, att det vore önskvärt om det fästes nådigt avseende vid denna ansökan. Tidningen menade också att Nilsson nog kommer att ha sina politiska förespråkare i riksdagen.

 

Men efter drygt två månader, den 27 januari 1851, föll utslaget, enligt vilket K. M:t inte fann anledning att skona Nilsson från den bestraffning han dömts till. Först i april fick Nilsson skriftligt del av utslaget på sin ansökan om nåd hos kungen. Den 4 juli 1951 lämnade han så Sverige. Han reste först till Köpenhamn och sedan vidare till Hamburg. Snart blev, som han kallades, ”den landsförviste pastorn för församlingen i Göteborg och Sverige”, inbjuden att närvara vid Evangeliska Alliansens stora möte i London, som hölls den 20 augusti till 3 september. Nilsson fick här tillfälle att redogöra för sin verksamhet i Sverige och för de förhållanden som lett fram till hans landsförvisning.

 

I nästa brev vill jag berätta om den andliga väckelse som uppstod i spåren av F. O. Nilssons rakryggade hållning till Herrens ord, då när han stod inför rätta och under den nästan 9-åriga förvisningen från Sverige.

 

Er medbroder i ovannämnda tro

 

Sigvard Svärd