Brev 5

5. Förföljelsen i Göteborg

Så fanns det alltså då en baptistförsamling i Göteborg. I ett protokoll från den 22 januari 1850 framhålls att de nu nydöpta kristna ”anses och hålles såsom en oberoende och speciell Kristi församling, med full rätt och frihet att inom sig själv upprätthålla och handha samt avgöra alla sina församlingsaffärer och angelägenheter”.

 

Så långt det var möjligt ställde sig församlingen positiv till samhällets lagar och paragrafer. Men i valet mellan Guds bud och människors stadgar och förbud, tvekade man tydligen inte om vilken väg man skulle gå. Men de kyrkliga och världsliga myndigheterna kunde inte acceptera baptisternas tro och livsstil, utan började på olika sätt förfölja dem. Redan 1848 och 1849 hade förekommit tvångsbejutningar av nyfödda till baptister. Baptismen skildrades som ett ”djävulens anslag”. Det spreds till exempel ut ett rykte bland folk i allmänhet i Göteborg, att det inte kostade mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist. Pöbelhopar samlades och jagade baptister. Stenkastning och förstörelse av egendom var inget ovanligt.

 

Någon dag vid årsskiftet 1849-50 var några av baptisterna samlade till ett möte hos en av församlingens medlemmar, Anders Andersson i Berghems socken, Marks härad, i akt och mening att fria Herrens nattvard. ”Medan vi var sysselsatta härmed”, berättar F. O. Nilsson i sin dagbok, ”blev vi plötsligt omringade av en stor pöbelhop, beväpnade med störar, bössor, pistoler och svärd, vilken bröt sig in i huset, slog och sparkade mig på ett hänsynslöst sätt. Slutligen kastade de mig i en kärra, satte sig på mig och körde iväg under fasansfulla svordomar och hotelser, tills de kom fram till en gästgivaregård, där de höll mig i två timmars tid, medan de var inne och söp, under det att jag tvingades att hela tiden sitta i kärran i den starka kölden. Från närliggande byar hade samlat sig en stor massa pöbel, som utspydde sina svordomar, hotelser och sarkasmer mot mig, under det att de blåbultade mig med snöbollar. Slutligen fördes jag till länsmannen, vilken utlöste en flod av ovett över mig samt lämnade mig åt sin dräng, som körde mig till Skene häradshäkte. Vi kom fram klockan 12 på natten. Här låstes jag in i en cell, som var utan både säng och värme. Hungrig och frusen fick jag smaka litet av vad det vill säga att lida för Kristi skull. Hela natten tillbringades med att springa fram och tillbaka i min cell för att rädda mig från att förfrysa. Här i denna usla cell hölls jag i sju dagar.”

 

Den 7 januari fördes Nilsson på fångskjuts till Göteborg i rykande snöstorm. Om sina vidare öden vid framkomsten till Göteborg, berättar han: ”Framkommen till Göteborg fick jag tillåtelse att under vakt gå hem och tala med min hustru några minuter, innan jag skulle kastas i Göteborgs cellfängelse.” Tack vare att hustrun direkt vände sig till kronofogden, blev Nilsson redan efter två timmar försatt på fri fot.

 

Helt naturligt riktades sig förföljelsen i första hand mot F. O. Nilsson. Han framstod ju som baptismens upphovsman och som ledare för den farliga ”sekten”. Knappt två månader efter sin återkomst från Hamburg, där han den 6 maj 1949 blivit ordinerad till pastor för den nybildade församlingen, kallades Nilsson inför Göteborgs domkapitel. Men man nöjde sig inte med detta utan anmälde saken till Kungliga Maj:t., som remitterade ärendet till justitiekanslern. Denne uppdrog åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt i Jönköping att anställa åtal mot Nilsson ”för det att han utspritt villfarande lärosatser” och inte ville avstå från det trots domkapitlets varning.

 

Man får också tänka på att inte ens nära pastorskollegor till F. O. Nilsson från andra frisamfund i detta läge självklart uppmuntrade honom. Ifrån England skrev den engelske metodistpastorn George Scott, som själv hade lämnat Sverige 1842 på grund av ”poliskyrkans” förföljelse mot väckelsekristendom, och ”sökte förmå Nilsson att överge eller åtminstone behålla för sig själv sina särskilda åsikter beträffande dopfrågan, för att hans gagnande verksamhet ej måtte avbrytas”. Nilsson ansåg sig emellertid inte kunna göra avkall på vad som han funnit vara i överensstämmelse med Guds ord.

 

Den 25 januari 1850 utfärdades så en stämning att F. O. Nilsson skulle infinna sig inför hovrätten den 8 mars.

 

Redan den 21 februari lämnade han sitt hem för att få tillfälle att besöka sina trosfränder. På vägen till Jönköping predikade han även på några platser. Han gjorde färden till Göta hovrätt till en verklig missionsresa. Även i Jönköping höll han i närheten av rättegångslokalen två föredrag för fulla hus dagen innan han skulle svara inför rätten.

 

I protokoll över förhandlingarna inför hovrätten fick F. O. Nilsson följande goda vitsord: ”Hans utseende företedde icke något anmärkningsvärt. Hans växt var medelmåttig, hans uppsyn stilla och lugn. I hans skick och hållning låg ingenting överdrivet eller fanatiskt. Hela hans väsende antydde fromhet.”

 

Tyvärr dömdes Nilsson till landsförvisning, vilket jag vill återkomma till i nästa brev. Men det ska också sägas, att 27 år efter denna händelse, alltså 1877, fanns det 11645 baptister i Sverige.

 

I den väckelsekristna tron

 

Sigvard Svärd