Brev 49

49. När baptister nekades äktenskap

”Baptisternas totala avståndstagande från kyrklig lära och ordning lade bland mycket annat också hinder i vägen för ingående av äktenskap”, skriver Owe Samuelsson på sidan 208 i sin avhandling ”Sydsvenska baptister inför myndigheter i Lunds och Växjö stift 1857 -1862”, som jag har citerat från i några infobrev tidigare. De som uteblivit från föreskriven årlig nattvardsgång och som dessutom mottagit baptistdop, kunde enligt de kyrkliga myndigheternas uppfattning inte erhålla lysning och vigsel. En från ”den rena evangeliska läran” (alltså Svenska Kyrkans) avfallen person betraktades nämligen som ”okristen” enligt KL (kyrkolagen) 11:2 och var därmed i avsaknad av tillfredställande kristendomskunskap. Med stöd av KL 15:11 (”skall ingen trolovas, som icke kan Lutheri katekismum och haver begått Herrens nattvard”) kunde det således hävdas, att baptister var oberättigade att ingå äktenskap.

 

Goda råd var nu dyra bland baptister. Redan vid baptisternas första allmänna konferens i juni 1857 (sid. 212) debatterades frågan om svårigheter i samband med ingående av äktenskap. Man ansåg allmänt, att ett kristligt äktenskap ej var beroende av någon kyrklig vigsel, men var samtidigt angelägna om att ge äktenskapet ”all den laga kraft, som under närvarande omständigheter står att vinna”. En möjlighet att göra detta öppnades genom att upprätta äktenskapsförord och giftermålskontrakt, samt därefter låta inregistrera dem vid domstol. Baptisternas juridiske rådgivare, Lars Vilhelm Henschen, ställde sin sakkunskap till förfogande och utarbetade ett för ändamålet lämpat formulär. Genom, yttrade han, ett sådant förfarande, dokumenterat i vederbörligen undertecknad och bevittnad handling, kan de utan att kränka sina samveten ”mot varandra uppfylla alla de plikter, som enligt Gud och mänsklig lag tillhöra äktenskapet”.

 

”Baptistäktenskap”

O L Lindegren skriver (sid. 213) i ett odaterat brev, men förmodligen i november 1857, till baptistledaren Anders Wiberg i Stockholm: ”Jag låter ingen ogudaktig präst viga mig. Vilja någon av de andre, skola de få lov, men var god sänd formuläret, ty här äro flere som vilja ingå äktenskap.” Det som kom att kallas för ”baptistäktenskap” uppstod, alltså ett i kyrklig mening och statlig mening ej giltigt äktenskap. Och en baptistpastor kunde med risk att ställas under det ämbetsansvar som giftermålsbalken stadgade för den, som utan att vara präst förrättade vigsel (sid. 214).

 

O L Lindegren och Ingar Svensdotter skall ha inlett sitt ”baptistäktenskap” 14/11 1857. Enligt en i Christiansstads Bladet införd, i tämligen raljant ton hållen artikel av journalisten, skedde det genom att de i Tågaröds baptistkapell inför en stor skara trosfränder växlat ringar under uttalande av orden: ”Jag NN tager dig NN till min äkta hustru (man).” Pastor Sven Svensson uppges ha hållit ett lyckönskningstal, varefter ”hela sällskapet trakterades med sång, kaffe och skorpor”. Något liknande har troligen ägt rum, när Sven Svensson själv strax efteråt förenade sina öden med sin trolovade Lovisa Carlsson (sid. 215). Svensson berättar därom i ett brev till Anders Wiberg: ”Nu hava vi haft bröllop och leva tillsammans som äkta makar i frid och rolighet.”

 

Sven Pettersson och Anna Örjansdotter i Håslöv fick utstå mycket obehag för sin baptistiska övertygelses skull. Ett av dem 1/5 1858 helt i sin ordning, underskrivet äktenskapsförord och giftermålskontrakt, infördes i Villands häradsrätts äktenskapsförordningsprotokollsbok. Häradsrätten dömde dem likväl i ett senare av Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställt utslag, att utge böter till Viby sockens fattiga samt vara skyldiga att flytta från varandra. Vid västra Göinge häradsrätt inregistrerades tre giftemålskontrakt enligt det baptistiska formuläret. Det mellan Per Trulsson och Nilla Olsdotter i Tormestorp i Brönnestad helt rätt upprättade och lagförda kontraktet, hindrade inte häradsrätten att döma dem till böter för ”otidig sängelag”.

 

Några skånska baptister (sid. 216), som förvägrats lysning och vigsel i Sverige, begagnade sig av möjligheten att erhålla borgerlig vigsel i Danmark. Sådan blev där tillåten genom lag 13/4 1851 och gällde personer som inte tillhörde danska folkkyrkan. De danska lagbestämmelserna kunde tillämpas även på svenska medborgare utan att lysning eller mottsvarande försiggått i Sverige. Det som krävdes var förutom åldersbetyg, hinderslöshetsbevis och giftomannasamtycke, också bevis från ”landsover- samt hof- och stadsretten” om det tillämpade äktenskapets kungörande i rätten, vidare förklaring av två ”förlovare” eller borgensmän för att inget hinder för äktenskapet förelåg samt bevis om erlagda ”kopulationspengar”. Sedan allt detta granskats vid en ”övrighetshandling” på rådshuset och vederbörande förklarat sig villiga att leva som man och hustru, förkunnades på magistratens vägnar att äktenskapet var lagligen ingått och ägde full borgerlig giltighet.

 

Ny kyrkoförordning

Genom KF (kyrkoförordning) 23/10 1860 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning förändrades situationen för baptisterna med avseende på lysning och vigsel. Nu bestämdes att prästerna skulle utfärda och avkunna lysning för alla oavsett religiös bekännelse. Men ett baptistpar i Sunnerbo, Peter Nilsson och Benedikta Jonasdotter, som prosten Strandmark i Södra Ljunga 8/3 1861 utfärdat lysning för, önskade utflyttningsattest till Traryd och ville inte vigas ”efter gamla bruket”, alltså av präst enligt kyrkohandboken, utan valde att vigas efter baptistiskt sätt. Prosten Strandmark kunde efter sin uppfattning inte anse den vigseln laglig när den ingåtts, utan begärde domkapitlets utlåtande om saken och meddelade samtidigt, att han vägrat skriva ut flyttningsattesten ”tills förhållandet blivit på något sätt utrett”. Redan innan svar inkommit utfärdade emellertid Strandmark attest för flyttning till Traryd. Han meddelade här, att Peter Nilsson och Benedikta Jonasdotter båda genom ”förnyat dop” övergått till baptismen, att de därför ”förstå salighetsläran enligt denna sekts åsikter” samt att de inte på flera år bevistat husförhör eller nattvard. Lysning hade avkunnats, men vigsel ej begärts. ”Skulle de, efter vad jag har hört, undergått någon baptistisk vigselakt, så är denna i lag ännu ej tillåten och de måste anses ovigda.” Växjö domkapitel gjorde i sitt svar samma bedömning som Strandmark: utflyttningsattest borde inte förvägras dem, ”ehuru vigsel dem emellan icke kan anses hava ägt rum”.

 

Den baptist, pingstvän eller annan s.k. fri kristen, som inte ibland tänker på vad våra föregångare fick kämpa mot och lida för, eller som inte tackar Gud för dem - bevisar för det första att de inte förstår värdet av deras heliga gärningar, och för det andra att de knappast är beredda att själva ta den sortens ställningstaganden om det kniper.

 

”De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.” (Upp.12:11)

 

Jesu dyrbara frid till er alla!

 

Sigvard Svärd