Brev 46

46. Förföljelsen mot baptister i Hamneda

Här följer det tredje brevet med information från Owe Samuelssons doktorsavhandling, ”Sydsvenska baptister inför myndigheter - tillämpning av religionsbestämmelser i Lunds och Växjö stift 1857-1862”.

 

På sid. 8 kan man läsa: ”Ett i högsta instans fullföljt mål mot fyra baptister från Hamneda (socken i södra Småland, Sunnerbo härad, Växjö stift och domkapitel) för brott mot sakramentallagen avgjordes genom frikännande utslag 6/11 1862. I ett brev till Lunds domkapitel 28/11 1862 förklarade Kungl Maj:t sig inte ämna vidta några åtgärder gentemot baptisterna, som vägrat döpa låta sina barn. Detta brev fick prejudicerande verkan och ledde till ”tvångstdopets” försvinnande också i andra delar av landet.”

 

Hur det började

Men före detta utslag, hade situationen för baptister i Hamneda varit den svåraste i hela Sydsverige. Vägran att döpa sina barn hade betytt åtal och böter för åtskilliga baptister från Hamneda och Skepparslöv, i de flesta fall efter handläggning vid landshövdingeämbetet i Kristianstad. Förföljelsen mot baptister i Hamneda kan man säga hade sin upprinnelse i följande händelse (sid. 41): ”ynglingen Andreas Persson i Ryd i Hamneda uppgav vid förhör med honom 29/6 1857, att han julen 1856 genom att åhöra ett samtal mellan baptistkolportören Jöns Andersson Hanner och sin fader Per Andersson börjat misstänka, att barndopet inte var något rätt dop.” På våren 1857 (sid. 55) var en av de ”väckta” Johan Petter Jonasson i Issjöa, ”baptista et neo evangelista” enligt pastorsadjunkten Sven Johan Borghs anteckning i Hamneda husförhörslängd. Denne Jonasson i Issjöa skrev i ett brev till Hanner: ”Det vore roligt om bror komme hit och döpte, ty jag vill gärna hava vad min käre broder Kristus har givit mig och alla sina lärjungar, nämligen dopet och nattvarden.” Brevet beslagtogs av polisen och brukades om bevis vid första häktningen av baptistkolportören och konventikelsamlaren Per Nymansson.

 

Skollärareleven Sven Peter Liljander, Benedikta Jonasdotter och hennes syster Maria i Issjöa samt skräddardrängen Peter Nilsson i Hamneda begav sig därför till Skåne för att döpas (sid. 56): ”Samtliga var starkt övertygade baptister och längtade intensivt efter att undfå dopet. Pingstafton 30/5 1857 döpte kolportören Olof Leonard Lindegren på Stora Björkeröd i Glimåkra de fyra nämnda personerna, som alltså blev de första baptisterna i Sunnerbo. Liljander avskildes samtidigt genom handpåläggning och bön till ledare och föreståndare för den nya församlingen med uppdrag att döpa och, lära och utdela nattvard i Hamneda. Församlingens namn tycks i början ha varit Horshult men blev ganska snart Issjöa.”

 

Det första dopet där

Det första dopet i Hamneda ägde rum i Horshults sjö 13/6 1857 under natten mot 14/6, sid. 57): ”Antalet vid detta tillfälle av Liljander döpta finns ingenstans direkt angivet, men torde ha uppgått till 17…Fem av de vid detta tillfälle döpta (sid. 58) hörde hemma i Hamneda, medan nio kom från Hinneryd och tre från Traryd. De tre sistanämnda var pigorna Johanna Nilsdotter i Grönö samt Anna Johannisdotter och Anna Petersdotter, båda i Skafta. Ingen av dem blev så vitt kunnat utrönas föremål för myndigheternas ingripande på grund av sin övergång till baptismen. Anna Johannisdotter och Anna Petersdotter utflyttade snart till Hamneda, varvid de i flyttningsattesterna antecknades som baptister, den förra 1857 till Stighult och den senare 1858 till Horn Torstensgård, i båda fallen till baptistiska husbönder. De fem i Horhults sjö från Hamneda döpta var hemmasägaren Johan Peter Andersson I Horn Torstensgård, pigan Maria Andersdotter i Horn Södregård, pigorna Anna Katarina Johannisdotter och Petronella Nilsdotter samt ynglingen Andreas Persson, de tre sistnämnda boende i Ryd. Tillsammans med de fyra på Stora Björkeröd döpta samt tre ännu ej döpta fick de undergå två ytterst grundliga förhör under ledning av pastorsadjunkt Borgh och överlämnades därefter åt de världsliga myndigheterna för vidare åtgärder. De nio baptisterna från Hinneryd anmäldes 27/6 av prosten Lars Daniel Theolander i Markaryd till domkapitIet, sedan Hinneryds församling vid extra sockenstämma på midsommardagen begärt prostens ingripande mot de nyligen döpta…Theolander meddelade i sin rapport tlll domkapitlet, att Johannes Andersson i Fjärrhult ”har en längre tid varit fanatisk läsare” samt att torparen Johannes Persson i Ekeryd ”är skräddare och vådlig sektmakare”… I synnerhet (sid. 59) baptisterna i Hamneda blev som visas i denna avhandling nästan omedelbart utsatta för vad man från väckelsens håll brukade beteckna som ”förföljelser”… I stor hemlighet samlades baptisterna som regel under sista veckoslutet i månaden till gudstjänst och brödsbrytelse. Ytterligare några personer, de flesta från Hinneryd, döptes vid dessa tillfällen. Redan 1857 skall hemmasägaren Johan Peter Andersson i Horn Torstensgård ha varit inställd på ett bönhusbygge, möjligen också anläggande av en kyrkogård för den händelse avlidna baptister skulle förvägras att få vila i vigd jord. Genom att uppföra ett bönhus kunde man få möjlighet att hålla sammankomster utan råka i konflikt med konventikelplakatets bestämmelser. Bönhusbygget (i Issjöa) förverkligades sommaren 1860”.

 

Exempel på motstånd

Pigan Benedikta Jonasdotter i Issjöa Hamneda fick under sommaren 1858 avtjäna ett 14 dagar långt vatten- och brödstraff i Växjö cellfängelse (sid. 82) Av ämbetsberättelserna från Sunnerbo vid det i juni utlysta prästmötet i Växjö, framgick att 1/1 1859 fanns det 35 baptister i området, 19 i Hinneryd, 15 i Hamneda samt 1 i Kånna (sid. 139).

 

En baptistisk begravningsakt ägde rum på Hamneda kyrkogård i juli 1861 (sid. 149). ”Då begravdes en liten 22/9 1860 född flicka, Benedikta Carlsdotter, som förvägrats dopet (min kursv.) av sina föräldrar torparen Carl Johan Andersson och dennes hustru Johanna Johanna Jönsdotter i Bohokstorp. Barnet avled 4/7 1861.” Baptisterna sjöng och bad vid graven sedan prästen avlägsnat sig. Inför domkapitlet i Wäxjö frågade prosten Strandmark i Södra Ljunga: ”Kan denna särskilda av baptisterna anställda ceremoni, ehuru religiös, tillåtas dem?”

 

Vad de sydsvenska baptisterna beträffar (sid. 239), ”…tycks man endast i Hamneda i Sunnerbo har sökt att så långt det över huvud taget var möjligt ingripa mot socknens samtliga baptister. Sedan pastorsadjunkt Borgh haft grundliga förhör med dem, ansåg han sig som edsvuren präst skyldig att överlämna dem åt världsliga myndigheter.” Som jag uppfattar det i Owe Samuelssons avhandling, framställs Sunnerbo härad som det område i Sydsverige där förföljelsen mot baptister var som värst. Och alltså just i Hamneda, var motståndet uppenbart så svårt, att där aldrig blev bildat en baptistförsamling. Men platsen saknade inte vid den aktuella tiden aktiva baptister.

 

Sigvard Svärd

 

I Jesus Kristus, både baptist och pingstvän så klart