Brev 28

28. Ett vittnesbörd om tungotal

Från den i förra brevet omnämnda boken av Henrik Engholm om väckelsen på Azusa Street hämtar jag här ett vittnesbörd publicerat i församlingstidningen Apostolic Faith nr 6 februari-mars 1907 av pastorn och författaren C. H. Mason, sid. 286-287:

 

”Jag hade en stor längtan i mitt hjärta efter att komma till Los Angeles. Jag hade predikat pingsten för mitt folk och de hungrade efter den. När jag kom (till Azusamissionen) så blev jag överraskad eftersom Herren hade visat det för mig i en syn. Jag gick fram till altaret och herren talade till mig i en liknelse: `Om du var på väg att gifta dig, skulle du vara ledsen då?´ Jag svarade: `Nej, när jag gifte mig var jag glad.´ Han visade mig då att detta var ett giftermål med Kristus. Om det var någonting ofullkomligt i mig så skulle han ställa det till rätta och gifta sig med mig ändå. Då blev min tro rotad och jag sträckte mig beslutsamt efter löftet.

 

När jag reste mig från altaret och satte mig på min plats, riktade jag mina ögon mot Jesus och den helige Ande tog tag i mig. Jag överlät mig fullkomligt till honom och böjde mig för honom. Plötsligt började jag sjunga en sång på ett okänt tungotal. Att låta honom sjunga genom mig var det ljuvligaste man kan tänka sig. Han hade fullständig kontroll över mig. Jag lät honom ha min mun och allting. Sen tycktes det mig som att jag stod vid korset och hörde den döende Jesus sucka och stöna, och jag suckade också. Det var inte min egen röst utan min Älskades röst som jag hörde i mig. När detta gick över så började han sjunga igen på okänt tungotal. När sången upphörde kände jag det som en död, som att allt mitt liv lämnade och jag fullständigt dog från mig själv.

 

När Herren hade gjort detta så lät jag honom lyfta mina händer och de vilade lika lätt i luften som om de hade hängt vid min sida. Då lät han glädje komma över mig och började uppmuntra mig. Jag var passiv i hans händer och gjorde ingenting. Jag kunde höra människor, men lät inte något störa mig. Ett ord kom till mig: `Jag bönfaller er, ni Jerusalems döttrar: Oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv vill´(Höga V 8:4). Herren reste mig på mina fötter och himlens ljus föll över mig och började uppfylla mig. Sedan tog gud befälet om min tunga och jag började predika i tungotal. Jag kunde inte påverka min tunga. Herrens härlighet fyllde templet. Mina händers och min kropps rörelser var hans. Det var makalöst och jag tackar Gud för att han gav det till mig på sitt sätt. En sådan obeskrivbar frid och stillhet gick genom hela min kropp och in i min hjärna och har förblivit där sedan dess.”

 

Så ett minne från 50-talet här i Sverige: När jag växte upp i Möcklehult-Lammhult på den tiden så fanns det en kvinna i pingstförsamlingen (Sion Slättö och Filadelfia Lammhult) som ibland sjöng ett tungotal och sedan också sjöng en uttydning av tungotalet. Jag mins att atmosfären i mötet blev som härlig och helig när det pågick och en stund efteråt.

 

Med varma fridshälsningar

 

Sigvard Svärd