Brev 14

14. Moodys dop i den helige Ande

I sin bok, ”Urkristna kraftkällor”, skriver Lewi Pethrus: ”Ingenting borde vara mera klart för kristna människor än att vi alla, som bekänner Kristi dyra namn och önskar leva för honom, är i behov av övernaturlig kraft. Det var detta behov Jesus såg till, då han efter sin uppståndelse utlovade den helige Ande.”

 

Lewi Pethrus berättar sedan i boken att den erkände amerikanske evangelisten dr R. A. Torrey, i ett föredrag om den likaledes erkände amerikanske evangelisten D. L. Moody, talar om vad som var hemligheten till de underbara ting som skedde i Moodys tjänst för Gud. Han säger ”att Moody på ett mycket avgörande sätt blivit beklädd med kraft från höjden, att han fått ett mycket tydligt och avgjort dop i den helige Ande”.

 

Under sina tidigare år hade Moody arbetat omåttligt utifrån en oerhörd längtan att uträtta något för Gud, men det hade mest kännetecknats av egen förmåga. Två ödmjuka kvinnor från frimetodisterna, som brukade gå på hans möten i KFUM sa till honom att de bad för honom att han skulle ”få kraften”. De hänvisade till ett bestämt dop i den helige Ande, vilket Moody tog till sig och började be om. Inte lång tid därefter blev hans bön besvarad mitt i bruset på New Yorks gator. Guds kraft föll plötsligt över honom, så han måste skynda sig till en vän i närheten och be om ett rum för sig själv. I detta rum stannade han ensam i flera timmar, och den helige Ande kom över honom och fyllde hans själ med en sådan fröjd att han till sist måste be Gud hålla tillbaka sin hand, för att han inte skulle dö av fröjd på stället. Han gick ut från detta rum med Andens kraft över sig, och när han strax kom till London för en väckelsekampanj, verkade Guds kraft mäktigt genom honom. Hundratals kom till tro. Församlingar växte.

 

Lewi Pethrus skriver i sin bok: ”När man läser Apostlagärningarnas framställning av den första kristna församlingens liv och verksamhet, finner man, att Andens dop var en av de centrala källor, ur vilken församlingen öste den överväldigande kraft, som var så kännetecknande för kristendomens första dagar. Man var mån om att de som kom till tro på Kristus inte stannade vid omvändelsens och dopets erfarenhet, utan att de även fördes fram till att uppleva andedopet eller, som det också kallades, andeuppfyllelsen, på samma sätt som lärjungaskaran mottog andeutgjutelsen på pingstdagen (Apg.8:14-17).”

 

Alla läsare av detta brev önskas den helige Andes frimodighet att i dag våga vara ”urkristna” mitt i Sverige! Nytt brev kommer inom kort…

 

Sigvard Svärd