Brev 11

11. Tungomålstal och predikant-skola

Det här brevet vill jag börja med att be om ursäkt för förra brevets fel om två årtal. Jag skrev att Petrus Lewi, född 1884, bad om förbön i Vargöns baptistkapell 1888 och döptes 1889. Det ska naturligtvis vara 1898 respektive 1899. Annars hade Petrus Lewi endast varit fem år gammal då han lät sig döpas. Tack till er som uppmärksammat mig på de historiska felen.

 

Tungomålstal

I juni månad 1902 stod den 18-årige, numera Lewi Pethrus, vid relingen på en båt i Norge på väg från Lillesand där han hållit sin första mötesserie. En av de troende familjerna i Lillesand hette Christensen. De hade tidigare bott i Amerika, där de genom ett flertal namnkunniga predikanter kommit i kontakt med förkunnelsen om ett liv i Andens fullhet. Natten före Lewi Pethrus avresa, hade fru Christensen tagit initiativet till en bön- och vaknatt tills båten skulle gå. Framåt fyratiden på morgonen följdes man åt till kajen och vinkade av Lewi. När Lewi från relingen på båten såg solen gå upp över havet, hände något som han själv senare kom att beteckna som en av hans livs största och mest betydelsefulla upplevelser. Han beskriver det så här:

 

Ombord var allt tyst och stilla. Alla sov i sina hytter, och ingen syntes på däcket. Där stod jag ensam och såg solen gå upp ur havet. Det storslagna natursceneriet tilltalade mig mycket, och Gud, Skaparen och Uppehållaren av hela denna underbara värld, blev outsägligt levande och stor för mig. Hans närhet syntes mig så verklig, där jag stod försänkt i bön, att det var som om hela min inre varelse smälte för Hans genomträngande, värmande närvaro. Tårar banade sig väg utför mina kinder, och jag upplevde Guds närvaro så verklig, som om jag sett Honom. Medan jag på detta sätt stod försänkt i bön, talade jag ord, som jag inte själv förstod.

 

Predikantskola

När Lewi, återkommen till Kristiania (Oslo), berättade för en pastor om sin upplevelse på båten, varnade denne honom för att befatta sig med tungotal. Av de flesta kristna i Norge och Sverige, avfärdades dylikt vid denna tid som villfarelse. Lewi Pethrus började strax därpå sin bana som kringvandrande predikant på den norska sydkusten. Ingen hade sänt honom, men han togs godvilligt emot av de kristna som han sökte upp, och blev uppskattad för sina predikningar. På återväg till Norge efter ett besök hemma hos föräldrarna i Västra Tunhem, stannade Lewi till i Bengtsfors i Dalsland, och blev nästan omgående kallad att bli den lilla baptistförsamlingens predikant. Han stannade där ett år. På hösten 1904 började han studera på Betelseminariet i Stockholm, Svenska Baptistsamfundets predikantskola.

 

Hösten 1905 blev mörk. Det andliga livet hade blivit lidande i mötet med liberalteologi och ytliga studiekamrater. Med smärtsam tydlighet konstaterade han allt det ihåliga och osanna i sitt liv och sin kristendom, och han sökte förgäves den gudomliga kraft som han insåg var nödvändig för att kunna fortsätta som kristen. En framtida bana som predikant tedde sig nu som rena mardrömmen. Med egna ord formulerade han läget på följande sätt:

 

Vid denna tid sjönk jag ner i synd och de svartaste tvivel. Livet blev mig meningslöst, och kristendomen syntes mig som det värsta av alla bedrägerier. Man talade om att Bibeln var Guds ord och att man borde tro på sådana saker som Kristi gudom, en himmel och ett helvete och så vidare, men allt detta framstod för mig, i mitt andliga mörker, som rena fantasier.

 

Vändningen kom strax före jul 1905. I dagar och veckor hade Lewi våndats och kämpat med sina nattsvarta tvivel, och utsträckt framstupa på golvet lovade han sig själv att om han inte fann att Bibeln höll vad den lovade, skulle han kasta den ifrån sig och till och med försöka hindra andra från att läsa den. Men vad vändningen innebar sparar jag till nästa brev.

 

Sigvard Svärd