Brev 97

97. Håll fast vid det urkristna mönstret

Ber läsaren av detta brev att först återvända till brev nr 96 och läsa om det. I detta brev, nr 97, fortsätter jag att citera ur boken ”Den fria kyrkan” av Holger Klintenberg, nu från sidorna 109-110.

 

”Låt mig också nämna att en viktig orsak till den fria kyrkans politik (i frågan om meningen med uttrycket politik här, hänvisar jag till sidan 107 i boken: ´Ordet politik är nära besläktat med det grekiska begreppet polis, som betyder stad, stat eller samhälle. Politik har med ordnandet av en polis att göra, alltså ordnandet av ett samhälle. Som jag nämnde i de förra kapitlet så ser sig inte den fria kyrkan som tillhörande en viss jordisk nation. Den ser sig istället som ett eget folk och ett eget samhälle, därav är den en egen polis med en egen politik. Därför kan Paulus säga att: Vårt hemland (to politevma) är himlen. Och: Lev (politevesthe) nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium…´ (Fil.3:20, 1:27 min anm.) har varit dess användning av Bibeln…

 

I katolicismen fick aldrig församlingen någon direktkontakt med Bibeln. Den fick endast tolkas av prästerskapet, och den var underställd den kyrkliga traditionen. I den protestantiska reformationen återupprättades Bibeln. Men den fick inte heller nu en direkt kontakt med församlingen, eftersom den fortfarande skulle tolkas av det professionella prästerskapet. Och detta prästerskap stod i nära kontakt med staten och var beroende av dess stöd. Men de fria rörelserna gjorde Bibeln till hela församlingens angelägenhet. Läsningen av Bibeln kom att stå i centrum i dess samlingar, och Bibeln gav församlingen både en social identitet och kapacitet för förändring. Därför har den fria kyrkans folk ibland kallats för läsare. Så var det både i 1500-talets anabaptistiska rörelse och i den svenska folkväckelsen.

 

Att den fria kyrkan trots sin egen politik, ändå har haft en stor betydelse för samhällsutvecklingen råder det knappast någon tvekan om. Lewi Pethrus skrev följande om detta faktum: Om man följer den demokratiska utvecklingen, som lyft samhället från andlig, social och ekonomisk förnedring, skall man finna, att religionen alltid spelat en avgörande roll. Då kristendomen åstadkommit negativa resultat i samhällsutvecklingen har detta förorsakats av ett stelnat kyrkosystem och av religiösa ledare, som avlägsnat sig från det urkristna mönstret.

 

De verkliga reformerna och de stora demokratiska framstötarna har kommit från väckelserörelserna i alla tider. Detta innebär som sagt inte att folkkyrkan inte är politisk. Men det innebär att den är beroende av staten i sitt sätt att driva politik, och att den därför är en med-kultur. Den fria kyrkan har däremot en egen politik, och är därmed en motkultur. Folkkyrkan är politisk ur statens vertikala, ovanifrån perspektiv, medan den fria kyrkan är politisk ur ett horisontellt, underifrån perspektiv.

 

I den fria kyrkans sätt att bedriva politik ingår en viss marginalisering, en risk för att bli betraktad som fanatisk eller bakåtsträvare. Det finns ett pris att betala för att vara en motkultur, ett salt som svider i såren och smakar just ´salt´. En med-kultur får förmodligen en bredare kontaktyta i samhället, och upplevs förmodligen som mer öppen. Men detta sker på bekostnad av något, och kanske är det detta som Jesus menar när han talar om att ´mista sin sälta´. Låt oss avsluta med ett citat av frikyrkoteologen Littell (Franklin Hamlin, min anm.):

 

Kyrkor som har accepterat någon form av utomstående styrande, oavsett om det är politiskt eller om det är den rådande tidsandan, är inte fria kyrkor i en sann bemärkelse. Även om kyrkor njuter politisk frihet, som i en stor del av Amerika, är de inte rättfärdigade att luta sig tillbaka på den accepterade sociala standaren. Deras trohets slutgiltiga värde ligger inte i politisk frihet, utan i att underställa sig Kristus, både i ord och handling.

 

För Guds rike!

 

Sigvard Svärd