Brev 94

94. Andens kraft och märkliga verkan

Redan i GT hände det flera gånger att himmelsk kraft kom över Herrens tjänare och tjänarinnor på ett både starkt och överraskande sätt. Vilket kunde betyda att de, utifrån sin tro och sitt förhållande till Gud, mänskligt sett utförde omöjliga ting av många skilda slag. Detta exemplifieras med råge i NT:s 11 kapitel av Hebreerbrevet, men citerar ändå 1 Kung.18:45-46 där profeten Elias bönesvar om regn precis gick i uppfyllelse inför ögonen på Israels ogudaktige kung Ahab: ”Och i ett ögonblick förmörkades himlen av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i vagnen och for till Jisereel. Men Herrens hand kom över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända inemot Jisereel.” Elia sprang, sydost räknat från toppen av berget Karmel, omkring tre mil på detta sätt.

 

Från NT:s liknande händelser, men nu också med bakgrund i första pingstdagens utgjutande av den helige Ande, väljer jag att hänvisa till evangelisten Filippos erfarenhet (hur mycket han nu själv var medveten om vad som pågick) efter att han döpt den etiopiske hovmannen i en vattensamling mellan Jerusalem och ner till Gaza. Och jag citerar (Apg.8:39-40b): ”När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippos och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Men Filippos, visade det sig, hade kommit till Ashdod”. Denna Andens förflyttning av evangelisten, rörde sig om en sträcka av åtminstone två mil, lite beroende på vad dopförrättningen hade hållits.

 

I Olof Djurfeldts bok, ”I Andens vind”, Libris förlag 2015, berättar han på sidan 25 om en händelse med sin farfar Carl-Magnus: ”Under väckelseåret 1907 hörde han till dem som upplevde Andens dop - det skedde i Elimkapellet i Stockholm där Carl Hedéen var pastor. Han fick tala i tungor och uttyda det som han talade. Han berättade också om hur han och andra skrev skrivtecken som de inte förstod. Enligt Jan-Åke Alvarsson brukar detta kallas `glossografi`(eller mera populärt `skrift i Anden`), ett som man menade påminde om hur Bibelns författare fick sin skrift. Flera trodde att de på detta sätt skulle/kunde förmedla viktiga bibeltexter till sådana som inte läste svenska. Fenomenet kom möjligen till Sverige via Azusa Street genom Andrew Johnson-Eks förmedling. I hans fall finns det flera belägg. Det senaste exemplet på glossografi som Alvarsson sett är från 1950-talet! Carina Jahani, professor i iranska språk, bedömde det som `möjlig gammaliranska`, skriven på ett ytterst autentiskt sätt av en person som inte hade någon som helst kunskap i dessa språk.”

 

För mer kring liknande händelser med språk, kan man exempelvis läsa infobrev nr 30, ”Korta vittnesbörd från Azusa Street”, på Ur-Baptistisk Pingst hemsida.

 

Men jag vill också här ta med ett par erfarenheter av den helige Andes verkan, från Josef Östbys biografi (av Cecilie Östby, SIKT Publishing 2014), ”Den som tror på mirakel”, och jag citerar ur kapitlet ”Minns du pingsten” (sid. 26-27) från ett möte i Trondheim en pingstdag på 1950-talet, då Josefs pappa Mentz Östby står och talar och de unga bröderna Josef och Gunnar lyssnar: ”Plattformen är en så’n utan rank eller staket. Plötsligt händer något. Han (Mentz, min anm.) lyfter från golvet och rör sig upp och ned, fram och tillbaka över plattformen. Han kommer fram till den del av plattformen där pastorerna sitter och lägger handen på axeln på Europamissionären som är på besök. `Släpp mig`, ropar missionären förskräckt och rycker undan, `Jag brinner upp!` Europamissionären kände fysiskt en eld när Mentz rörde vid honom. Det finns ingen förklaring till hur det gick till. Josef och Gunnar satt längst fram och såg allt från första parkett. Händelsen utlöste en karismatisk väckelse i Trondelag på 50-talet. `Massor av människor blev andedöpta och döpta. Det förekom yttringar som var mycket ovanliga`, säger Josef.

 

I ett av mötena deltog en högrest diakonissa från Norska kirken. Plötsligt kommer Guds ande över församlingen. Josef ser nyfiket upp och ser hur den stiliga diakonissan börjar dansa med händerna uppsträckta mot himlen. Trots att mittgången inte är så rymlig på grund av alla som böjt knä under bönen, vidrör hon ändå inte någon under dansen. Hon tackade Gud och talade i nya tungor.

 

Bakom plattformen fanns en bönesal dit man var välkommen efter mötet om man ville ha förbön. `Ett märkligt mirakel inträffade i just den bönesalen`, säger Josef. En kvinna ber om att Jesus ska döpa henne i Anden. Och hon ber specifikt om att få ett språk som skulle vara till nytta. Först blev de andra församlingsmedlemmarna oerhört irriterade över att hon ständigt viftade med sina händer under bönen. Det störde. Ända tills det var en dam som kom fram till henne och förklarade att hon nu äntligen kunde delta i gudstjänsten på samma villkor som andra. `Hon var nämligen dövstum och språket som kvinnan fått genom Anden var teckenspråket. Efter detta kunde hon tolka för döva och dövstumma i gudstjänsterna`, säger Josef.”

 

Här ska jag nu berätta om hur den helige Ande verkade i min tjänst, ”omvänt” om man säger så. Jag var tydligt annonserad att i Pingstkyrkan i Södertälje, 22 september 1984, tala över ämnet ”Antroposofi och Waldorfpedagogik - en religion”. Var nu pastor i Valdemarsvik, men hade ju tidigare 1977-1982, haft en sådan uppgift i Järna - där den antroposofiska rörelsen hade/har sitt centrum. Hela Södertäljeregionen var/är starkt påverkad av antroposofins aktiviteter och livsstil. Flera tunga ledarnamn inom rörelsen bodde då i området. Att de skulle infinna sig till mitt föredrag räknade jag med. Trots att jag mött dem förut under tiden som pastor i Järna, var jag nu med lite tidsdistans rätt nervös då turen kom till mig att börja tala. Men då jag under mitt anförande tittade ut över den betydande skaran av människor som samlats, såg jag så klart en och annan antroposof, men inte de verkliga frontfigurerna. Detta gjorde mig både lugnare och mer frimodig. Efter samlingen berättade medlemmar i Pingstkyrkan att antroposofledarna hade varit där, bland annat själve chefsideologen Franz Carlgren, och som till medlemmarna uttryckte kritik mot mig och mina slutsatser när han lämnade kyrkan. Alltså det som hände ihop med att jag talade, var inget annat än att den helige Ande dolde dessa religionsmotståndare för mig. Hur jag än hade tittat runt i salen, hade jag inte lagt märke till dem. För mig var detta just då ett överraskande, heligt och välkommet Guds under! Att jag dessutom fick varma tack av flera mötesdeltagare för mitt ämne och min framställning, gjorde inte saken sämre precis.

 

I Jesu Kristi dyrbara namn!

 

Sigvard Svärd