Brev 93

93. Från boken "Lewis arv" - del 4

Avslutar citatserien från den aktuella boken, ”Lewis arv” av Petter Danling, med detta fjärde infobrev. Citaten är av Lewi Pethrus och har hämtats från sidorna 161-162 i boken. På vintern 1921-1922 var Lewi Pethrus nära att bli nedbruten till sin hälsa. Han hade då arbetat i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm i elva år utan att egentligen haft någon semester. Detta ledde till att han fick tjänstledigt ett halvår, vilket började med en resa till Palestina under en sjuveckorstid. Därifrån reste han vidare till Turkiet och Grekland. Slutligen for han också till Rom, där han stannade en vecka. Och jag citerar:

 

”Så fort det blev bestämt att jag skulle besöka Rom, var det klart för mig att jag skulle söka upp de romerska pingstvännerna… Då jag kom trapporna ned och stod utanför dörren till lokalen, hörde jag något underbart. Det var ett brus av böner, vars like jag inte hade hört på länge. Det påminde mig på ett slående sätt om våra bönemöten hemma i Filadelfia i Stockholm. Vilken härlig musik för en själ som törstade efter vederkvickelse! O, hur jag njöt där jag stod utanför dörren! Då bönemötet var slut gick jag in…

 

Mötesledaren läste Bibeln och talade över det lästa. Jag förstod inte vad han eller de andra sa, men deras brinnande och högljudda lovprisning kunde jag inte ta miste på. De ropade amen, halleluja och använde en del andra, italienska uttryck för lovprisning, som jag inte förstod. Och jag instämde naturligtvis och prisade Gud med dem. Under och efter ledarens tal frambar flera av de närvarande, budskap genom tungotal med uttydning. Bland dem som talade med tungor var en flicka i 12-årsåldern. Det var en härlig pingstluft över det lilla mötet. Gud var där…

 

På torsdag afton skulle de ha möte igen. Och jag gick dit på nytt. Vid detta möte var de annan av bröderna som läste Guds ord och utlade dess mening… Fastän jag inte förstod ett enda ord av hans tal, hade jag dock sällan hört en predikan som jag blivit så uppbyggd av. Det var en underbar smörjelse över vad han sa. Själv strålade han av fröjd. Bönemötet till slut var också mycket högtidligt…

 

Det är få tillfällen i mitt liv, som jag fått ett så levande exempel på den gudomliga brödrakärleken som vid mötet den 13 juli 1922 i den lilla källarlokalen i utkanten av Rom. Vi hade aldrig sett varandra förr men var förbundna med varandra, som om vi varit förenade hela livet. Det är endast Guds kärlek i Kristus Jesus, den sanna kristna brödrakärleken, som kan skapa ett sådant förhållande mellan fullkomligt okända människor. Det är denna kärlek, som redan här på jorden ger oss en försmak av himmelen… Med dessa intryck och med återvunna krafter kom jag hem till församlingen och till mötena i vår nya lokal vid Sveavägen.”

 

Tilläggas kan att den italienska pingströrelsen är numera den mest växande i hela Europa. Idag existerar minst 30 pingstförsamlingar bara i Rom. Smyrna Älvängen, där jag fortfarande är medlem, understödjer Pingstförsamlingen i Livorno. Antalet pingstvänner uppges totalt i Italien till 600 000, fördelade på 1 200 församlingar. Minst hälften av medlemmarna är immigranter. Afrikaner dominerar, men många är också latinamerikaner och östeuropéer - med betoning på rumäner.

 

Paulus skriver i Romarbrevet 1:7: ”Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Nåd och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.” Och han fortsätter i vers 10-12: ”Jag ber att jag äntligen skall få möjlighet att resa till er, om det är Guds vilja. Ty jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av Andens gåvor för att ni skall bli stärkta, eller snarare: för att vi tillsammans skall få tröst genom vår gemensamma tro, er och min.”

 

Sigvard Svärd