Brev 91

91. Från boken "Lewis arv" - 2

Återkommer här med ytterligare ett infobrev med citat från boken ”Lewis arv”, utgiven på Sjöbergs Förlag 2015. Redaktören för boken, Petter Danling, har på ett respektfullt och innerligt sätt låtit Lewi Pethrus komma till tals via dennes egna skrifter. I en tid då många inom Pingst och Baptism inte tycker att Pethrus teologiska arv har någon direkt betydelse, vill jag för min del mer utbrista: Heder åt Danlig för det arbete han utfört!

 

I detta infobrev citerar jag text av Lewi Pethrus från sidorna 71-73.

 

”I slutet av maj 1907 höll Baptistförbundet sin årskonferens i Tabernaklet i Göteborg…Av de religiösa samfunden hade Baptistsamfundet tagit de djupaste intrycken av den nya rörelsen …Pastor John Ongmans verksamhet i Örebro hade under ett och ett halvt årtionde verkat just i den riktning som pingstväckelsen gick. Redan vid den tiden fanns en tvådelning bland baptisterna som var ganska tydlig…I sin bibelskola och på sina konferenser höll han en andlig linje som inte i allt accepterades av de gamla baptistledarna...Samtidigt som konferensen pågick hade Barrat sina möten i Exercishuset (vid Heden, min anm.)…Jag kan ännu minnas det goda intryck pastor Barrat även nu gjorde på mig. Tidningarna höll på i det oändliga att skriva om oordning, extas och hysteri. Men Barrat var i sitt framträdande och i sin förkunnelse raka motsatsen till allt detta…

 

Många gamla samfundsledare trodde att de skulle kunna stå vid sidan av väckelsen och leda den…Men ska man få inflytande över rörelsens folk måste man ha dess erfarenheter…Detta att de gamla ledarna stod vid sidan var en av de stora svårigheterna, när pingstväckelsen bröt fram över hela världen…Om den nya rörelsen hade inskränkt sig till omvändelser och tillökning av församlingarna, hade säkert ingen pastor eller ledande församlingsmedlem satt sig emot den. Hur ytlig och slö en religiös ledare än kan vara, är han aldrig emot att hans församling ökas av nya medlemmar.

 

Men en verklig kristen väckelse har inte bara sådana följder. Den börjar i allmänhet hos Guds folk. Den rannsakar hjärtan och njurar. Att bli genomlyst av bibelordet och av Guds Ande och vara tvungen att göra upp och få klart i sitt liv allt som Gud inte kan se på med välbehag, är för många en sak som kan vara prövande nog. Den är ganska naturligt att, när människor med en förytligad religiositet manas att avsäga sig världslighet och ljumhet och lägga sitt liv helt på Guds altare, detta hos vissa personer möter motstånd.

 

Vad den nya väckelsen framför allt stötte på - en för många nära nog oöverstiglig svårighet - var den skam och det hån som följde med den framstormande väckelsen. Den profana pressens hån och gyckel och det frånstötande i mycket av väckelsen yttre väckte opposition hos en mängd av ledarna och hos många av samfundens ansedda och betrodda medlemmar. Det är min övertygelse, att det framför allt var på denna senare punkt den stora brytningen skedde mellan de gamla samfunden och pingstväckelsen.

 

Så ofta kristendomen uppenbarats i sin ursprungliga och övernaturliga kraft, har den alltid väckt opposition och till och med förföljelse. Detta var förhållandet vid dess framträdande med Jesus och apostlarna. Så fortgick det under större delen av de första århundradena, och varje gång Jesu Kristi religion förnyats genom en väckelse har samma inställning från världens och namnkristnas sida uppenbarat sig. Det är först när den kristna församlingen förlorar sin gudomliga karaktär och den övernaturliga kraften försvinner, som detta motstånd och denna förföljelse upphör.

 

Ja, ett helgat och gudfruktigt liv är många gånger nog för att väcka opposition. Om de kristna får uppleva något av den tillkommande världens krafter, blir det strax oro i de formkristnas och kristendomsfientligas läger.”

 

Något mer infobrev är snart att vänta från boken ”Lewis arv”.

 

Varma Kristushälsningar!

 

Sigvard Svärd