Brev 88

88. Från Norrköping 1917

 

Förlaget Filadelfia gav 1958 ut en bok om pingstpionjären Birger Zetterstens liv och tjänst. Egentligen skulle han själv ha stått som författare till en sådan skrift, han hade påbörjat ett skrivande, men kunde inte fullfölja detta arbete. Sjukdom slog till, vilket ledde till att han 1957 gick över gränsen in i den himmelska härligheten.

 

Förutom det Birger själv hade åstadkommit inför en kommande bokutgivning, brukades också annat efterlämnat material av Birger exempelvis muntliga minnen - då sonen Paul Zettersten tillsammans med sin bor Per och deras mor Lisa, sammanställde en bok som fick titeln ”Allt av nåd”. Förordet skrevs av Paul i januari 1958, han verkade vi denna tid som pastor för en pingstförsamling i Los Angeles.

 

Exemplaret jag har i min ägo, lämnades som present någon gång efter bokens utgivande, vid ett 70-årsfirande av Hugo Carlsson inom Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Gratulerande pastor, som också präntade sin namnteckning på försättsbladet, var Bo Hörnberg.

 

I ett kapitel (sid. 63-67) berättar Birger om Herrens ledning. Vid ett tillfälle 1917, under en bönenatt i en sal på Uppsalagatan 11, sa Guds Ande till honom att han skulle resa till Norrköping. Men då Birger protesterade och sa att det inte var möjligt eftersom han inte hade pengar så det räckte. Svarade Guds Ande med: ”Det har jag.” Följden blev att Birger löste biljett till Norrköping. På tåget var det en för Birger okänd man, också nyss påstigen, som vände sig till honom och sa: ”Jag känner igen er, och jag har hört er predika i Auditorium vid bibelskolavslutningen.” Sedan lämnade han över 15 kr med orden: ”Det här ska ni som hjälp till resan.”

 

Utkommen på stationen i Norrköping frågade mannen Birger vad han skulle göra i staden. Det visste inte Birger, men menade att Guds Ande har sagt till mig att fara hit. På frågan om hur han hade tänkt sig att bo, svarade Birger att han inte visste det heller. Varpå mannen säger: ”Så länge ni stannar här, ska jag betala kost och logi för er på ett hotell.” Nästa fråga från den okände mannen handlade om var Birger skulle göra för stunden. Men det hade inte heller Birger något svar på, utan yttrade: ”Vi får se hur Gud leder.” På förslag från mannen att följa med honom till Salem (1917 fanns det ännu ingen pingstförsamling i Norrköping) där konferens pågick.

 

Flera av metodistpredikanterna från olika håll i landet talade på kvällens samling, och hos en del var det en väldig längtan efter Guds Ande och Andens dop. En pastor som hade hört Birger Zettersten tala i Stockholm, och som hade en bror just i Norrköping tillika pastor, ordnade med sin bror så att Birger kunde bli kvar och tjäna med predikan i Betelkapellet. Det blev en hel vecka. Och jag citerar från sidan 65 i boken: ”Gud var mycket nära, välsignade och döpte själar i den helige Ande. En kväll hade vi ett mycket underbart möte, då väckelsen bröt igenom.”

 

Dagen därpå bjöd pastorn i Betelkapellet hem Birger på middag. Samtal fördes om Guds gärningar och vad som hade hänt i kapellet kvällen innan, och i samband med detta säger pastorn: ”Det här är ingenting nytt för mig. När min bror och jag blev frälsta, blev vi fyllda med den helige ande. Vi låg och bad på en kammare uppe på en vind i en stuga i Värmland. Det kom ett glädjerus över oss, och vi stannade inför Guds ansikte hela natten och fröjdade oss. Det här är inget främmande. Det är bara en förnyelse av vad jag har upplevt en gång.”

 

I ett senare möte stod pastorn upp inför församlingen och ”bekände” att han i församlingen exempelvis hade valt fel hållning i fråga om ungdomarna, han sa: ”Jag har försökt att intressera er att ta vara på ungdomen. När Anden sjunker blir det alltid så. Jag har försökt att få dem med på husbesök och annan sysselsättning, bara för att de ska komma i gång och göra något för Gud. Men nu förstår jag, att det inte är jag som skall driva dem, utan den helige Ande.”

 

I Jesu Kristi tjänst

 

Sigvard Svärd