Brev 85

85. En väckelsens hjälte i Uganda

 

På Svenska Missionsförbundets förlag, Stockholm 1917, gavs den lilla skriften ”Alexander Mackay - Ugandas hjälte” ut, författad av J. E. Lundahl. Skriften ingick i Svenska Missionsförbundets Söndagsskolbibliotek, och hörde till Serien 1. Biografier, N:O 7.

 

Lundahl skriver på sidan 3: ”År 1875 den 11 november lästes i Londontidningen Daily Telegraph ett brev från upptäcktsresanden Henry M. Stanley. Denne hade då på sina resor kommit till riket Uganda, som ligger längs norra och nordvästra stranden av sjön Wiktoria Njansa i Central-Afrika, och det var härifrån han sände hem till England det nämnda brevet, vari han berättade om detta land, dess skönhet och rikedom. Särskilt talade han om konungen, Mtesa, vilken önskade öppna sitt land för kristendomens och civilisationens välsignelser. I gripande ordalag uppfordrade Stanley den kristna världen att upptaga mission i Uganda.”

 

Bara några få dagar senare fick det engelska kyrkomissionssällskapet ett brev med underskrift (se sidan 4): ”Jag vill i denna sak bliva känd som en onyttig tjänare. Luk.17:10.” Inget namn fanns med, men i brevet gavs ett löfte, att om missionssällskapet ville börja mission i Uganda, skulle 90.000 kr skänkas för ändamålet. Ett upprop ”Ugandamissionen” bland kristna med stort intresse i mission, ledde till att nära 500.000 kr samlades in - och arbetare som sade sig vara redo att resa saknades inte. En av dessa var Alexander Mackay. Han var född 1849, son till en prästman i skotska frikyrkan. Vid 24 års ålder blev Alexander alltmer ivrig i att läsa Bibeln, och blev alltmer viss om sin missionärskallelse.

 

Alexander Mackay

I ett brev ett brev till sin far i november 1874 heter det (se sidan 6): ”Jag tackar Gud att han rikligt lärt mig förstå, att om kristendomen är värd något, så är den värd allt. Om den fordrar mycket av oss i uppoffring, och helig eld, så lönar den oss ock i allra högsta grad. Det gives intet förnuftigt mellanting. Antingen ren gudsförgätenhet eller helig hänförelse. Dock vet jag, att endast genom ett innerligt trosliv med min Frälsare kan jag en gång bli passande att vinna andra för honom. Varken arbete eller kunskap eller något annat kan göra mig duglig därtill, utan endast den Helige Ande. Gud fyll oss med din Ande! Det må vara vår bön - och han skall höra oss.”

 

Den 25 april 1876 avskiljdes Mackay och sju andra till det heliga kallet att resa till Uganda som missionärer. I slutet på maj landsteg de i Sansibar och fortsatte sedan till Afrikas fastland. Från kusten måste resan göras till fots. Afrikanska bärare anlitades för de stora förråden som måste tas med. I fyra avdelningar bröt de upp. Det blev inte lätt. Strapatser, sjukdomar och ett dödsfall bland de åtta missionärerna följde. Mackay blev efter en tid själv så sjuk med hög feber att han tvingades återvända till Sansibarkusten för att om möjligt bli frisk igen. Den 30 juni 1877 kom i alla fall de båda första missionärerna fram till Rubaga, huvudstaden i Uganda. De blev mottagna med stora ärebetygelser av kung Mtesa. En verksamhetsresa på hösten över Wiktoria-Njansasjön till Ukereve, fick ett tragiskt slut, då kungen där var fientligt sinnad mot missionärerna. På hans order i december blev två av missionärerna dödade.

 

I november 1878 kom så äntligen Alexander Mackay till Uganda. Mycket arbete och slit stod på programmet, evangeliskt och socialt. Och den 18 mars 1882 blev de första fem ugandierna döpta till Jesus Kristus. Sommaren 1884 hade de kristnas antal växt till 68. Den 10 oktober 1884 dog den välvillige kung Mtesa. Han efterträddes av sin 18-årige son Muanga. Bara få månader efter sin tronbestigning tog Muanga strid mot den kristna tron. Den 31 januari 1885 blev tre unga kristna, en var bara 11 år, gripna och efter skymfande behandling offentligt brända. Modigt bekände dessa sin tro under det att lågorna flammade. Nu var det sorgliga tider för Mackay, även en av missionärerna dödades i den uppkomna förföljelsen. Men det var också välsignade tider. Mitt i det onda blev människor frälsta. Offentliga gudstjänster fick inte hållas och det var förbjudet för folk att besöka missionsstationens område. Men under nattens kolmörka skydd kom frälsningssökande människor dit, tog emot undervisning och lät döpa sig. Så växte församlingen mitt under allt yttre tryck vecka efter vecka. I början av 1886 bestod församlingen av 150 personer.

 

Samma sommar började en förskräcklig förföljelse. En prinsessa hade övergått till kristendomen och visade offentligt sin tro. Detta uppväckte kung Muangas vrede. Den 5 juni blev 32 kristna brända på ett stort bål, sedan de först torterats på ett fruktansvärt sätt. Nu var det en svår period för de nu endast två återstående missionärerna. Snart stod Mackay helt ensam, då hans siste kamrat mitt i förföljelsen kallades hem till England. Mer än någonsin var Guds ord Mackays tröst och styrka. Och så hade han sina kristna vänner, vilka ofta smög sig till honom för att få kraft, tröst och djupare insikt i trons sanningar. Och med dessa följde nya åhörare, som trots allt inte avhöll sig från att söka det enda nödvändiga. Elva personer blev döpta de första veckorna efter förföljelsens utbrott. Mitt i detta arbetade också Mackay oförtrutet vidare med en översättning av Matteus evangelium.

 

Slutligen kom den stund då även Mackay måste skiljas från Uganda. Lundahl skriver på sidan 21: ”Ännu en gång samlade Mackay de äldsta omkring sig och förmanade dem att taga sig an den späda församlingen. Ännu en gång fylldes hans hus med kristna, som under tårar togo avsked av sin älskade lärare. Sedan lämnade han Uganda den 21 juli 1887 och flyttade till den södra stranden av Wiktoria-Njansasjön. Han hade hoppats att ännu en gång få återse Uganda. Men detta hopp gick inte i fullbordan. I sin gamle väns, hövdingen Makolos, område slog han sig ned och grundade en ny missionsstation, Usambiro. Här arbetade han särskilt bland en skara kristna från Uganda, som flytt sitt fädernesland. Åtskilliga av dem sökte han även utbilda till predikanter och lärare för deras eget folk.”

 

Upptäcktsresanden Stanley, som var den som inledningsvis uppmanat till kristen mission i Uganda, besökte här Mackay och vistades flera veckor på hans station. Och Stanley säger (se sidan 22): ”Mackay har ingen tid att känna sig olycklig, att jämra sig och sucka. Gud vet, att om någonsin en människa hade anledning att känna sig ensam och övergiven, så vore det Mackay … att (i denna situation, min anm.) få höra, huru han morgon och afton innesluter sin trogna skara i Guds barmhärtighet och trofasthet, det förtjänar, att man för hans skull gör en lång resa och hos honom hämtar nytt mod och ny tillfredställelse.”

 

Men missionssällskapt som sänt ut, ville också att Mackay nu skulle återvända till England, då hans hälsa var förstörd genom feber. Men han vägrade och skrev den 2 januari 1890 ett brev till missionssekreteraren (se sidan 22): ”Huru kan ni skriva till mig: ´kom hem´? Under denna stora brist på arbetare får ingen lämna sin plats. Skicka först hitut 20 män, så skall jag kanske komma och hjälpa eder att uppsöka ännu 20 andra att sända ut.” Troligtvis anade Mackay inte då att Gud istället skulle kalla honom hem till himlen. Strax en månad efteråt, den 8 februari, dog han i svår feber, endast 41 år gammal.

 

Avslutar med ytterligare ett citat av Lundahl (se sidan 23), om ett resultat i hög grad av Mackays gärning: ”I början av 1890-talet, började en så väldig anslutning till evangelium, att något dylikt väl knappast finnes omtalat i missionshistorien. Ett stort antal missionärer blevo utsända. I huvudstaden byggdes en kyrka med 4.000 sittplatser. Och missionärernas hus rent av stormades av människor, som ville köpa biblar. De omvändas antal kunde snart räknas i tusental, ja, i tiotusental.”

 

Fotnot: Afrikas karta har genom olika politiska konsekvenser förändrats sedan den här aktuella tiden. Även namn på vissa platser har förändrats.

 

Hälsningar i Jesu Kristi namn, från Sigvard Svärd!