Brev 82

82. Frihet åt pingstförsamlingar - 1

 

Alf Lindberg doktorerade 1991 i Lund med avhandlingen ”Förkunnarna och deras utbildning - Utbildningsfrågan inom Pingströrelsen, Lewi Pethrus ideologiska roll och de kvinnliga förkunnarnas situation” (Lund University Press). Från den avhandlingen tar jag här fram sådant som berör pingstförsamlingars frihet och rätt att räkna sig som pingstförsamlingar.

 

På hösten 1952 blev Vigselnämnden till, inom dåvarande Pingströrelsen, som ett resultat av bristande sedvanlig teologisk utbildning, hos de flesta av dess pastorer, jämfört med vad Kungl. Maj:t krävde. Men Vigselnämnden fick därmed också, kom det att visa sig, en avgörande betydelse för alla pastorers och församlingars rätt till existens inom Pingströrelsen. Redan 1958, när föreståndaren Einar Olsson för pingstförsamlingen i Trollhättan vägrade - ”med hänvisning till att varje pingstförsamling var fri och självständig” - att avsluta sitt samarbete med pastor Sven Johansson i Avesta som ansågs var fel i läran, drog Vigselnämnden efter en skrivelse av ett 75-tal pingstpastorer, in Einar Olssons vigselbehörighet. Och Lindberg tar i sammanhanget med två citat (fotnot 44 på sidan 276), först av Lewi Pethrus redan 1955: ”Varje församling bör också ha frihet att själv besluta, vem som de vill kalla till sina möten”, och vidare av maranatapastorn Arne Imsen 1970: ”Men Einar Olsson ville inte kapitulera för orättmätigt maktspråk. Han bjöd belackarna överraskande motstånd genom att frejdigt proklamera den fria församlingens suveränitet och rätt att, utan ovidkommande inblandning utifrån, sköta sina inre angelägenheter”.

 

Frågan om indragen vigselbehörighet aktualiserades flera gånger under 1950-talet. Bland annat finns ett parallellfall från Trollhättan, nämligen Filipstad och Hallstahammar. I ÖM:s veckotidning Missionsbaneret nr 52 1988 (fotnot 46 sidan 277) skrev signaturen HA om detta: ”Pingströrelsen har lyckats med konststycket att utesluta en av de fria församlingarna. Av det kan man dra slutsatser om både frihet och gemenskap. Att lära av historien, det är svårt, det…”.

 

I den aktuella skriften av Alf Lindberg hämtar jag följande kring Vigselnämndens makt över Pingströrelsens pastorer och församlingar (sid. 277-278): ”Vid ett sammanträde som Vigselnämnden avhöll den 8 december 1988 beslutade den enhälligt att fyra namngivna pastorer (Bror Spetz, Carl-Gustaf Severin, Klas Lindberg och Bertil Svärd, min anm.) i Södermalmskyrkan ´från och med den 1 juli 1989 inte längre får vara vigselförrättare inom Pingströrelsen. Vigselnämnden har motiverat sitt beslut med att Södermalmskyrkan och dess pastorer i ord och handling visat sig inte vilja räkna sig som ett med Pingströrelsens övriga församlingar. Nämnden har anhållit att länsstyrelsen återkallar ifrågavarande pastorers behörighet att viga inom Pingströrelsen.´

 

Som en följd av detta skulle också Södermalmsförsamlingen förlora sitt statsbidrag och strykas ur pingstförsamlingarnas Årsbok där alla pingstförsamlingar finns med. Dessutom fick församlingen inte längre annonsera sina möten i Dagen. Södermalmskyrkan protesterade mot Vigselnämndens agerande i ett brev några veckor senare vari man bl.a. framhöll att, ´det synes orimligt att en vigselbehörighet skulle kunna bringas att upphöra av den anledningen att den pingstförsamling, där befattningshavaren är verksam, skulle av vigselnämnden anses inte längre vara ´en del av Pingströrelsen´, och såsom motiv anföra att församlingen ´bidrar till att splittra andra pingstförsamlingar´ och att ´man´ skulle anse de (andra) uppbyggda pingstförsamlingarna som ´andligt vilseförda och odugliga som väckelsens redskap´(tidningen Dagen 88 12 13).”

 

Till det ovanstående kan det vara på sin plats att ta med ett citat av pingstpastorn Karl-Erik Heinerborg från en brevintervju med honom, Dagen 90 07 20, gjord av Olof Djurfeldt: ”Jag anser att det fortfarande finns viktiga och principiella skillnader mellan pingströrelsen och samfunden. Det finns fortfarande ingen överstyrelse som har rätt att handla på hela rörelsens vägnar” (fotnot 47 sidan 277). Och i ett tidigare citat heter det (fotnot 48 sidan 277), också i Missionsbaneret nr 52 1988, formulerat av pseudonymen Helga Frommare: ”Låt oss klargöra frågan riktigt tydligt. Alltså: De fria, självständiga församlingarna inom den svenska Pingströrelsen har genom de gemensamma organ som tillkommit på Statens initiativ uteslutit en av de fria självständiga församlingarna ur den obefintliga gemenskapen.”

 

(PS. Märk väl att jag i mitt infobrev här inte tagit någon ställning till omnämnda uteslutna pingstpastorers lärouppfattningar.)

 

Sigvard Svärd