Brev 72

72. Väckelselitteraturens betydelse, del 1

 

Det är uppenbart att kristen uppbyggelselitteratur, from och läromässig, hade en avgörande betydelse för framväxten av den tidiga baptismen och pingströrelsen i Sverige under 1800- och 1900-talen. Gudfruktiga kolportörer utgjorde i hög grad orsaken till resultatet.

 

Författaren och litteraturrecensenten, tillika dåvarande samfundsledaren inom Svenska Frälsningsarmén, Ulf Sundblad, gav 1992 på förlaget Bokhuset i Helsingborg, ut boken ”Från postilla till pocket - Den svenska frikyrklighetens litteraturhistoria cirka 1830-1980”. Citerar här från sidorna 69-70:

 

”1851 övergick prästen Anders Wiberg till baptismen. Som präst i Hälsingland hade han lärt känna ”hedbergianarna” (namnet efter den finske väckelseprästen Fredrik Gabriel Hedberg, min anm.), och genom studier hade han funnit den baptistiska läran rättare än den lutherska kyrkans. Han döptes i Köpenhamn av den landsförvisade F O Nilsson. Under tre års vistelse i Amerika befäste han sin tro och kunde 1855 bli ledare för Stockholms baptistförsamling. Därmed var Wiberg en centralgestalt i en växande väckelserörelse. Med tidskriften Evangelisten gav han denna ett samlande namn.

 

Wiberg publicerade flera skrifter och översatte verk av baptistteologer. På eget förlag gav han tidigt ut Förklaring afgiven inför Hudiksvalls nådstufurätt och andra mindre skrifter. Men det verk som kom att föda starkaste reaktion var Hvilken bör döpas? Som kom ut 1852 på Bonniers förlag.

 

Denna skrift provocerade inte bara Wibergs närmaste tidigare kolleger inom prästerskapet- Flera av kyrkans främsta ledare kastade sig över den. Biskop Anjou i Visby och biskop Landgren i Härnösand skrev varsina motskrifter. Kontraktsprost Backlund i Medelpad författade en rad stridsskrifter mot läsarna i allmänhet och baptisterna i synnerhet. Folkskollärare Jöns Ljung i Sölvesborg gav ut en tolvöresskrift om Det falska och skefa uti baptismen och separatismen. Den skånske prästen och flitige traktatförfattaren Per Nymansson deltog också i motståndet mot baptismen, liksom prosten Petrelli i Söderköping och många andra från landets delar. Baptisterna svarade på mångfalden genom att publicera böcker av amerikanska baptistteologer, oftast översatta av Wiberg. Axel Rechnitzer, predikant i Betaniakapellet i Linköping skrev flera modiga böcker under samlingsnamnet Rätt och sanning.

 

För att rätt förstå effekten av Wibergs första bok om dopet må man minnas att baptismen under denna häftiga debattid var en förtyckt minoritet, ständigt hotade med böter och fängelsedomar. Det finns flera exempel på landsförvisningar och frivillig landsflykt. Mot sig hade dessa debattörer som oftast var lekmän det akademiska etablissemanget, lett av prästerskapet och av den kyrkligt präglade lagstiftningen.”

 

Återkommer i nästa brev om några dåtida världsevangelisters prediko- och läroskrifter.

 

Hälsningar i Jesus Kristus!

 

Sigvard Svärd