Brev 112

112. Andens ledning och uppenbarelse

 

Efter att jag den 23 september 1968 hade kommit tillbaka till Gud från min avfällighet, följde en tid av viktiga beslut angående mitt fortsatta liv som återkommen i frälsningen. Det var inte bara det att jag behövde byta arbetsplats i Lammhult för att undgå somliga dåligheter. Jag var också tvungen att avsluta kompisskap och förhållanden som inte var bra för det sätt jag ville leva på som väckelsekristen. Med detta sagt, varken kan eller vill jag skylla på någon annan för hur jag hade betett mig i mitt avfälliga tillstånd. Och knappast någon av dessa var heller envisa frestare eller motståndare till mig som återfrälst. Som väl var fick jag erfara Andens ledning och uppenbarelse till att ta steg efter steg, in i det som var Guds vilja och plan med mitt liv.

 

Här ska jag berätta om ett Andens verk - och det är endast min upplevelse av verket jag tecknar.

 

Skadeskjuten som jag var av bortvändheten från Herren och hans vägar, ställde jag mig mycket bestämd till att för alltid leva ensam utan någon kvinna vid min sida. Jag skulle likt Paulus inte gifta mig. Av olika anledningar var jag rädd för närhet. Men det var ihop med mitt då brinnande engagemang som medlem i Lammhults Filadelfiaförsamling, som jag kom i närmare kontakt med Kerstin Lindlöf. Hon jobbade som kontorist på sin pappas och farbrors möbelfabrik, Lindlöfs Möbler - hon var också medlem i Filadelfia. Kerstin visade sig vara jätteduktig på att måla stora affischer och banderoller. När jag i min nyvunna iver att tjäna Gud, ville att församlingen skulle nå ut på ett mer dramatiskt sätt med reklam för mötesserie och tältkampanjer, bad jag Kerstin om hjälp. Vilken Andens ledning och uppenbarelse detta visade sig vara.

 

Kerstins villighet att tjäna Gud, gjorde mig glad och tacksam i tron. Dessutom upptäckte jag hur gott jag trivdes i hennes sällskap, och att jag inte heller kände mig lika rädd som annars. Det var något kvinnligt trofast med Kerstin som gjorde mig livstrygg. Men även om jag var nöjd och upprymd över läget, så var tydligen inte Kerstin det på samma vis. Sommaren 1970 bestämde hon sig för att till hösten gå den dåvarande månadsbibelskolan i Smyrna Göteborg. Hon sökte ju också Guds vilja och plan med sitt liv. Av flera orsaker, även detta med Kerstin, föranledde det mig att den sommaren låna ett semestertomt hus och i ensamhet med Gud och Bibeln, fasta utan mat och dryck i sex dagar.

 

När Kerstin hade åkt iväg till Göteborg, infann sig en ledsnad och sorgsenhet hos mig. Jag försökte att tänka bort henne, och föreställde mig henne som församlingsevangelist på något ställe i Sverige. Det gjorde ont att tänka så, men jag ville ju att hon skulle få gå ut i sin kallelse. Kerstins kamp på bibelskolan för sin framtid får hon berätta om själv, men min kamp blev alltmer svår ju närmre tiden gick för att bibelskolan skulle ta slut. Via en av hennes bröder, framförde jag hälsningar till henne om min förbön och önskan om Guds vägledning. Några dagar innan bibelskolan hade slutdatum, vaknade jag på natten i mitt föräldrahem - långt innan det var dags att stiga upp och gå till jobbet på Ljungsåsa Möbelfabrik - och drabbades av skräck och ångest inför vad som kunde tänkas ske med Kerstin efter bibelskolan. Jag minns hur jag vände mig i sängen inåt mot väggen, och i mitt hjärta kved och ropade på Gud om min saknad efter Kerstin.

 

Plötsligt utan förvarning, medan jag led oroliga kval, hörde jag Herren säga: ”Kerstin ska komma tillbaka till Lammhult efter bibelskolan. Hon åker inte ut i landet till någon församling för evangelisttjänst - och hon kommer hem till dig.” Alltså det som hände med mig just då är nog närmast oslagbart. Jag drabbades av glädjefnatt, for upp ur sängen, tog mig ner i köket från mitt rum på andra våningen, satte mig under köksbänken och bara jublade med tysta hallelujarop. Det kändes som om jag befann mig i en stund av gudomlig uppenbarelse!

 

Fast när jag gladdes över budskapet, tänkte jag inte längre än till att Kerstin kom hem till Lammhult igen och att vårt samarbete i evangelisation skulle fortsätta som förut.

 

Men när jag fick se henne på första bönemötet i Filadelfia efter att hon var hemkommen, flammade det upp en kärlekslåga i mitt hjärta som kom att vända upp och ner på allting hos mig. Nu fanns det något mer än en evangelisations-relation. Jag förstod att jag var upp över öronen kär i denna fromma, älskliga och söta flicka. Men kunde vi passa för varandra, med tanke på hur olika vi levt? Och skulle hon kunna lugna min ångestladdning inför att leva i ett äktenskap? I den smällkalla vintern, på nyårsnatten när året nyss hade blivit 1971, i baksätet på en Folkvagn – kan man säga att jag friade. Det gick till så att jag med handsken på, letade tag i hennes likaledes handskbeklädda hand - och med hjärtat i halsgropen, och med min själ i min hand - tryckte den något försiktigt. Hade inte Kerstin då svarat med en lätt tryckning tillbaka, hade jag aldrig försökt igen.

 

Snart satt vi tillsammans på församlingens möten. Jag var så lycklig. I juli månad 1971 förlovade vi oss. Vi visste inte då vad det skulle medföra för oss att tillsammans gå Guds väg. Kerstin blev också min hustru, vilket hon pris ske Gud, är än idag. Tre barn har vi fått: Rebecka, David och Kajsa. Som fru till mig, en radikal och apostolisk pingstpastor, har Kerstin varit och är det bästa som kunde hända mig. Aldrig har hon nyfiket ställt frågor om själavårdsärenden jag haft. Däremot har hon utifrån sin lugna och säkra tro, uppmuntrat mig till fortsatt helig bibel- och profetisk tjänst.

 

Sigvard Svärd