Brev 110

110. Några profetiska tilltal riktade till mig - 3

 

”Släck inte Anden. Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda” läser vi i 1 Tess.5:20. Och i Apg.21:9 berättas det att evangelisten Filippos hade ”fyra döttrar som profeterade”. Detta är det ena i saken att hålla sig till som troende. Det andra är att det bevisligen kan komma en profetisk hälsning genom person, ung eller gammal, som kanske inte ens är medveten om att - i en viss stund eller situation - gå den helige Andes ärende. Bibeln tecknar flera exempel på sådant handlande av Gud. I Ords.21:1 heter det: ”Kungens tankar är som vattenflöden i Herrens hand, han leder dem vart han vill.” Hör bara på vad han kallar och säger till den persiske hednakungen i Jes.45:1: ”Så säger Herren till sin smorde, till Koresh vars högra hand jag har fattat för att slå ner folken framför honom”. Man kan också ta med Kaifas, översteprästen i Jerusalem det året Jesus gav upp andan. När han yttrar om Jesus, att det är bättre att en man dör för folket än att hela folket går under, utan att Kaifas medvetet verkade i en helig profetisk anda, skrivs det i Joh.11:31: ”Detta sa han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket.”

 

I början av maj månad 1968, vid 22 års ålder, befann jag mig fortfarande i ett avfälligt tillstånd. Det skulle komma att pågå ytterligare några månader. Ingen människa visste hur illa ställt det var med mig andligt och själsligt. Och en strid mellan ljus och mörker utkämpades om min själ. I mars hade Gud räddat mig från ett självmordsförsök på riksväg 30 i Småland, strax före Hoks Herrgård från Jönköping räknat. En söndagskväll i samma månad sitter jag nu och tre andra i en Folkvagn något norr om Skillingaryd, inom ett tomt område vid sidan av E4. Det är helmörkt utanför oss. Klockan är kring 21. Hur det kom sig att vi skulle åka ut från stället och tillbaka ner mot Skillingaryd, minns jag inte. Men föraren, en kompis, kör i alla fall ut på E4, över högra norrfilen, och hinner nästan börja svänga vänster söderut på vägbanan, när olyckan sker. Möjligen hann föraren i bilen som körde in i vår bakvagn bromsa ner något från sina 90 km, men kraften i krocken var ändå fruktansvärd. Av kollisionskraften for vi ner i höger dike och sedan vidare in i skogen. Det hann flimra förbi några träd, innan vi med en tung duns smällde in i ett större träd och blev stående där. Vi kravlade oss ut ur den rykande bilen, som var rejält intryckt både bak och fram. Någon var skadad, någon chockad, alla hade vi ont och var lomhörda. När jag som den förste av oss hade tagit mig upp på E4, kommer en kvinna i medelåldern mig till mötes. Bakom henne skymtar jag i mörkret bilen som kört på oss. Kanhända lyste vänster framlykta. När kvinnan når fram till mig ställer hon en fråga, märkligt nog inte om olyckan. Mänskligt sett ovetande om vem jag var frågade hon: ”Hur har du det med Gud?” Jag knappt hörde min egen röst eller kände igen den på grund av den nedsatta hörseln, men vet att jag svarade: ”Det är inte bra, det är dåligt.” Kvinnan berättade då, och pekade bakåt mot bilen som skymtade på vägen och på en kille i min ålder som nu stod bredvid bilen, att det var hennes son, att han hette Bengt Andersson och var pingstevangelist. Senare, på polisstationen i Vaggeryd, kunde jag inte komma ifrån tankar på Gud.

 

Ett år efter min nyupplevda frälsning, i augusti 1969, blev jag tillfrågad av föreståndaren för söndagsskolan i Filadelfia Lammhult, hur jag såg på att börja lite smått att hjälpa till med en klass i söndagsskolan. Det visade sig att jag tilldelades den busigaste klassen, en grupp pojkar i 8-9-årsåldern. Men det skulle å andra sidan visa sig innebära en nödvändig mognadsprocess för mig, utan tvekan genom åtminstone ett profetiskt nedslag. Fast den lille spolingen som den helige Ande kom att bruka för uppgiften, hade ingen aning om vad som hände invärtes med mig. En söndag handlade bibeltexten om Saulus på Damaskusvägen. Fortfarande hade jag kvar en del beteenden i fråga om stil och attityd från tiden utan Gud. När jag håller på att berätta med egna ord om den dramatiska händelsen, och uttalar att Saulus var på väg att fängsla flera kristna och se till att de dödades. Ja, att han kom ridande på Damaskusvägen hård och tuff, blev jag avbruten av en av pojkarna. Utan att räcka upp handen först, säger han högt rätt ut till och om mig: ”Inte så tuff som du!” För en stund kom jag av mig och liksom tappade målföret. Även om jag hämtade mig fort, tog jag samtidigt pojkens utlåtande om mig som just ett profetiskt nedslag i mitt liv: Alltså, att det var dags att ta nästa steg in i trons tjänst och bort från sådant som hörde till avfälligheten. Alltså, att fokusera mindre på mig själv och mer på Jesus.

 

Min första församlingstjänst var som medarbetare i Filadelfiaförsamlingarna i Gnesta och Järna, med start i januari 1977. När församlingarnas gemensamme pastor och föreståndare antog en kallelse till annan pingstförsamling i Sverige, gick frågan till mig om den tjänsten. Eftersom jag kom att svara ja, gick jag in i denna uppgift från 1 maj. Församlingarna var olika, så till vida att i Järna var det större rörlighet på medlemmarna då det var nära till Södertälje, samt att det fanns medlemmar som i tydligare omfattning ville göra sin röst hörd. Kan säga att jag trivdes som pastor och föreståndare i båda församlingarna, med olikheterna de båda kännetecknades av. Att det var i Järna, efter ett par tre år, som önskemål om att få framföra förslag till mig om predikoämnen, var således inget att förundras över. För att tillmötesgå detta önskemål, satte jag ut ett låst skrin i foajén med möjligheter att sticka i papperslappar med skrivna förslag. Det gick en vecka utan att något förslag i skrinet. Det gick två veckor och det var fortfarande tomt. Men så efter tre veckor fann jag en lapp i skrinet. Det var skrivet av en av de äldste i församlingen och texten löd: ”Låt den helige Ande leda dig broder!” Detta tog jag som ett profetiskt meddelande - även om det kändes rätt humoristiskt också. Och efter det har jag aldrig i någon församlingstjänst ”släppt tyglarna” till vem som helst, att på ett liknande sätt få blanda sig i min predikogärning. Ett beslut som har bevarat mig i en fast övertygelse om att vara särskilt kallad, Andesmord och sänd av Herren att predika hans ord.

 

I Jesu Kristi namn!

 

Sigvard Svärd