Brev 109

109. Om både dop och andedop

 

Att troendedopet, det baptistiska, skulle få stryka på foten inom samfundet Equmeniakyrkan (bestående av tidigare missionsförbundare, tidigare metodister och tidigare baptister) i dess samverkan med Svenska kyrkan, det menar jag, var helt väntat (se hemsidan för Ur-Baptistisk Pingst under fliken ”debattartiklar” och läs min artikel: ”Väntat att baptisterna förpassats till marginalen”).

 

I ett journalistiskt referat i tidningen Dagen 23/11 2016 finns ett uttalande av Olle Alkholm, biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan: ”Det fördjupade samarbetet förutsätter också att församlingarna delar samma dopsyn, vilket i praktiken innebär att den lokala Equmeniaförsamlingen inte troendedöper personer som blivit döpta som barn.”

 

Ekumenikutskottet inom Svenska kyrkan skrev inför kyrkomötets beslutfattande i Uppsala, som hölls i dagarna, följande i ärendet: ”En övergripande överenskommelse som tar hänsyn till dopfrågan är inte möjlig för Svenska kyrkan, som alltid i luthersk tradition har hävdat det enda dopet som central ståndpunkt. Det är genom det enda dopet som människan får gemenskap med Kristus och upptas i den kristna kyrkan. Dopet kan inte göras ogjort och inte göras om.”

 

--------------

 

Har nyss läst Christer Åbergs bok ”Den längsta dagen” (Semnos förlag 2016), alltså han med bloggsajten apg29. I en händelse (sidan 121) ställs troendedopet på sin spets för Christer. Han har precis i natten genomgått den oerhörda upplevelsen av att hans gravida hustru Marie, abrupt har avlidit i fostervattenembolism. Mitt i allt var ändå en liten pojke född, Joel. Christer sitter på en stol på sjukhuset med den nyfödde i sin famn, som inte heller han kommer att överleva.

 

Den gode sjukhusprästen formulerar ett förslag eller likt en fråga till den chockade och sörjande Christer: ”Vid sådana här tillfällen brukar man göra nöddop…”. Här kunde det verkligen ha varit läge för Christer att passa på för lille Joels skull. Men han tittade upp mot prästen och sa: ”Dop kan inte frälsa. Det är endast genom tron på Jesus som man blir frälst, så jag säger nej.” Prästen nämnde inte något mer om nöddop sedan. Exakt 04.27 dog pojken i Christers famn.

 

Och jag säger: Om bibeltron finns brinnande och noggrann redan innan hos en kristen, håller den troligtvis bättre vid skarpt läge.

 

---------------

 

I boken ”Om att finna LIVET - i livet” av KG Larsson (eget förlag 2016) hänvisar han på sidan 189, under kapitelrubriken ”När Anden faller”, till ett reportage i den i kristna kretsar ökända veckotidningen SE, nummer 51-52 1948. En journalist från tidningen skriver respektfullt om ett väckelsemöte i Pingstförsamlingen i Örnsköldsvik:

 

Mötet är utannonserat till klockan fyra men redan en halvtimme tidigare är det alldeles fullt i kyrkan. Så fullt att massor får vända. Man står i gångar och korridorer då bänkarna för länge sedan är fullsatta… Så börjar då bönen (bland de som samlats för mötet, min anm.): Tack käre Jesus för att vi allesammans fått samlats inför Ditt ansikte i kväll. Tack Jesus för att du vill låta Din Ande falla över detta möte… Församlingen ber nu högt och bönens lovsång stiger och faller under några minuter. En man reser sig och börjar tala i tungor. Han är Andedöpt och har fått ett budskap att frambära till de församlade. Detta budskap är något som Herren direkt vill ge församlingen och denna man får nu utgöra redskapet. Han talar mycket högt, men ganska lugnt och på ett tungomål som man inte förstår. Närmast kan man jämföra det med någon afrikansk dialekt eller dylikt. För att man skall förstå vad som sagts är det ordnat så, att antingen han själv eller någon annan omedelbart får ”översättningen”. I det här fallet är det en annan man som nu mycket högt ropar ut budskapet och slutar med ett ”så säger Herren”. Genast blir bönesorlet starkare och man hör glädje i rösterna. ”Tack, käre Herre, att du är mitt ibland oss!”…

 

Efter predikan vidtar åter bön som nu stiger som en mäktig bifallsstorm mot taket. Man ropar ut sin tacksamhet till Herren och tackar för nåden och syndaförlåtelsen… Strängmusik, unison sång och bön igen, varefter mötet är slut. Många går hemåt i sin tro och vissa om sin frälsning. En och annan stannar emellertid och sitter nu med nedböjt huvud. Det är ofrälsta, som gripits under mötet. Gripits av orden och de frälstas segervisshet. Predikanter och evangelister skyndar de olyckliga till hjälp och snart ligger små grupper på knä här och där i den delvis släckta kyrkan. Det ropas högt och intensivt om nåd och förlåtelse och Herren möter enligt sitt löfte till en ny frälsning. Så går de nyfrälsta hem som pånyttfödda människor. Frågar man hur det känns möts man av ett oftast rödgråtet ansikte som emellertid strålar av glädje. De är övertygade om sin frälsning. Det tar närmare en timme efter mötets slut innan lokalen börjar tömmas. En och annan stannar dock fortfarande kvar och sjunker ned på knä i bänkarna. Man tror på löften i Bibeln och går till Herren i bön med sina vardagliga bekymmer och svårigheter.

 

Jesu frid i adventstid!

 

Sigvard Svärd