Brev 108

108. Några profetiska tilltal riktade till mig - 2

 

”De övervann honom (den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, våra bröders åklagare, min anm.) genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörd ord…” (Upp.12:11).

 

Någon gång under sommaren 1966 kom jag som 20-åring en morgon gående på en gata i Borlänge. Jag var mitt upp i avfälligheten och avståndstagandet från den heliga kallelse, Gud tidigare i livet visat mig på, att han hade för mig. Det var söndag. Kvällen innan och långt in på natten hade jag varit redlöst berusad av alkohol. Min jacka hade någon gång under tiden, av någon anledning, gått sönder vilket tydligt syntes. Och jag mådde pyton i min baksmälla. På lite håll får jag se en flicka, något yngre än jag, komma gående mot mig. Hon tittar något storögt på mig och jag tittar lite slött på henne när vi ska till att mötas. Utan att veta det minsta om min verkliga livssituation, eller utan att veta om att Gud sökte efter att få mig tillbaka till sig, säger hon vänligt - och som jag tror - profetiskt i Anden: ”Det finns ett bättre liv att leva.” Helt överraskad och tagen av hennes ord, kommenterade jag erkännande lite platt med: ”Jag vet det.” Sedan hälsade hon mig välkommen till en tältkampanj som stadens Maranataförsamling höll just då i ett närliggande område i Borlänge. Kommer inte ihåg om jag såg den flickan igen, men glömmer henne aldrig och det hon sa till mig.

 

Efter mycket dramatik av olika slag, var jag åter i Frälsarens famn och i kallelsen - räknat från den 23 september 1968. Tyvärr hamnade jag i ett missmod efter ett par år och tyckte att Gud kändes långt borta. Orsaken stod att finna i att jag efter att ha blivit frälst på nytt, brann så intensivt för väckelse och bad så högljutt i Filadelfiaförsamlingen, Lammhult om väckelse, att flera andra medlemmar och bedjare blev störda av mitt sätt att vara och be. De upplevde sig orättvist behandlade. När jag blev förmanad och uppmärksammad på olämpligheten, ledde detta till ett tros- och kallelseproblem hos mig. Den sunt framförda tillrättavisningen låste mig andligt och jag kände mig på ett oandligt vis påhoppad. En söndag mitt i min kamp, skulle den kristne riksdagsmannen från Borås, Axel Gustavsson, predika i kyrkan. Pålysningar från talarstolen i förväg, hade presenterat honom som en väckelseförkunnare. Någon sådan förväntan hade inte jag på riksdagsmannen där jag satt en bit ner i lokalen, men det visade sig att jag hade fel. Och ändå var det direkt efter predikan som det bästa för mig inträffade. För då profeterade plötsligt Axel. En enda mening i det profetiska budskapet kom att lösa mig ur min trons kramp, då det på pricken talade rätt till mig. Här ungefärligt - efter min hågkomst: ”Herren säger att du inte ska låsa fast dig i något som inte är avgörande för tron, så att du inte kommer vidare i det som jag har utsett dig till.”

 

En predikant och bibellärare, vid namn Harry Lindmark, gästade Filadelfiaförsamlingen i Lammhult någon gång strax efter att jag som 25-åring, 1974, hade blivit avskiljd till äldste i församlingen. Efter söndagens förmiddagsmöte samlade Harry äldstekåren på estraden och bad förbön för var och en av oss. Under det att han bad för mig, började han profetera i Herrens namn och säger: ”Jag har kallat dig till en helig och särskild uppgift för mig. Det kommer att kosta dig mycket, men jag ska hålla med den kraft och visdom du behöver. Var ödmjuk och frimodig.” Just då tänkte jag inte på någon annan uppgift än den äldstetjänst jag redan stod i. Att jag från januari 1977 skulle gå in i pastorsuppdrag, och i samband med det, komma att sätta mig in i och undervisa om olika former av ockultism - hade jag då ingen aning om. På mer än ett sätt har jag utifrån kallelsen fått handla i ensamhet och utan att först rådfråga och konsultera.

 

När jag, 30 år fyllda, skulle till att hålla min ”avskedspredikan” som en av de äldste i Filadelfia Lammhult, för att sedan fara till Gnesta och Järna för predikanttjänst där, då blev det så att jag i tron kom att använda block och penna - i syfte att göra det lättare för folk att hänga på. Nu var detta inte enda och första tillfället jag predikade i församlingen, men annars var det mestadels bland barn och ungdomar jag höll bibelundervisning - i egenskap av framför allt söndagskolans föreståndare. Just när jag en halv timma före söndagsmötets början, kommer bärande på blockstativet, får min far, Ruben, syn på mig. Han hade precis återvänt efter att ha skjutsat hem några barn från den nyss avslutade söndagsskolan. Det han i både allvarlig och humoristisk mening yttrar, med hänvisning till orden från Bibeln om Jesus: ”Och han bar själv sitt kors.” (Joh.19:17), menar jag idag, 40 år senare, har visat sig vara en profetisk bekräftelse av Harry Lindmarks tidigare profetia - vilken pappa för övrigt inte visste något om.

 

Önskar Herrens välsignelse till var och en som läst detta brev!

 

Sigvard Svärd