Brev 107

107. Några profetiska tilltal riktade till mig - 1

 

Först i inledningen av detta brev kan jag inte avstå från att uttrycka hur bekymrad jag känner mig inför det faktum, att antalet pingstförsamlingar minskar som läromässigt är absoluta döparförsamlingar. Allt fler fattar församlingsbeslut om medlemsintag av barnbegjutna, men det hörs också tongångar i pingstförsamlingar om att det kan vara dags för dubbel dopsyn. Men jag känner mig även ledsen över den påtagliga bristen på tungotal med uttydning, eller om man säger profetiska hälsningar, som mer och mer kännetecknar ”gamla” pingstförsamlingar i Sverige. Den helige Andes nådegåvor håller på att få höra historien till, och dagens undervisningar i ämnet tenderar att landa enbart i att det är teoretiskt möjligt.

 

Det första profetiska talet som var riktat till mig, hände då jag var fyra år och bodde med mina föräldrar och en syster i den lilla byn Möcklehult i södra delen av Hjelmseryds socken i Småland. Tillsammans med min familj var jag en söndag eftermiddag, sommaren 1950, på väg uppför den så kallade ”Skräddarliden” med riktning mot kapellet ”Sion” i Slättö. Både mamma och pappa steg av sina cyklar och vi gick uppför backen. Med oss var även två evangelistsystrar som skulle sjunga och tala i mötet. När jag stämde upp en egen diktad sångtext, vilken handlade om några dåliga sätt att leva och som jag kallade för ”Skams visa”, då tittar en av evangelisterna på mamma och säger: ”Han ska nog bli predikant!” Intressant i sammanhanget är att då jag för någon månad sedan, i detta år 2016, blev föremål för förbön av en predikant som inte mer än möjligen kände till att jag fanns, då tänkte jag att nu kommer Guds Ande att inge honom till att be för att jag ska bli av med mina svåra skelett- och ledproblem. Men i bönen nämndes inget sådant, däremot blev det uttalat i bönen att Herren hade kallat mig till tjänst för honom redan när jag var en liten pojke.

 

Nästa profetiska hälsning av tydlig art inträffade, har jag för mig, sent på vintern 1965. Jag var då 19 år och avfällig från Gud och hans heliga kallelse. Det pågick en mötesserie på kvällstid i Filadelfia Värnamo med predikanten Birger Olsson. Av någon anledning gick jag in i kyrkfoajén och satte mig på ett räcke. En vaktmästare iakttog mig med rynkad panna. Det gick att höra predikan i foajén via högtalare. Plötsligt avbryter Birger Olsson sin predikan och säger att han måste frambära ett profetiskt budskap. Om han talade i tungor före minns jag inte, men det budskap han på svenska uttalade stämde precis in på hur jag hade det. Det var omskakande för mig, vilket nog märktes eftersom vaktmästaren tittade extra noga på mig. När profetian var färdiguttalad, hoppade jag snabbt ner från räcket, gjorde en nonchalant rörelse likt en klackspark och skyndade mig ut i kvällen. Det var ingen tvekan för mig, utan att det handlade om att Gud kallade mig tillbaka till överlåtelse åt honom. Fast jag var långt ifrån då att svara ja på hans önskan. Avfälligheten och flykten skulle komma att pågå i tre år till, under värre former än hittills.

 

Hade rätt nyss fyllt 22 år. Det var den 23 september 1968. Söndagskvällen och de sista minuterna i övergången till måndagen kom att bli ”min tid” för omvändelse och återinträde i kallelsen. Att jag gick på ett väckelsemöte i Filadelfia Lammhult, samhället där jag då bodde tillsammans med mina föräldrar och två syskon, var i sig inte så märkvärdigt närhelst det fanns ungdomar i församlingen (som jag för övrigt inte hade blivit utesluten från) som fortfarande var vänner och som brukade lägga fram mig som förbönsämne. Men hur det kom sig att jag lät någon av dessa få mig att stiga fram och delta i sångarskaran, är mänskligt sett rätt obegripligt. Dock verkade den helige Ande denna kväll på ett starkt sätt. Där står jag alltså och försöker sjunga med i väckelsetexterna, samtidigt som mina fickor innehöll sådant som jag använde mig av i mitt avfälliga tillstånd, bland annat en stilett. Mötet håller på att avslutas, men Anden har ännu inte gjort allt. Plötsligt vänder församlingens pastor Sven Engdahl sig om i talarstolen, tittar på mig och säger: ”Sigvard, kan du be en bön till slut?” Precis där och då drabbas jag av en oerhörd insikt: Denna kväll är mitt sista tillfälle att bli frälst igen. Sker det inte i kväll, är Guds sökningstid för mig över. Att jag alltså just denna kväll, innan klockan slagit tolv på natten - bad Jesus om syndernas förlåtelse och överlämnade mig på nytt åt Herrens vilja och plan med mitt liv - hade sin avgörande betydelse genom den profetiska hälsningen av Sven Engdahl, framställd som en fråga.

 

1996, jag är nyss 50 år fyllda, befinner jag mig på ett morgonbönemöte i en Pingstkyrka någonstans i Sverige. Är på plats på grund av att jag har ansvar för en veckas lektioner på en bibelskola. Rätt var det är, kommer en av de erfarna och förtroendeingivna bedjarna fram till mig, lägger sina händer på mig och profeterar. Det profetiska tilltalet handlar i stora drag om Guds beskydd över mitt liv i tjänsten för honom. Följande ord glömmer jag inte: ”Herren säger: Jag har klätt dig i en kallelsens skyddsdräkt, ett heligt hölje, som fienden inte kan tränga igenom.” Naturligtvis förstod jag då och förstår nu, att det skyddet förutsätter att jag alltid lever trons sanna och klara liv, och inte viker av från Herrens vägar igen.

 

Jesu nåd och frid till alla er läsare!

 

Sigvard Svärd