Brev 104

104. Olika friförsamlingar i den urkristna tiden

Ett visst underlag till det här infobrevet, och därför av värde att ha läst i förväg, är de tidigare breven 102 och 103. När den evangeliska hednakristna friförsamlingen blir omtalad i Bibelns Nya Testamente (NT), eller om vi väljer att kalla den för Nya Förbundets (NF) apostoliska församling - så framställs den både som en i mänskligt hänseende oåtkomlig företeelse, ”det himmelska Jerusalem” (Hebr.12:22-23), och som Guds församling i en övergripande mening här på jorden. Församlingen kan ses som ett globalt gudomligt fenomen i två dimensioner. I båda betydelserna som Jesu brud, samt som uppenbarare i andevärlden av Guds hemlighet, vishet och kraft. Här kommer vi också in på församlingen som lokala geografiska och mestadels kontaktbara församlingar. Närmast likt hur Gud som en nådegåva sände sin Son till världen för alla människors frälsning (Rom.5:15), gavs också församlingen som en andlig monopolfri helighet och härlighet åt de frälsta här i världen. Den kristne har att vaka över sin frälsning och sin relation till Frälsaren, men även över sitt förhållande till församlingen som en gudomlig organism.

 

Mönster i Nya testamentet

 

I ett för ögat synligt faktum, ser vi varken frälsningen eller församlingen. Det rör sig om osynliga andliga verkligheter. Utifrån mänsklig förmåga kan varken identifikation med det ”himmelska” upplevas, förstås eller iakttas. Men precis som någons både frälsning och frälsare kan bli synligt genom ett liv här i tiden som är byggt på dessa gudomliga realiteter, kan församlingen bli uppenbar genom frälsta människors samverkan med Gud och varandra, särskilt på det lokala planet. Identifikation på detta område är med råge möjligt. Så kallar också NT församlingen för Kristi kropp (1 Kor.12:12-27). Livet, smörjelsen, rörligheten, elden och kraften i denna kropp, är den helige Ande (jfr. Upp.2:29). Det är svårt att utifrån ett bibliskt mönster se denna kropp i betydelsen av en organiserad världskyrka, innefattande alla som vill tillhöra.

 

Men det är ur denna övergripande och för oss odefinierbara församlingsorganism, som små levande definierbara organisationer uppstår eller bildas. Dessa kan som sammanslutningar naturligtvis vara vidsträckta och relatera till större gemenskaper, rörelser och väckelseskeenden. Bibelns NT lämnar exempel på detta. I Apg.9:31 skrivs visserligen församling i singularis för områdena Judeen, Galileen och Samarien, men det kan mycket väl ha handlat om ett flertal fria lokala församlingar, eller så var man ”utposter” till församlingen i Jerusalem. Men den nära innerligheten mellan kroppens lemmar och dess styrfunktion, kommer mer till sin rätt i det mer uttalat personligt lilla och enkla. I det avseendet innehåller Bibelns material tydliga formuleringar (jfr. Filem. v 1-2). Utombibliska begrepp och uttryck som kyrkosamfund, allianser och föreningar, kopplar inte sällan till makt, kontroll och ofrihet, eller till allmänna intressen och fritidsengagemang. Det svenska ordet kyrka, leder för övrigt mer till en byggnad än till en hop lärjungar som fått i uppdrag av Jesus att gå ut med budskapet om frälsning. Benämningen kyrkfolk känns inte särskilt evangeliskt, apostoliskt eller urkristet. Det grekiska ordet i NT:s grundtext för församling är ecclesia med den ursprungliga betydelsen ”folkförsamling”. Ordet kyrka kommer av grekiskans kyriake, ”Herrens (hus)”. I de europeiska språken, genom tidig katolicism och därefter vidare in i protestantismen, kom de båda grekiska uttrycken att mer göras synonyma. Tyskans kirche och engelskans church är märkbara exempel. I fransk- och spansktalande sammanhang brukas däremot mer det ursprungliga, alltså eglise och iglesia. Det sant bibliska blir, som det till exempel lyder i 1 Kor.16:19: ”Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna”. Till och med det Jesus säger i Matt.18:20 passar in här: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.”

 

Gud har det yttersta avgörandet

 

Bara Gud vet vilka som har sina namn skrivna i den osynliga andliga församlingen (jfr. Upp.3:5). Ingen människa har någon beslutsrätt om den. För att lokala församlingar ska kunna ta ett uppmuntrande och förmanande ansvar vad det gäller ”medlemmar”, är det i enlighet med NT:s anda att det råder kännedom om vilka de är (jfr. Rom.16:1-23), likt hur fåraherden känner namnen på fåren i sin hjord (jfr. Joh.10:3). ”Medlem” - håller mig till det begreppet för förståelsens skull - i lokal församling kan utifrån detta ledningsansvar bli utesluten, men lika väl återansluten (jfr. 2 Tess.14-15). Ur annan biblisk synvinkel bör man undra över offentlig registrering av församling och dess medlemsstock i stat, landsting och kommun. Inte minst om syftet är att få samhällets erkännande av församlingens förkunnelse och livsstil, för att därmed få tillgång till olika fördelar, exempelvis ekonomiska bidrag. Församling kan ju, på grund av mer eller mindre ”rätta” anledningar, uteslutas ur avvägda och reglerade samfundsrörelser och ekumeniska allianser. Och har församling frivilligt gått in under en bestämmande paraplyorganisation, går det knappast att protestera. Dock kommer ingen åt vilka lokala församlingar Gud räknar som sina. Ingen församling, inte ens ett kyrkornas världsråd, är i NT:s undervisning herre över någon annan församling.

 

Till syvende och sist avgör endast Herren själv frågan, om en församling har kvar den osynliga gudomliga kärnan (jfr. Upp.2:5). Men visst ska alltid allt, av oss alla, prövas mot Guds ord (jfr. 1 Tess.5:20-21, 1 Tim.3:10). Vid studiet i NT av församlingarnas format, verksamhet och ledning, tecknas inte en enda modell eller ordning. Det framträder inte en konstant församlingsstruktur eller ett helt likartat sätt att hålla ihop församlingarna. Hur de byggdes, hur de drevs och var de höll till när de brukade samlas, hade å ena sidan en hel del att göra med situationerna på platserna, således hur de politiska, kulturella och religiösa betingelserna var i ett visst land eller på en viss ort. Men å andra sidan handlade det om hur den helige Ande ledde de kristna som ordnade med församling. Under den urkristna tiden växte församlingarna fram genom Andens uppenbarelse till lärjungar och apostlar. Att denna NT:s församlingstyp hade Gamla Förbundets judiska tempeltjänst i Jerusalem (jfr. Luk.2:41-50) och de likaledes flerfaldiga judiska synagogsförsamlingarna i Israel som förebilder (jfr. Luk.16-20), är naturligt att räkna med. Det pågick en gudomlig församlingsutveckling, från ”den beslutande församlingen i Israel” (jfr. Apg.5:21), vidare genom synagogornas församlingar med uttryckligt själavårdsansvar: ”så tala om det för församlingen” (jfr. Matt.18:17), till den kristna friförsamlingen. Gud tog inte bort sin församlingsutväljelse av Israel och det judiska folket (jfr. Rom.11:29), men hans församlingstid för alla folk var inne (jfr. Apg.11:26); också hedningarnas frälsningstid hade kommit. Grunden fanns i GT:s profetiska skrifter och i Jesu liv och lära.

 

Räknat från de första lärjungarna

 

Om vi idag ställer frågan till NT om hur en lokal hednakristen friförsamling blev planterad och formad, får vi inte endast ett svar. Det går inte att urskilja hur många lärjungar det skulle till för att de som grupp kunde benämna sin gemenskap med namnet församling eller för att få ett sådant erkännande av redan etablerade församlingar och av det omgivande samhället. Och som sagt förekom det inte heller någon exakt likartad ledning av församlingarna. Med början i den tidigaste ”Jesusförsamlingen”, det vill säga Jesus och de tolv lärjungarna, var Jesus självskriven huvudledare. Men ibland samlade Jesus särskilt till sig Simon Petrus och de biologiska bröderna Jakob och Johannes (jfr. Matt.17:1). Det framställs också att Jesus utvalde Petrus för ett betydande ledaransvar (Joh.21:15-17), och inte att glömma bort en viss lärjunges, troligtvis Johannes, speciella närhet till Jesus vid den sista måltiden och något senare (Joh.13:23, 21:29-24). Efter Jesu himmelsfärd var 120 lärjungar samlade på övervåningen i ett hus i Jerusalem och fattade beslut om vem som skulle gå in istället för förrädaren Judas som den tolfte aposteln (grek. apostolos). Här märks med klarhet hur de tolv som apostlar var de ledande i ”Övresalen-församlingen” och bland dessa märktes Petrus extra mycket (Apg.1:12-22).

 

Petrus är också den som stiger fram på första pingstdagen med de övriga elva bredvid sig och förklarar vad som just hänt (Apg.2:14-16). Därefter, då den stora dopförrättningen var avklarad och ”Jerusalemförsamlingen” bestod av över 3.000 medlemmar(Apg.2:41), kan vi läsa hur församlingens ledarduo Petrus och Johannes trädde inför det judiska Stora Rådet i templet för att stå till svars (Apg.4:18-21). Ihop med att församlingen växte i antal lärjungar, blev snart ansvarsbördan för stor för de tolv. Det ledde till en tillsättning av sju andefyllda tjänare (grek. diakonos), vars syfte var att fördela matransoner till de fattiga(Apg.6:1-4). En av dem var Stefanos, utanför NT:s texter kallad ”den förste martyren”. Den dagen, då Stefanos stenades till döds av Rådet för sin tro på Jesus, utbröt en svår förföljelse mot församlingen, vilket visserligen inte ledde till att de tolv apostlarna försvann från Jerusalem, men församlingens medlemmar däremot skingrades över hela Judeen och Samarien (Apg.8:1). En av dem nämns vid namn, nämligen Filippos som var en av de sju andefyllda matutdelarna i Jerusalem. Men Filippos var även evangelist (grek. evangelistu) enligt Apg.21:8, och han kom till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där, vilket medförde stor glädje i staden. Då apostlarna i Jerusalem fick höra talas om ”väckelsen” i Samarien, sände de dit Petrus och Johannes som förebedjare (Apg.8:14-15). Men snart berättas det i Apostlagärningarna endast om aposteln Petrus av dessa två. Förföljelsen lugnar sig av allt att döma i Jerusalem, så att en ”ny” församling växte fram (jfr. Apg.9:26). När Paulus (Saul) efter sin omvändelse för andra gången beger sig till Jerusalem (Apg.15:4), togs han emot av församlingen och av apostlarna och de äldste (grek. presbyteron). Vid sitt tredje besök togs han emot av bröderna med glädje. Och nu verkar Jesu bror Jakob utgöra den främste ledaren i församlingen. Paulus gick hem till honom och dit kom också alla de äldste (Apg.21:18). Jämför sammanhanget med Gal.1:1. Av de lärjungar som skingrades vid den tidigare omnämnda förföljelsen mot församlingen i Jerusalem, fanns de som inte enbart förkunnade om Jesus för judar, utan när de kom till Antiochia i Syrien predikade de också för icke-judar. Många av dessa omvände sig till Herren (Apg.11:20-21).

 

När ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, skickade de en lärjunge vid namn Barnabas dit - som redan dessförinnan hade bistått Saul (Paulus) inför lärjungarna och apostlarna i Jerusalem (Apg.9:26-27) - med uppgift att uppmuntra de troende på platsen. Och det var här i Antiochia som lärjungar fick namnet kristna för första gången. Plötsligt kommer också några profeter (grek. profetes) från Jerusalem till staden. En av dem hette Agabos och han profeterade om en kommande hungersnöd i världen (Apg.11:27-28). Det är intressant att nu läsa Apg.13:1-5: ” I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare (grek. didaskaloi), Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul (Paulus). Medan de en gång höll gudstjänst och fastade, sade den helige Ande till dem: ´Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.´ Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade iväg dem. Dessa båda, som alltså sändes ut av den helige Ande, for ner till Seleukia och därifrån seglade de till Cypern. I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes (Markus, min anm.) som medhjälpare (grek. hypereten).” I varje församling som Paulus och Barnabas kom till på denna ”missionsresa”, utsåg de också äldste (presbyterus) som de anförtrodde uppgiften åt genom bön och fasta (Apg.14:25). På en annan ”missionsresa” kallar Paulus till sig församlingens äldste i Efesos och säger till dem: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar (grek. episkopus) för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.” (Apg.20:28)

 

Heliga tjänster och förutsättningar

 

Med dessa exempel på olika friförsamlingar och ledartjänster i urkristen tid, är det dags att fylla på med hur det är skrivet i Ef.4:11-12 - om ett av de heliga resultaten av Jesu seger på Golgata: ”Så gjorde han några till apostlar (apostolus), andra till profeter (profetas), till förkunnare (evangelistas) eller till herdar (grek. poimenas) och lärare (didaskalus). De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp.” Hit hör också 1 Kor.12:28: ”I sin församling har Gud gjort några till apostlar (apostolus) andra till profeter (profetas), andra till lärare (didaskalus)”. För att inget ska saknas från NT:s texter i fråga om ledarskapstjänster, ger jag här utrymme åt följande från Fil.1:1-2: ”Från Paulus och Timotheos, Kristi Jesu tjänare, till alla de i Kristus Jesus som bor i Filippi, särskilt församlingsledarna (episkopois) och medhjälparna (diakonois). Nåd och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.” Kompletterar med 1 Tim.3:1: ”Den som önskar bli församlingsledare (eposkopes) eftersträvar ett viktigt arbete. Andra översättningar har episkopos fått bli föreståndare och diakonos har översatts med församlingstjänare . Prästämbeten, präst (grek. hiereon) förekommer inte som en särskild församlingstjänst i NT. Ämbetsnamnet pastor för herdefunktion, är å andra sidan inte grekiska utan ett latinskt ord. Utifrån det man kan läsa fram i NT, går det inte att fastlägga att alla de olika tjänsterna ska gå att hitta i varje lokal församling, oavsett antal medlemmar och oavsett vilket förhållande församlingen lever och verkar i. Inte heller går det att med bestämdhet driva på att varje lokal församling, oberoende av storlek och tidssituation, måste ledas av flera äldste.

 

Oftast har det i ”underjordiska” små församlingar i förföljelsetider, varken funnits adress till församlingarna, något flerfaldigt ledarskap eller annonserat antal mötestillfällen. Till de sju församlingarna i Mindre Asien, gick det åtminstone att skicka post till, fast mottagarna var inte en hel kår av äldste utan endast en ledare per församling: ”Skriv till ängeln (grek. angelo) för församlingen i Efesos” Upp.2:1, och så vidare i kapitel 2 och 3. Angelos betyder i sin tur ”(Guds) budbärare”. Att koppla angelo här till en församlingsföreståndare för var och en av dessa sju församlingar, är den mest troliga tolkningen. Därmed har jag inte skrivit att de olika heliga tjänsterna är onödiga eller oåtkomliga. Men om det ska väntas på att ordna med församling tills alla NT:s påvisade tjänster har kommit på plats, då blir det inte många församlingar. Och alla här ovan uppräknade tjänster, kanske det inte går att finna i exempelvis en mindre husförsamling någon gång. Lägg för övrigt märke till att ingen omskriven församling i NT, verkar ha haft alla tjänsterna aktiva tid efter tid. Någon succession rörande församling eller tjänster, går det inte att hitta spår av i NT. Så snart det idag börjar samlas troende och döpta i Jesu namn, och i överlåtelse åt hans gudomliga osynliga närvaro, är inte denna lärjungagrupp endast ett embryo till en ny fri evangelisk församling. Har samlingen en eller flera av Herren kallade ledare med varma och fasta herdehjärtan, är det redan - efter NT:s undervisning och berättelser - en hednakristen apostolisk församling. Förutsättningarna är alltså inte långt borta.

 

Avslutningsvis måste det också sägas, att församlingen inte är ett Guds sakrament med frälsande krafter. Tillbedjan av församlingen har inget stöd i NT. Det gäller att skilja på frälsningen och församlingen. I församlingen både möts de frälsta och utgör församlingen. Tillbedjan får bara ägnas församlingens Herre.

 

Sigvard Svärd