Brev 103

103. Varför Johannes omvänd-elsedop togs emot

 

Innehållet i detta infobrev har kommit till efter önskemål av en broder i tron, om svar på frågan, hur det kom sig att judarna tog till sig Johannes Döparens predikan om att låta döpa sig till syndernas förlåtelse. Vad fanns det för något i judarnas historia och teologi eller i den judiska själen som stämde överens med ”omvändelsedopet”? Vilken var deras referensram för detta dop? Det dop som sedan med Jesu eget dop övergick i ”rättfärdighetsdopet”, med andra ord Nya Förbundets evangeliska apostoliska troendedop. Via några bibeltexter kan man följa dopstegen, med början i Johannes dop.

 

”Johannes Döparen trädde fram i öknen och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Hela Judeens land och Jerusalems alla invånare kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan.” (Mark.1:4-5)

 

”Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes försökte hindra honom och sade: ´Jag behöver döpas av dig - och du kommer till mig!´ Jesus svarade honom: ´Låt det nu ske. Det är så vi ska uppfylla all rättfärdighet.´ Då lät han det ske.” (Matt.3:14-15)

 

”När Jesus fick veta att fariseerna hade hört att han fick fler lärjungar än Johannes - även om det inte var Jesus själv som döpte, utan hans lärjungar - lämnade han Judeen och vände tillbaka till Galileen.” (Joh.4:1-3).

 

”De som tog till sig hans (Petrus) ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.” (Apg.2:40)

 

”Paulus sade (till några lärjungar i Efesos): ´Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus.´ När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn, och Paulus lade händerna på dem och de talade i tungor och profeterade.” (Apg.19:4-6)

 

När jag här gör ett försök att besvara frågan hur det kunde komma sig att judarna verkade acceptera Johannes ”omvändelsedop”, måste det samtidigt bli sagt, att det inte är möjligt att utifrån Bibeln ge ett svar som helt saknar frågetecken. Gud kan och har naturligtvis rätt att i sin gudom hålla somligt dolt för oss. Alltså, utan att påstå mig vara precist heltäckande eller grundläggande, dristar jag mig ändå till att svara på frågan enligt följande.

 

Vatten som Guds medel

 

Min bedömning är att det inom judendomen vid tidpunkten för Johannes Döparens stora förrättningar i Jordan med ”omvändelsedop”, fanns ett uppdämt behov av Herrens helighet och härlighet. De större händelserna och underverken med vatten inblandat i den ”judiska” historien, var genom lagen, profeterna, skrifterna och Guds Ande, levande hos folket. Och sågs ha en fortlöpande profetisk och teologisk mening. Här tänker jag naturligtvis på att Guds Ande svävade över vattnet (1 Mos.1:2) innan Gud skapade jorden (antingen nu detta uppfattades som en förutsättning för den aktuella skapelseakten eller som rening av något som tidigare hade blivit förstört). Vidare i Noas dagar syndaflodens rening av jorden från våld (1 Mos.6:13). Inte att förglömma Israels barns befrielsevandring genom Röda Havet efter uttåget ur fångenskapen i Egypten (2 Mos.14:29). Och missa inte hur folket senare gick över just floden Jordan (Jos.3:17), denna gång undan andra fiendehärar. Vid båda tillfällena gick de torrskodda över, medan vattenmassorna stod som murar till höger och vänster om dem.

 

Menar att det också går att ta med i denna del av svar på frågan, det Faros dotter gör och säger i 2 Mos.2:10 om den hebreiske pojken som nu blivit hennes son: ”Hon gav honom namnet Mose, ´för jag drog upp honom ur vattnet´.” Och föresten, varför inte även lyfta in profeten Jonas upplevelse av ”frälsning” ur ”avfällighetens hav” (Jon.2:11): ”Och Herren talade till fisken, och den kastade upp Jona på torra land.” Intressant är att kung David tusen år före Johannes (2 Sam.22:17) besjunger Herren med orden: ”Han räckte sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de väldiga vattnen.”

 

Rituella reningar och floden Jordan

 

Under denna rubrik pekar jag på de olika rituella vattenbaden, tvagningarna och reningarna i Gamla Förbundet, som en andra del i svaret på frågan hur det kom sig att judarna inte ställde sig främmande utan snarare positiva till att ta emot ”omvändelsedopet”. Närmast som att uppmaningen till dopet var motiverad och väntad på av folket. Läs exempelvis 2 Mos.40:30-32, 3 Mos.16:26, 17:15-16, 4 Mos.8:5-7, 20-22, 4 Mos.19. Men kanske bör ett gudomligt underverk kopplas till här, som åter igen handlar om floden Jordan. I 2 Kung.5:14 blir den arameiske kungens tjänare Naaman fri från sin spetälska, när han på gudsmannen Elisas uppmaning doppar sig sju gånger i Jordan.

 

Johannes som profeten Elia

 

För det tredje, om vi säger att profeten Elia i Guds ögon var ”större” än efterträdaren Elisha, trotts dennes dubbla ”arvslott” av Elias ande (2 Kung.2:9-10), så började det hela på detta vis: ”Men femtio av profetlärjungarna gick och ställde sig på avstånd längre bort, medan de (Elias och Elisha) båda stod vid Jordan. Elia tog sin mantel, vek ihop den och slog på vattnet. Då delade det sig åt båda sidor och de gick bägge igenom på torr mark. När de hade kommit över sade Elia till Elisha: ´Be mig om vad du vill och att jag ska göra för dig, innan jag tas ifrån dig.´ Elisha sade: ´Låt mig få en dubbel arvslott av din ande.´” (2:7-9). Även i detta kan vi vara något på spåret - som svar på frågan om varför judarna till synes utan protester godtog att Johannes döpte dem till syndernas förlåtelse. Elias betydelse bland det judiska folket vid tiden för Johannes Döparens framträdande, kan knappast överskattas. Bibelboken Malaki, nedtecknad 400 år före Johannes, avslutas med (4:5-6): ”Se, jag ska sända er profeten Elia innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han ska vända fädernas hjärtan till baren och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och viger landet åt förintelse.” I Matt.11:11 yttrar Jesus: ”Bland dem som fötts av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen”. Vidare i vers 14: ”och om ni vill ta emot det - han är den Elia som skulle komma”.

 

Förtroendet och respekten för Johannes bland judarna var också uppenbar: ”Herodes ville döda honom, men han var rädd för folket eftersom de ansåg att Johannes var en profet.” (Matt.14:5) Medtar också till detta vad som hände när Jesus på korset frågande ropade på arameiska: ”Eli! Eli! Lema sabaktani?”, vilket betyder ”Min Gud, min Gud varför har du övergett mig?” För då var det några av dem som stod där som - troligen medvetet låtsades missförstå språket - menade att Jesus ropade på hjälp från Elia. (Matt.27:46-47)

 

Således, när Johannes Döparen steg fram, inträffade liksom en given och förberedd väckelse bland judar i trakterna runt om. Johannes ensamma liv, var han höll till, hur han klädde sig, vad han åt (Matt.3:1-4) - och inte minst hans radikala budskap om syndernas förlåtelse genom dop i floden Jordan - var så i takt och mening med vad som kunde förväntas, både av Elias kommande utifrån den samlade judiska historien, samt utifrån den profetiska och teologiska betydelsen av vatten.

 

Messias skulle komma

 

Tiden var helt enkelt inne. Förhållanden var de rätta. ”Elia” var på plats. Dramatiska ting låg i luften. Det var läge för Messias att komma. Allt sammanföll troligtvis med det. Många andliga, moraliska och etiska frågor ställdes till Johannes. Ja, det gick ju så långt och djupt att Johannes Döparen inte endast sammanfördes med Elia ur ett trosperspektiv, utan faktiskt med den utlovade Messias (Luk.3:15): ”Folket gick där i förväntan, och alla undrade i sina hjärtan om inte Johannes kunde vara Messias.”

 

Sigvard Svärd