Brev 102

102. Den bibliska friförsamlingens början

 

Enligt min mening, och som jag kan förstå Bibelns NT om första början för Nya förbundets Gudsförsamling, och i förlängningen då: den fria hednakristna bibliska församlingen - är det Johannes Döparen och hans lärjungar som utgör själva starten. Att det också kom att i förskingringen från Jerusalem och med utgångspunkt från församlingen där, på sina håll uppstå judekristna församlingar, har sin självklara del i församlingsprocessen. Begreppet församling i NT, står både för mer strukturerade sammanslutningar med många medlemmar, men likaväl för små grupper av lärjungar eller husförsamlingar. Frihet parad med variation i denna sak, är mer ett tecken på den helige Andes verk än tvärtom.

 

Medvetet har jag inte här hämtat något ur GT om Gamla Förbundets församlingsbegrepp, Israels folk och tempeltjänsten i Jerusalem, eller om judiska synagogförsamlingar vid den aktuella tiden (jfr. Apg.5:17-42, Luk.4:16-20). Men jag har inte heller taget med något material från dåtida utombiblisk litteratur, eller från kyrkohistorien och kyrkliga traditioner. Profeten Malaki avslutade GT:s heliga boklista, i tid räknat lite mer än 400 år före Johannes Döparens framträdande. I mitt ärende håller jag mig enbart till NT:s texter.

 

”JORDANFÖRSAMLINGEN”

NT berättar att Johannes döpte judar i floden Jordan med ett ”omvändelsedop”. I Mark.1:5 heter det: Och hela Judeen och alla i Jerusalem kom dit ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i Jordan. Enligt Matt.3:7 var det många fariseer och saddukeer som döptes av Johannes. Dock i Luk.7:29-30 lyder texten: Allt folket som lyssnade, också tullindrivarna gav Gud rätt - de lät döpa sig med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda brydde sig inte om Guds vilja med dem - de lät inte döpa sig av honom. Profeten Johannes hade lärjungar som var aktiva med att fasta och göra tjänst åt honom, vilket vi kan läsa om i evangelierna, exempelvis Matt. 9:14, Mark. 2:18, Luk.7:19 och Joh.4:1. Och det går att tala om den judiska ”Jordanförsamlingen”.

 

Till Johannes kom också Jesus en dag för att döpas av honom. Men för Jesu del var det inte tal om ett ”omvändelsedop”, utan nu instiftade Jesus ”rättfärdighetsdopet” med dess åtföljande verkan av Guds ande (jfr löftet på första pingstdagen, Apg.2:38-39, om Andens uppfyllelse efter dop i vatten). En övergång till Jesus som församlingsbyggare var nu inne, som det skrivs i Matt.3:14-17: Sedan kom Jesus från Galiléen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ´Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.´ Jesus svarade: ´Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.´ Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt, steg han strax upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ´Detta är min älskade son, han är min utvalde´.

 

Intressant i sammanhanget, alltså med den omnämnda ”församlingsövergången”, är att lägga märke till texten i Matt.14:12, där en situation beskrivs efter det att Johannes hade blivit halshuggen hos kung Herodes: Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de och berättade för Jesus vad som hade hänt. (Kanske slöt sig den judiska ”Jordanförsamlingens” lärjungar till den judiska ”Jesusförsamlingen” från och med då.) Redan innan denna händelse hade Jesus börjat att till sig samla egna lärjungar av judisk härkomst. Först var de Simon (Petrus) och hans bror Andreas, sedan Jakob och hans bror Johannes (Matt.4:18-22). Snart hade ”Jesusförsamlingen” vuxit till tolv lärjungar eller ”medlemmar” (Matt.10:1-4). Och efter en tid är de 84 stycken, se Luk.10:1-2: Därefter utsåg Herren ytterligare 72 och sände dem före sig två och två till varje stad dit han själv ämnade sig. Han sade till dem: ´Skörden är stor med arbetarna få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd´.

 

”TROSFÖRSAMLINGEN”

Bibelstället Luk.9:49-50 är i sammanhanget svårtolkat, men kan möjligen vara ett tidigt tecken på att vi inte ska sätta den ena bibliska friförsamlingen före någon annan, inte heller någon församling alls för högt i fråga om andlig status. Utan Guds rike och Församlingen i ett universellt perspektiv, räknas alltid som större än någon enskild församling: Johannes sade: Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn och försökte hindra honom, eftersom han inte följde dig som vi. Men Jesus sade till Johannes: ´Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er´. Så den här aktuella judiska ”Trosförsamlingen”, fick både vara kvar och fick ett erkännande.

 

”BRÖDRAFÖRSAMLINGEN”

Och innan vi kommer in på hur ”Jesusförsamlingen” ökat i antal lärjungar fram till Jesu himmelsfärd, vill jag ta oss med till Pauli omnämnande av en fristående grupp judiska lärjungar som Jesus visade sig för efter sin uppståndelse. Man kan möjligen kalla gruppen för ”Brödraförsamlingen”, i 1 Kor.15:5-8: ... han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.

 

FÖRSAMLINGEN I JERUSALEM

”Jesusförsamlingens” tillväxt efter hans himmelsfärd, ger Apg.1:15 kunskap om, men nu är en namnövergång till ”Jerusalemförsamlingen” nära förestående: En dag vid den tiden tog Petrus till orda inför bröderna - omkring etthundra tjugo personer var samlade… Apg.2:1 ger fortsättningen utan att någon siffra på mängden lärjungar presenteras, men versen har följande lydelse - och det handlar om Jerusalem som ort - När pingstdagen kom var de alla församlade med varandra.

 

På denna dag kan vi se att det i första rummet är judar som berörs till omvändelse och lärjungaskap. Som det lyder i vers 5 och 6: I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ´Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar?´ Sedan möter vi i vers 11 en uppräkning av alla som samlats. Förutom i Israel boende judar, är även många judar på plats som kommit ur förskingringen. Men nu nämns också proselyter, d.v.s. hedningar som antagit judarnas tro, samt direkta hedningar: …både judar och proselyter, vi är kretensare och araber… Och så skrivs det i versarna 14-15: Då steg Petrus fram med de elva andra och tog till orda och talade till dem: ´Judar, ja alla ni som bor i Jerusalem, detta skall ni veta, lyssna till mina ord.´

 

Detta betyder att det närmast med absolut bestämdhet kan sägas att församlingen i Jerusalem, nu med en väldig numerär tillväxt, kom att bestå av människor av olika slag men främst av judar (se 41-47): De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes vare dag troget i templet (det vill säga på den offentliga tempelplatsen eller i helgedomens pelargångar, min anm.), och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.

 

Det här skeendet brukar betecknas som tillblivelsen av själva ”urförsamlingen” eller med andra ord ”den första nytestamentliga församlingen”. I Apg.6 finns mera att läsa i saken, exempelvis verserna 1-2: Vid denna tid, då lärjungarnas antal ständigt växte, började de grekisktalande judarna klaga över att de infödda judarna åsidosatte deras änkor vid den dagliga utspisningen. De tolv kallade samman alla lärjungarna och sade… Och i vers 7 heter det: Guds ord vann spridning, och antalet lärjungar i Jerusalem steg kraftigt. Även en stor mängd präster började omfatta tron.

 

HEDNINGARNAS TID

Men så började det att hända stora förändringar, vilket kommer att mynna ut i tillkomsten av ”den första kristna församlingen”, eller om man säger: ”den hednakristna församlingen”. ”Hedningarnas tid” var kommen. Vi läser Apg.8:1b: Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judéen och Samarien. Vers 4: De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.

 

Folket i Samarien, samarierna, var ett blandfolk som hade sin grund i det judiska Samarias fall år 722 f.Kr. Då bortfördes nämligen israeliterna, d.v.s. Nordrikets befolkning (de tio stammarna) till Assyrien, och i stället lät den assyriske kungen andra underkuvade folk - som han tvångsförflyttade från de hedniska områden Babel, Kuta, Ava, Hamut och Sefarim - bosätta sig i Samariens städer. Judarna betraktade egentligen inte samariterna som hedningar, snarare som söndrare. De tilläts likväl inte att delta i tempeltjänsten i Jerusalem. Det var inte heller tillåtet för en jude att ingå äktenskap med en samarit. Det växte på det hela taget fram en rad fariseisk-rabbinska stadgar angående judarnas förhållande till samariterna. Berget Gerisim var deras heligaste plats.

 

Här är det nu lämpligt att citera från Jesu sändningstal till sina lärjungar i Apg.1:8: Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Dags att läsa vidare i Apg.8:14-17: Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig Ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i Herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig Ande. Så nu fanns också ”Samaritförsamlingen”.

 

Den etiopiske hovmannens omvändelse - huruvida han hade judiskt ursprung eller inte lämnar jag därhän - på vägen ner från Jerusalem till Gaza hör till utvecklingen i fråga. Om honom läser vi i Apg.8:39, strax efter att blivit döpt av Filippos: När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje. Kanhända uppstod genom hovmannen en Jesusinspirerad ”hovförsamling” i Etiopien.

 

VISS MODERFÖRSAMLING

På ett sätt är det väl inte fel att benämna församlingen i Jerusalem som en moderförsamling, både till kommande församlingar bestående av judar i förskingring och till hednakristna församlingar som småningom skulle bli till. Fast man får inte gå för långt i en slutledning om Jerusalemförsamlingens auktoritet. Men efter att förföljaren Saul (Paulus) upplevt sitt starka frälsnings- och kallelsemöte med Jesus på vägen från Jerusalem till Damaskus, samt låtit döpa sig där, höll han sig först till ”Damaskusförsamlingen” (Apg.9:19b-20): Han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus och började sedan förkunna i synagogorna att Jesus är Guds son. Apostlagärningarna tar oss sedan vidare med texten (9:26-27): När han hade kommit tillbaka till Jerusalem, försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom, eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. Vers 31: Kyrkan fick nu vara ifred i hela Judéen, Galiléen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den helige Andes tröst och stöd.

 

FLER FÖRSAMLINGAR

Men vi måste vidare i Apg.9, nu verserna 32-36: Petrus vandrade från plats till plats och kom då också till de heliga som bodde i Lydda (”Lyddaförsamlingen”, min anm). Där träffade han en man vid Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år. Petrus sade till honom: ´Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd.´Genast steg han upp, och alla som bodde i Lydda och på Saronslätten såg honom, och de omvände sig till Herren. I Joppe fans det bland lärjungarna (i ”Joppeförsamlingen”, min anm.) en kvinna som hette Tabira, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga.

 

Skyndsamt tar vi oss nu till Apg.10:44-48, och Petrus predikan för hedningarna i Caesarea: Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna, de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ´Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den helige Ande alldeles som vi? ´Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar. Och ”Caesareaförsamlingen” såg dagens ljus. Fortsätter i Apg.11:1-3: Apostlarna och bröderna i Judéen fick höra att också hedningarna hade tagit emot Guds ord. När Petrus kom upp till Jerusalem, ställde de omskurna honom till svars för att han hade besökt oomskurna och ätit med dem.

 

Då är det nu dags för den riktigt tydliga markeringen i NT rörande tillkomsten av hednakristna församlingar. Apg.11:19-30: De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia och de förkunnade ordet endast för judar. Men några av dem var från Cypern och Kyrene (från ”Cypern- och Kyreneförsamlingar”, min anm.), och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om Herren Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren.

 

FÖRSAMLINGEN I ANTIOCHIA

Ryktet nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd, blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig Ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom, tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

 

Vid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. En av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en hungersnöd skulle komma över hela världen - den inträffade också under Kejsar Claudius (år 44-46 e.Kr, min anm.). Då beslöt lärjungarna att man skulle sända understöd till bröderna i Judéen, var och en efter sina tillgångar. De gjorde så och skickade Barnabas och Saul att överlämna gåvorna till de äldste. Vidare nu till Apg.12:24: Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa. Sedan Barnabas och Saul hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem, vände de tillbaka och tog då med sig Johannes som kallades Markus. Och så kommer vi in i Apg.13:1-5: I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare, Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetraken Herodes, samt Saul. Medan de en gång höll gudstjänst och fastade, sade den helige Ande till dem: Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till. Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade iväg dem. Dessa båda, som alltså sändes ut av den helige Ande, for ner till Selukia och därifrån till Cypern. I Salamis förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som hjälp.

 

”Moderligheten” från apostlarna i Jerusalem kom att avta mer och mer, samtidigt som nya hednakristna friförsamlingar uppstod på plats efter plats. I Apg.15:41 kan vi läsa om hur Paulus missionsreser tillbaka till Mindre Asien och styrker församlingarna i Syrien och Kilikien. ”Filemonförsamlingen” bör i sammanhanget inte gås förbi: Från Paulus, fånge för Kristi Jesu skull, och från vår broder Timoteos till vår käre vän och medarbetare Filemon och till vår syster Apfia, vår medkämpe Acchippos och församlingen som möts i ditt hus. Nåd och frid från Gud vår fader och herren Jesus Kristus. (Filem v 1-2) Liknande låter det i 1 Kor.16:19 när Paulus hälsar till församlingen i Korint med orden: Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna.

 

Och ett annat exempel är från 1 Petr.5:13, där aposteln Petrus skriver följande till de utvalda som lever skingrade som främlingar i Pontus, Galatien, Kapadokien, Asien och Bithynien (vers 1)… Församlingen i Babylon, utvald liksom ni, och min son Markus hälsar er. Tydligen fanns det mer än en församling i Galatien. Galaterbrevet är alltså ställt gemensamt till dessa: Jag och alla bröderna här hälsar församlingarna i Galatien. (Gal.1:2) Det är inte vid varje tillfälle då en ort blir omnämnd som mottagare av ett ”herdebrev”, att uttrycket församling brukas. Istället kan det exempelvis vara formulerat till de utvalda, till de heliga, till de kallade eller så står det bara om församlingsledarna. I Jakobs brev, särskilt adresserat till judekristna, heter det stammarna i förskingringen (1:1).

 

Men i de båda Thessalonikebreven är församling som en sammanhållning av kristna utskrivet. Uppenbarelseboken har genom Johannes från ön Patmos omkring år 95 e.Kr, uppmuntran och förmaningar till de sju församlingarna i Asien (1:4), och så räknas namnen på dessa upp i kapitlen två och tre: församlingen - i Efesos, i Smyrna, i Pergamon, i Thyatira, i Sardes, i Filadelfia och i Laodikeia. Om det handlar om samma församlingar i Asien som Paulus i 1 Kor.16:19 hälsade från till församlingen i Korint, går inte att läsa sig till i NT.

 

Skriver till slut: Låt oss inte i den tid som är, förstöra eller glömma bort det bibliska friförsamlingsarvet. Utan istället med Ordet och Andens hjälp söka arvet, ta vara på det och föra det vidare. Guds församling som bibliskt fri och obunden, och på ett högst avgörande sätt beroende av den helige Andes smörjelse, är ingen oviktig lärofråga då kristen tro behandlas från predikostolar och i teologiska skolor.

 

Sigvard Svärd