Brev 66

66. Vittnesbörd om omvändelse och väckelsetider

 

Efter att jag mitt i natten den 23 september 1968, hade knäppt mina händer över bilratten och bett Jesus om syndernas förlåtelse - vilket inneslöt fem års avfällighet, mina illa dåliga handlingar under den tiden - men också och inte minst, att jag så uppenbart hade avsagt mig kontakten med Gud och hans kallelse med mitt liv. Det förunderliga är att när jag gick iväg bort från Gud och ut i förslösande av livet, var det på ett sätt som om Gud följde med. Inte så att han välsignade det jag gjorde, men som om han inte kunde låta djävulen vinna den andliga kampen om mig. Vid tillfällen då det såg ut som om att slaget var förlorat, fanns Guds hand där både vakande och skyddande. Det hände exempelvis vid mitt försök till självmord, vid en ytterst allvarlig trafikolycka, ihop med att jag mer än en gång jag drog kniv, och då jag under alkoholens rus befann mig på farliga platser.

 

Första gången jag offentligt vittande i en kyrka om min omvändelse och om hur Gud räddat mig, var i ett ungdomsmöte en söndagskväll, tidig vinter 1968, i Filadelfiakyrkan Växjö. Vid denna tid pågick som bäst Jesusväckelsen i Sverige. Och i Växjö Filadelfiakyrka samlades flera riktigt långhåriga killar, av vilka några hade blivit frälsta. Som predikanter i församlingen då, tjänade Owe Fredin och Pehr Orlenius (båda är hemma hos Herren).

 

Om någon av dessa var mötesledare, eller om det med tanke på mötets inriktning - hade överlåtits till Pehrs äldste son Kennert, känner jag mig osäker på. Absolut säker är jag däremot, att denne Kennert Orlenius, numera professor inom pedagogik, efterhand gifte sig med en syster till mig. En yngre son till Pehr är barnläkaren Bo Orlenius. Bo i sin tur har också barn, två är pastorerna Jacob och Paul Orlenius. Jacob har i höst 2014 gått in i uppgiften som föreståndare för Föreningen Linnéahuset i Göteborg, och Paul är sedan några år föreståndare för City Pingstförsamling i Stockholm.

 

1965 var Pehr Orlenius verksam i Filadelfiaförsamlingen Dalum. Saxat av pastor Pascal Andreasson - idag i församlingstjänst på platsen - ur församlingens jubileumstext vid 30-årsfirandet, skriven av Pehr Orlenius, lyder som följer:

 

”Den bygd, där församlingen har sin uppgift och sitt verksamhetsfält, har under många decennier bearbetats med evangelium och upplevt andliga väckelsetider. Den fria kristna verksamhetens början går mer än hundra år tillbaka i tiden, särskilt i Blidsberg där också den första dopförrättningen hölls 1864.

 

Den första fria församlingen i trakten som arbetade efter pingstväckelsens linje, var Ebeneserförsamlingen i Böne vilken upptog verksamhet därstädes 1918.

 

I början av 1930-talet gick en andlig väckelsevåg över Dalum och Timmele, vilken synes ha sin upprinnelse i de väckelsemöten som hölls i missionsförsamlingarna på nämnda platser. En del av dem som då tog emot frälsningens budskap, blev även väckta över att den urkristna församlingens erfarenheter av dop i Helig Ande och eld även gällde vår tid, varför man började bedja om och längta efter mer av Guds kraft. Och Herren mötte sitt längtande folk - detta med övertygelse om sanningen i fråga om de troendes dop och om den fria lokalförsamlingen, vilket resulterade i att Filadelfiaförsamlingen Dalum-Timmele så småningom bildades.”

 

Nå, hur gick det med mitt vittnesbörd i Filadelfia Växjö? Nervös var jag. Nu var det slut med lögn, nonchalans och högmod. Nu gällde det att luta sig mot Jesus igen och under ödmjukhet tala sant. De nyfrälsta kollade mig noga. Och jag kan säga, att det jag där och då skildrade om min omvändelse, har jag varit mycket noga med att sedan hålla mig till. De som var med i ungdomsmötet den här kvällen, ska kunna känna igen berättelsen när de idag hör den igen. Pris ske Gud, mötet slutade med några ungdomar på knä vid första bänken!

 

Sigvard Svärd