Brev 65

65. Frank Mangs, den helige Ande och Öckerö - 2

 

Fortsätter här med ytterligare ett brev rörande Frank Mangs, hans erfarenhet av den helige Ande och dåtida väckelseskeenden på Öckerö. Det som gäller Mangs är även här hämtat från hans bok ”Högst personligt del 1”, nu sidorna 219-230.

 

En vecka och en dag efter att Herren hade döpt Mangs i den helige Ande, på söndagen sista dagen i uppbyggelsekonferensen på Öckerö, gällde särskilt två saker. Det ena var att Mangs skulle döpas i vatten. Det andra var att Mangs skulle avslutningspredika i Missionskyrkan på kvällen. Dopförrättningen ställdes in (av orsak jag inte känner till), vilket Mangs antyder att han miste salighet över - men predikandet fullföljdes. Mangs hade förberett sig på att tala utifrån texten om änkan, vars oljekruka bara hade en skvätt kvar i botten, men som fick vara med om hur oljan i den nästan tomma krukan en dag började flöda till husets alla kärl var bräddfulla.

 

Allt gick som vanligt i början av mötet. Man sjöng och bad - och Mangs privata värld var på grund av andedopet, trots det uteblivna vattendopet, full av sång och tacksamhet. Och så kom orden från mötesledaren att det nu var dags för Frank Mangs att tala. Och jag citerar Mangs från boken: ”Jag började tala, men det kändes som att tugga torr halm…Jag tystnade och erkände öppet att jag inte kunde tala…Då började en av bröderna på plattformen tala i tungor. Nu började förvandlingen i atmosfären. Och när sedan uttydningen kom, fick jag hugga tag om de två mässingsknapparna på talarstolens sidor för att vara säker på att kunna hålla balansen. Jag började tala på nytt och hade väl hållit på i ungefär fem minuter - man står ju inte och tittar på klockan i sådana sammanhang - då jag hörde ett skri från sista bänken och såg en man falla handlöst till golvet. Han segnade inte ned utan han stöp. Jag var tvungen att sluta för andra gången. Och ta upp en kör eller två tills ett par bröder hunnit hjälpa mannen upp på bänken igen. Sedan kunde jag fortsätta, precis som ingenting hade hänt. Men vad hade hänt då?...Han hade bara blivit döpt i den helige ande. Och den här gången hade han som döpt, klippt till så ordentligt, att mannen föll från bänken och förlorade sansen för en minut.”

 

Ett år efter dessa händelser på Öckerö, således sommaren 1924, var det motsvarande konferens igen med medverkan av Frank Mangs. Om det var nu som Mangs blev döpt i vatten går inte riktigt att få fram av innehållet i hans bok. Kanske var han redan döpt någon annanstans under året som gått, och i så fall tjänade som dopförrättare tillsammans med Paul Edman. För så här lyder det: ”Den kom en söndagsförmiddag. Det var dop vid Martins (Andreasson) brygga på Öckerö. Inte mindre än nittinio stycken skulle efter förmiddagsmötet döpas till Kristus. Just detta var ett uttryck vi använde vid dopförrättningarna: - ´På Guds eget ord och på din egen bekännelse döper jag dig till Kristus, i Faderns och Sonens och den heliga Andes namn.´ Man döptes till Jesus Kristus och blev hans tillhörighet…Solen gassade hett då Paul Edman och jag stod är ute i det ljumma midjehöga vattnet. En lagom bris drog fram över land och hav. Och på stranden stod människor i tusental och sjöng Herrens lov.”

 

Om Frank Mangs upplevelser av ett dop i den helige Ande blev en del i de stadgar som kom att beslutas om i Öckerö Missionsförening 1931, det går nog inte att bekräfta, men det är heller inte omöjligt.

 

I stadgarna heter det nämligen i § 3 Mom. 1. För inträde i Församlingen fordras att inträdesansökanden är: a. född på nytt b. döpt i vatten genom nedsänkning c. sökare av Andens dop (min kursiv.).

 

Alltså, denna häpnadsväckande stadgeformulering om betydelsen av Andens dop var en högst avgörande del i antagna stadgar 1931, redan innan Missionsföreningen bröt med Svenska Missionsförbundet 1934 och antog namnet Öckerö fria församling, och innan Öckerö fria församling blev en fri pingstförsamling, som från 1937 kom heta Filadelfia.

 

Väckelsehistoria är både viktig och spännande att ta till sig. Tack till Stig Utbult på Öckerö för medhjälp till breven 52, 64 och 65.

 

Sigvard Svärd